Blog Image

Lindbloms Krönikor

Uppdateras stokastiskt.

bilder

Test Posted on Thu, March 28, 2019 10:51:19


Gazprom, Matematikerna & de Skandinaviska Bankerna! 190304

Test Posted on Thu, March 28, 2019 09:00:10

De
första decennierna av det förra århundradet
var fyllt av stora politiska motsättningar och avgörande konflikter. Dessa, i
sin tur, ledde fram till otaliga stora och små nya konflikter där imperier skapats och fallit och många miljoner
människor mött döden på slagfälten samtidigt som vetenskapliga landvinningar
höjt en stor del av mänskligheten ur fattigdom och armod. Den, alla fall för
oss nu levande, största och mest ikoniska och långvariga konflikten har kommit
att stå mellan den socialistiska samhällsmodell som, under många år stod i ett
kallt krig emot sin kapitalistiska motsvarighet.

Aldrig
har väl dock denna motsättning varit större än när den socialistiskt revolutionära
rörelsen växte sig allt starkare på tio- och tjugotalet och kröntes av oktoberrevolutionen
i Ryssland 1917 och skapandet av unionen av Sovjeter,
vars efterverkningar vi fortfarande påverkas av i allra högsta grad, även om
Sovjetimperiet nu fallit.

I den
stora konflikten kan man lätt tänka sig att de oliktänkande, på vardera sidan,
kommit att personifiera den totala ondskan och varande en uppenbar ”enemy
within” som , med alla tillbuds stående medel,
skulle bekämpas. Det kommunistiska partiet i USA som bildats 1919 som en följd
av den världsrevolution som man, på sina håll, oundvikligen ansåg skulle följa den just pågående internationella
utvecklingen där Ryssland fallit och det stod och vägde om Weimar-Tyskland och
det sönderfallande Österrike-Ungern skulle gå samma väg. Partiet var hårdfört
revolutionärt och såg sig som den spjutspets som skulle driva på utvecklingen i
den Nya Världen.

Earl
Browder var född 1891 och en övertygad kommunist. Som sådan hade han redan
tagit aktiv ställning mot det imperialistiska Första Världskriget och startade
sedan 1919 en revolutionär tidning, ”The Workers World” och fängslades för
konspiration. Väl ute igen gick han med i det nya Kommunistiska Partiet och deltog med full frenesi under tjugotalet i
allehanda fraktionsstrider, som vi väl känner igen från många av de rörelser
som vill hävda att de bär med sig Den Absoluta Sanningen.

Earl
Browder 1917

Han
hade tillbringat flera år på plats i Sovjet för att ge revolutionen en
hjälpande hand och återkom 1927 till USA med sin rysk-judiska fru Raisa och
lyckades manövrera
ut alla motståndare för att 1934 själv bli ordförande för det amerikanska
Kommunistpartiet som vid denna tid får anses ha varit relativt vigört.
Parallellt med detta utspelades till exempel ”De Långa Knivarnas Natt” i
Nazityskland då Himmler och Göring slutligen utmanövrerade
och eftertryckligt utplånade Ernst Röhms SA. Earl Browder var, för egen del,
övertygad om att den sittande amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt var
en fascistisk diktator i vardande och att han därför, på alla sätt, måste motarbetas. I praktisk handling
skedde detta bland annat genom att Browder ställde upp i presidentvalet 1936
och där fick dryga 80 000 röster. För att fortsätta parallellerna så ägde
detta val rum några månader efter att nazisterna firat sin kanske dittills
största triumf i det stora skådespelet kring olympiaden i Berlin 1936.

Världen
rustade ikapp och konflikterna var skarpare än någonsin men privat tog Earl
hand om sin växande familj som efter hand välsignats med tre söner, Felix 1927,
Andrew 1931 och William 1934.

När
andra världskriget bröt ut 1939 och Tyskland kommit överens med Sovjet om en
”icke angreppspakt”, den sk Moltov-Ribbentroppakten ändrades, i ett slag, den kommunistiska propagandan vilken tidigare vilat på
det gemensamma världsmotståndet mot den tyskledda aggressionen i Europa till
att, istället beskylla Frankrike & England för kontrarevolutionär
verksamhet emot Sovjet.

I
takt med att krigslyckan vände och västvärldens animositet alltmer vändes från
tyskarna till det man uppfattade vara ett kommunistiskt hot, navigerade
Earl tillräckligt väl för att kunna sitta kvar som ordförande i det amerikanska
Kommunistpartiet genom hela kriget för att, slutligen, bli avsatt i juni 1945
efter en kontrovers kring hur renlärigt partiet skulle vara i den nya
efterkrigsvärlden. Han skrev ett stort antal skrifter men gick aldrig igen med
i partiet. Han drog sig tillbaka och avled stilla 1973.

Alla
Earls tre söner växte upp till att bli framstående akdemiker. Mellansonen
William utnämndes till professor i tillämpad matematik på det aktade
Princeton universitetet redan när han var 30
medan lillebror William fokuserade på något
så trivialt som algebraiska funktioner och om vilken ska ha sagts att ” The
author develops much of the general theory of function algebras and then
applies it in the last two chapters to the theory of rational approximation in
the plane, and to finding analytic structure in the spectrum of a Dirichlet
algebra”. Han framlevede, även han, sin karriär som professor i matematik, på MIT.

I
jämförelse med sina, jämförelsevis
mediokra, bröder stack storebror Felix ut. Han var
inte sämre än att han doktorerade vid 20 års ålder vid MIT efter att ha
påbörjat sina universitetsstudier redan vid 16 års ålder. Trots sina enastående
framstående prestationer hade bröderna svårt att göra den karriär de annars
hade kunnat föreställa sig. I McCarthy-eran på 50-talet med en far som varit
högprofilerad gammelkommunist fick de se många dörrar vara stängda och möttes
allmänt av en stor misstänksamhet. För eftervärlden har Felix annars mest
blivit känd för sitt enorma privatbibliotek med vetenskapliga böcker som de
flesta inte förstår ett dyft av. Detta sägs bestå av hela 35 000 volymer.

Felix
gifte sig 1949, också han liksom sin far, med en kvinna av judisk börd. De fick
två söner där den äldre, Thomas, följde i sin fars fotspår och blev, även han
en framstående vetenskapsman specialiserad på partikelfysik medan den andre
sonen, Bill f 1964, istället valde en karriär inom det ekonomiska fältet. Felix
avled 88 år gammal 2016 i sitt hem i Princeton, New Jersey.

Till
skillnad ifrån de alla i sin släkt som valt att bli vetenskapsmän så bestämde
sig Bill, efter att ha tagit en MBA på Stanford 1989, att lämna det akademiska
livet.

Tillsammans
med Edmond Safra (1932-99) grundade han 1996 Hermitage Capital Management i
avsikt att tillhandahålla seed-kapital till de många nystartade bolag som dök
upp i Ryssland i spåren av den massiva privatiseringsvågen under nittiotalet
efter Sovjetunionens sammanbrott. Inriktningen var, naturligtvis, närmast
självklar för den unge Bill som hade både utomordentliga kontakter i Ryssland
såväl som att han fullt ut behärskade såväl språk som kultur.

Bill Browder

I
samband med Rysslandskrisen 1998 valde Bill att fortsätta sin verksamhet, trots
både stora uttag ur fonden såväl som rejäla nervärderingar av innehaven. Vid
den här tiden sa han även upp sitt amerikanska medborgarskap för att, istället,
bli britt, huvudsakligen för att slippa beskattning av utländska
tillgångar i USA.

I
detta läge föll det sig så att Hermitage kom att bli en av de största ägarna av
det gamla Sovjetiska bolaget Gazprom och även andra bolag inom
petroleumbranschen såväl som olika banker. Hermitage var en provocerande ägare
på många sätt och avslöjade olika sorters korruption på löpande band i de
nyligen privatiserade bolagen. Så där i största allmänhet väckte detta
naturligtvis ont blod på sina håll medan andra hejade på.

Här
kan en utflikning om just Gazprom vara på sin plats då detta bolag är centralt
för den fortsatta historien. Bolaget blev Rysslands första privata bolag under
ledning av petroleumministern Viktor Chernomyrdin 1989. I samband med
Sovjetunionens sönderfall införlivades ytterligare delar i bolaget 1991. I
praktisk mening kom bolaget då att få monopol på petroleum i stora delar av det
gamla Sovjet.

Framåt
december 1992 utsåg Boris Jeltsin bolagets chef Chernomyrdin till
premiärminister i Ryssland och enligt ett samtida dekret bestämdes att bolagets
aktier skulle ”spridas till allmänheten” vilket också skedde. Staten behöll
dock ca 40% av bolaget och handeln med bolagets aktier var kringgärdad med
rejäla restriktioner.

Med
Chernomyrdin som premiärminister kunde, förstås, Gazprom vara väldigt förskonat
från alla sorters pålagor samtidigt som bidraget till statskassan hölls mycket
begränsat. Staten , och överförde friskt andelar till, milt sagt,
subventionerade priser till kretsen runt Chernomyrdin. Denne fick dock
plötsligt sparken av en, mot slutet av sin tjänstgöring alltmer lynnig Jeltsin
i mars 1998 men kunde dock återkomma som ordförande redan i juni samma år. Det
är närmast överflödigt att konstatera att den ryska allmogen såg mycket snett
på de allt rikare oligarkerna som uppstod vid denna tid i denna krets samtidigt
som det rådde närmast sammanbrott i stora delar av den ryska ekonomin.

Browders
kompanjon Edmund Safra var, även han, en mycket välbärgad man som var känd för
sina omfattande välgörenhetsbidrag utöver sina affärer. Han gick dock ett spektakulärt
slut till mötes när han i december 1999 omkom i en misstänkt brand i ett av
hans boställen i Monaco. En av hans livvakter dömdes senare för att ha startat
branden, men det fanns diverse misstankar kring att hans affärer i österled,
möjligen kunde ha med saken att göra.


Vladimir Putin kom till makten 2000 var en av hans första och mycket
uppskattade åtgärder att försöka återta kontrollen av mycket av vad oligarkerna
lagt under sig under tidigare år i en nutida reduktion likt en modern Karl den
XI. Första åtgärden var förstås att kasta ut den förhatlige Chernomyrdin och
hans hejdukar. Detta sågs som mycket illa i väst då man där felaktigt satte
likhetstecken mellan privatiseringar och ”fri företagsamhet” vilket, i sin tur
kom att polarisera relationen mellan väst och Ryssland under Putin från den här
punkten och framåt. Chernomyrdin flyttades snyggt undan och sattes som
ambassadör i Ukraina där han fortlevde relativt stillsamt tills konflikten
mellan länderna flammade upp och han tvingades återvända till Moskva.

I en
ödets nyck hade hans efterträdare som chef för Gazprom, Dimitrij Medvedev,
gjort liknade karriär under Putin som han själv under Jeltsin. Denne Medvedev,
då premiärminister, krönte Chernomyrdins karriär 2009 genom att utse honom till
”särskild presidentrådgivare”. Chernomyrdin avled snart därefter efter en tids
sjukdom i sitt hem i november 2010.

Chernomyrdin
& Putin i samband med att den förstnämnde utses till ambassadör i Kiev
2001.

De
två premiärministrarna Medvedev & Chernomyrdin, 2010

Fonden
Hermitages aktivistiska verksamhet råkade passa den nye presidenten Putin som
hand i handske när han påbörjade sin reduktion. Diskret påhejade så satte Hermitage
stopp för mjölkningen av kapital från Gazprom och fick via ytterligare lite
diskret agerande återköpa stora delar av de tillgångar som förskingrats under
tidigare år. Bland annat förvägrade man konkurrenter att använda sig av de
långa pipelines som fortfarande var i Gazproms ägo. Successivt har Gazprom
under de därpå följande åren återtagits till statlig kontroll även om delar av
bolagets aktier handlas såväl på inhemska som utländska börser. Bolaget är idag
världens största oljeproducent och håller just på att uppföra ett nytt
huvudkontor i St Petersburg som är tänkt att bli Europas högsta byggnad när den
står klar.

Gazproms
nuvarande hk i Moskva.

Den
goda relationen mellan det nya ryska styret och Hermitage var intakt under de
första åren av tvåtusentalet under perioden 1995-2006 var Hermitage en av de
största investerarna i Ryssland. Browder, personligen, anses ha tjänat ungefär
£150m per år under den senare delen av den tidsperioden. Väl framme vid 2005 så
börjar dock relationerna gå helt överstyr. Hermitage visar sig vara lika
kritisk mot det nya styret som mot det gamla och gräver framgångsrikt i omständigheterna
kring stora kapitalströmmar till de nya oligarkerna vilket retar gallfeber på
administrationen som svartlistar Browder i Ryssland på grund av ”hot mot rikets
säkerhet” och hindrar honom från att komma in i landet. Hermitages verksamhet tilläts
dock fortsätta i landet.

Under
2006 och 2007 utsätts Hermitage för allt större tryck och upprepade razzior där
polisen beslagtog det mesta av värde på kontoret. När de anställda beklagade
sig officiellt så blev de överfallna på öppen gata och fick motta anonyma hot.
Under 2007 kom myndigheterna över dokument och registreringshandlingar för de
av Hermitage ägda dotterbolagen i Ryssland och man kom fram till att Hermitage
hade undandragit $230m i, av dotterbolagen, inbetalda skatter till ryska staten
under 2006. Dessa pengar skulle nu omgående inbetalas annars så skulle alla
tillgångar i Ryssland beslagtas.

Hermitage
bestrider förstås detta och kallar, för ändamålet, in en hög med revisorer som
skulle föra bolagets version i bevis. En av dessa herrar är den unge Sergej
Magnitskij, f 1972. Denne kom snart fram till att det hade skett en storskalig
överföring av tillgångar från bolagen till den ryska staten och vidare att
detta hade skett med aktiv hjälp av utpekade personer med diffusa kopplingar
till den yttersta ryska ledningen, Putin själv!

I
samband med detta fängslas unge Magnitskij under anklagelser om såväl stöld som
förskingring och dokumentförfalskning. Under rysk lag kan man hållas i fängelse
upp till ett år utan att åtal väcks om anklagelserna är grava nog. Sergej var
sjuklig i fängelset och utvecklade såväl gallsten som inflammation i
bukspottskörteln och andra gallrelaterade besvär under tiden i finkan.
Slutligen råkade han avlida i november 2009 efter 358 dagar, dvs 7 dagar innan
ett åtal måste ha väckts eller han släppas fri. Av en händelse råkar hans kropp
också bära spår av omfattande misshandel vilket uppmärksammades av
människorättsorganisationer i Ryssland och därmed bidrog ytterligare till den
stora uppmärksamhet fallet senare kom att få.

Den
redan famöse Dimitrij Medvedev tjänstgjorde vid denna tid, 2008-12, som
Rysslands tredje president och tillsatte allehanda utredningar och sparkade som
konsekvens ett tjugotal tjänstemän för försummelser. De följande åren eskalerar
situationen och under 2010 så lämnar Hermitage in formella klagomål, bland
annat supporterade av det amerikanska utrikesdepartementet under Hillary
Clinton. I slutet av 2010 belönas Sergei postumt för att ha stått upp för sina
ideal av Transparency Intl.

Sergei Magnitskij, 2006

Efter
detta börjar turerna runt Hermitage nå nya höjder av storpolitik. Vi kan också
påminna oss om den enorma turbulens som fanns på världens finansiella marknader
under de här åren. Börser och andra tillgångar rasade och oljan som var grunden
till det relativa välståndet i Ryssland vid den här tiden föll under hösten
2008 från 145 USD per fat till ungefär 35! Själva historien kring Hermitage och
alla förvecklingar runt detta blev mer av ett bakgrundsbrus när hela världen
stod i brand! Lite tråkigt, inte minst för Magnitskij som fick ruttna bort i
finkan lagom till att allt vände.

Det
är svårt att på begränsad plats gå igenom alla de turer som nu följer, men
huvuddragen efter diverse utredningar och anklagelser åt alla håll blir att
amerikanerna i slutet av 2012, i kongressen röstar igenom den sk
Magnitskijakten, som statuerar att alla utpekade ryska dignitärer som kan anses
ha direkt eller indirekt koppling till Magnitskijs död, portas ifrån allt
samröre med det amerikanska banksystemet vilket ju kan vara nog så jobbigt,
eftersom större delen av den ryska regimens personliga tillgångar är placerade
utomlands. Inte minst anses självaste president Putin vara drabbad av dessa
sanktioner. De ryska motreaktionerna låter, förstås, inte vänta på sig. Man går
i direkt svaromål i sak och menade att Magnitskij minsann var en bekräftad
skurk. Vidare blockerade man alla adoptioner av ryska föräldralösa barn till
USA. Som kuriosa kan noteras att under decenniet före beslutet så hade 33000
ryska barn adopterats av amerikaner medan det sammanlagda antalet därifrån till
dags dato är ganska exakt noll!

I
början av 2013 tog så ryska staten hjälp av en ny lag och stämde Magnitskij
postumt för skattebedrägeri vilket han också befanns skyldig till i mitten av
2013. Även den förvisade Browder var med på ett hörn här och befanns, även han,
vara skyldig till samma brott.

Amnesty
vaknar nu till liv och fördömer allt ifrån hanteringen av Magnitskij till
rättegången fem år senare i hårda ordalag. Detta hindrar dock inte ryssarna
från att försöka efterlysa honom internationellt via ett motsträvigt Interpol.
EU eskalerar ytterligare i mitten av 2104 då man röstar för motsvarande
sanktioner som amerikanerna mot ett trettiotal ryssar med internationella
kopplingar. Dessa sanktioner röstas dock aldrig igenom av EU-parlamentet.

I
juli 2017 vittnar Browder för den amerikanska senatkommittén kring frågan om
eventuell rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 där han bland
annat läste lusen av Vladimir Putin och kallade honom, officiellt för skurk och
den störste av de ryska oligarkerna. Vidare hävdade han att Putin gömt undan
enorma rikedomar i väst och, sannolikt, skulle vara den enskilda individ som
hade mest att vinna på ett eventuellt avskaffande av de ekonomiska
sanktionerna. Han konstaterade också att om han själv skulle försvinna eller
avlida på suspekt sätt så var Putin, personligen den som skulle hållas skyldig.

Nu
försöker ryssarna igen och dömer Browder, in absensia, till nio år i finkan i
slutet av 2017 för ekonomiska brott från tidigare år. Han håller sig dock undan
ända tills maj 2018 då spansk polis plockar in honom i Madrid på order av ryska
Interpol. Han släpptes dock snabbt då Generalsekreteraren i Interpol varnade
den spanska polisen för att lyda ryssarna.

Ungefär
där står vi idag vad gäller storpolitiken. Den särskilde åklagaren Muller har
tummen i ögat på president Trump avseende ”the Russian connection”. Putin och
hans regim försöker fortsatt, på allehanda sätt, försvåra livet för Browder et
al. Hermitage för numera en jämförelsevis undanskymd tillvaro och är sedan 2015
omvandlat till ett family office på Guernsey och har lämnat tillbaka allt det
kapital som inte är kopplade till ett fåtal kunder.

De
amerikanska sanktionerna är dock, i allra högst grad fortsatt aktuella.
Kontrollen av all form av ryskt kapital är rigorös i väst och alla
västerländska banker är absolut förbjudna att ha något som helst samröre med de
sanktionerade. Till sin vapenarsenal räknar de amerikanska myndigheterna bland
annat det finansiella atomvapnet att förbjuda banker att cleara innehav i USD,
vilket är ett effektivt sätt att stänga ner en stor internationell banks
verksamhet med ett penndrag om man så finner lämpligt.

Ett
par banker med skandinavisk koppling har hamnat i de amerikanska trålarna.
Först var det Danske Bank som i september 2017 åkte dit. Det gällde, i det
fallet den tidigare dotter till Sampo Bank i Estland som Danske fått med i
affären då man köpte Sampo Bank under 2007. Man hade en del initiala signaler
om eventuell penningtvätt redan 2007 men undlät, av oklara skäl, att göra något
förrän 2015 då man, efter visselblåsande internt, i slutet av året avvecklar de
ryska konton som är aktuella. Härvan är fortfarande under utredning, men man
bedömer att upp till 200 miljarder EUR kan ha tvättats genom Danskes estniska
filial fram till 2015 av personer med koppling till Magnitskijakten. Detta ser
amerikanerna oerhört allvarligt på och VD för Danske Bank fick omgående respass
och banken har framöver att blidka de amerikanska myndigheterna, på alla sätt
de kan för att inte riskera att bli nedstängda. Juryn är fortfarande ute!

I
mitten av februari 2019 briserar så nästa bankskandal i och med att
TV-programmet Uppdrag Granskning påvisar omfattande transaktioner mellan
Swedbank och Danske Bank i Estland under den aktuella perioden 2007-15. Detta
sticker, förstås, lite extra i ögonen eftersom bankens ledning tidigare varit
ute och offentligt hävdat att man är ”helt annorlunda” än andra banker med
verksamhet i Baltikum. Särskilt delikat är förstås att bankens nuvarande VD,
Birgitte Bonnesen, var chef för baltverksamheten under åren 2011-2015 och,
rimligen, bör ha koll på läget mer än många andra. Även här är det långt innan
fallet kan sammanfattas och slutligt ansvar utkrävas.

Ofta
brukar ett bra utgångsläge vara att förlita sig på ”Occams Razor”, uppkallat
efter fransiskanermunken William of Occam som stipulerade, ””the law of parsimony”,
dvs att det mest uppenbara är det mest sannolika. Ett sådant antagande skalar
bort massa ovidkommande omständigheter och kallas därför just för
”razor”. I vårt fall är det förstås rimligt att tänka oss tillbaka till
de aktuella åren 2007-15 som kom att, i retrospekt, innehålla både himmel och
helvete på de finansiella marknaderna. Att då just någon enda av alla de banker
som växte upp som svampar i det tämligen oreglerade Baltikum skulle vara den
enda som frestades att göra affärer med figurer eller ombud som inte fullt ut
kunde kontrolleras känns osannolikt. Vidare känns det inte orimligt att fler än
någon enda av de osannolikt välbärgade ryssar som var satta under sanktioner
hittade vägen till de baltiska bankerna.

Summa
summarum har vi nog bara sett toppen på detta isberg vilket också kommit att
föra med sig en kader av finansiella regleringar, inte minst i Europa. Det nya
regelverk som sjösattes i Europa januari 2018, MIFID II, har tydliga kopplingar
till de turer vi haft kring ”the Russian connection” och kräver att finansiella
aktörer ska ha särskilda dokumenterade rutiner för hur bland annat misstänkt
penningtvätt skall hanteras liksom en transparent prissättning av finansiella
produkter och tjänster.

Hela
saken kan lätt uppfattas som en administrativ verksamhet från myndigheterna men
sanningen är att de härtill är nödda och tvungna och att den amerikanska
myndighetsapparaten har allt under en mycket noga uppsikt. Särskilt delikat är
just alltså också att självaste President Trump just här och nu är under
utredning för eventuellt ryskt samröre.

Frågan
om Browders roll har varit uppe formellt på toppmötet mellan Trump och Putin i
Helsingfors i juli 2018 och det finns absolut ingen anledning att tro att
frågan är utagerad. Det påminner inte minst de senaste avslöjandena kring
Swedbank oss om!

Browder
i både Trumps och Putins skottglugg!