Senaste tiden har både svenska och internationella media dominerats av olika spekulationer och anklagelserna har svingats vilt i skuldfrågan. Jag tänker naturligtvis på den, i dagarna, åtminstone tillfälligt avvärjda budgetkrisen i USA. Vi har fått många frågor om varför, hur, hur länge, när och om de här skeendena påverkar eller lär komma att påverka utvecklingen här hemma i Sverige och på andra ställen. För att alls förstå varför och hur problemet alls uppstått kan det vara på plats med en liten historisk exposé. Detta för att problemet i allt väsentligt är ett politiskt problem snarare än ett finansiellt och för att problemet inom sig skulle kunna bära fröet till betydligt större förändringar på den världspolitiska arenan än lite slagiga börser under en period.

Vi kan börja med att backa bandet ända till mitten av september i nådens år 1787, närmare bestämt den 17e. Efter att ha haft någon form av pågående konvent ända sedan i slutet av maj hade man nu på det så kallade Philadelphia Convention jobbat med att ta fram en ny uppsättning grundlagar för att styra landet efter självständigheten ifrån Storbritannien. Egentligen hade uppdraget varit att bygga på de Atricles of Confederation som de 13 grundande staterna tagit fram redan tio år tidigare, men många delegater ville utveckla något helt nytt. Ledande bland dem var James Madison, sedermera USA:s president #4, och Alexander Hamilton, snart på tur att bli den unga republikens förste finansminister. Tillsammans valde delegaterna att välja George Washington, inom kort unionens förste president, att presidera förhandlingarna.


Den konstitution som mödosamt manglades fram byggdes initialt på sju paragrafer. De tre första är de som är intressanta för oss i dagens aktuella sammanhang och rör maktdelningen. Inte oväntat var det här en central fråga för ett folk som just avslutat ett frihetskrig mot en kolonialmakt. I grunden fanns en mycket stark vilja att inte ge förutsättningar för någon ny despot att växa fram liksom att skapa en grundläggande rättslikhet inför lagen. Dessutom kan vi misstänka att man inte var helt vänligt sinnade till allehanda styren som den monarki man just kastat av sig oket ifrån. Fjärde och sjätte paragrafen behandlar federala relationer medan de båda kvarvarande är av mer juridisk karaktär. Den femte behandlar hur tillägg till konstitutionen skall göras medan den sjunde behandlar ratificeringen av densamma.

Med ovanstående bakgrund var alltså det centrala i den första delen av konstitutionen att säkerställa en tydlig uppdelning av makten. I USA:s fall valde man att dela upp maktutövningen i tre delar. Den exekutiva i form av presidenten, den dömande i högsta domstolen med sina underdomstolar och två lagstiftande kamrar: senaten och representanthuset. Hela arrangemanget är uppbyggt på en serie av sekventiella direkta och indirekta val. Allt för att skapa en inneboende tröghet i maskineriet och också stimulera till breda och stabila lösningar.

Över tiden har det funnits fler än dagens två dominerande partier, republikaner och demokrater. Det har funnits ett liberalt parti, ett grönt parti och några andra partiorganisationer genom åren. Majoritetsvalkretsar och indirekta valprocedurer har dock bidragit till att ett, i allt väsentligt, tvåpartisystem har växt fram. Över tid har skärningspunkterna för någon sorts konfliktyta varierat. Länge dominerade en, huvudsakligen, nord-sydlig motsättning där moderata republikaner i norr hade mer gemensamt med demokrater i norr än sina partivänner i söder och vice versa. Som i alla länder har det naturligtvis också funnits olika falanger inom respektive parti som velat driva utvecklingen åt det ena eller det andra hållet.

Allehanda, mer eller mindre personligt riktad, kritik mot den ene eller andre sittande presidenten har genom åren drivits av typiskt en senat och/eller ett representanthus med en avvikande majoritet, men det har just varit personligt orienterat och, rimligen, inte direkt obefogat såsom mot Nixon som tvingades avgå i spåren av Watergateskandalen och hotet om riksrätt mot Clinton som hade lite väl olämpliga kvinnoaffärer så sent som 1996. Det var för övrigt när Clintonskandalen briserade som värst under 1996 som senaste hotet om amerikansk betalningsinställelse var aktuellt. Världens börser reagerade då med att först falla i två dagar och därefter med att stiga i två år fram tills dess att Asienkrisen drog in på allvar.

Det är, egentligen, först under Bush den andre som motsättningarna skärps på allvar. Diverse skattesänkningar, främst för riktigt välbeställda, mötte kraftigt motstånd från demokratisk sida. Vidare skedde, i spåren på Global War on Terrorism efter attentaten i september 2001 en kraftig ökning av de militära utgifterna. Detta bidrog till en tilltagande underfinansiering av den federala budgeten och därmed allt större underskott i densamma. Man hade klippt i intäkterna och ökat på utgifterna. Klart som korvspad att den ekvationen inte riktigt går ihop. Lyxfällan har verkligen ett paradobjekt att hantera i Uncle Sam.

Efter maktskiftet sjösattes sedermera under 2010 den breda sjukvårdsförsäkring som fått namnet Obamacare. Detta, i sin tur, skedde då demokraterna hade majoritet i båda kamrarna. Förslaget trumfades då igenom utan att få stöd av en enda republikan. Inte en enda, noll!. De mest aktiva motståndarna kokade av illa återhållen vrede. Ur samma vrede kom den så kallade Tea Party rörelsen att finna näring. En rörelse som lyckades få in dryga fyrtiotalet anhängare i kongressen i mellanårsvalet senare 2010. Representanthuset väljs om i sin helhet vartannat år medan senatorerna sitter i sex år där en tredjedel av platserna är uppe för omval vartannat år.

Mycket konservativa, mycket religiösa, mycket motståndare till all form av överstatlighet och med en övertygelse om att ha högre makter på sin sida blåste dessa damer och herrar upp till ett bittert motstånd mot allt det den demokratstyrda federala statsapparaten kunde tänkas ta sig för.

Demokraterna, å sin sida, hade sett till att sjösätta en reform som hade stora brister och måste sägas vara ofullständigt förberedd. Detta för att hinna trumfa igenom den medan man hade maktmedlen att göra det. Utan att gräva ner sig i detaljerna kunde man tidigt konstatera att den hade alla förutsättningar att bli väsentligt dyrare än man först tänkt. I förlängningen innebär det oundvikligen att valet står mellan att höja skatterna, dra in på försvaret eller skära i reformen. Det finns inte så många andra alternativ. Här hittar vi verkliga grunden till det senaste bråket. Från ett Europeiskt perspektiv kan hela gruffandet framstå som oförståeligt, men man måste komma ihåg att oberoendet och självständighetsfundamentet i den amerikanska själen är stark. Det är de som hade mest av den genen som valde att flytta dit under tidigare århundraden och vi andra utan den som blev kvar.

Balanseringen av budgeten har, i USA, skett via ett egentligen för oss i Europa konstigt sätt, men i praktiken via att både representanthuset och senaten godkänner en höjning av sin egen checkkredit. Detta sker inte vid något särskilt tillfälle eller med nån särskild intensitet. Det görs helt enkelt när det behövs. Behövts har det också gjort. Dryga 75 gånger har man behövt höja sin checkkredit sedan andra världskriget. Normalt sett helt odramatiskt i sig, även om det löpande höjts röster mot det lämpliga i att hela tiden och utan egentlig granskning höja krediten. Någonstans skulle det ju kunna vara som så att omvärlden inte längre godtar den ensidigt höjda krediten av den som redan är skyldig stora summor till många.

När nu frågan aktualiserades igen valde Tea Party falangen att koppla ihop ytterligare resurser till Obamacare med det normalt enkla beslutet att höja budgettaket. Även om man inte sympatiserar med det skall man ju vara medveten om att för de som obstruerar är det naturligt. Budgettaket behöver höjas, inte minst för att finansiera en mycket dyrare sjukvårdsreform än tänkt. Det höjda budgetutrymmet är tänkt att användas för att ta upp nya lån för denna finansiering. Det, i sin tur, ökar på skuldbördan för landet och naturligen även räntebetalningarna framöver. Detta för ett land som i alla avseenden redan är skuldsatt uppöver öronen.

För någon som, i grunden, är motståndare till det mesta av överstatlighet är låneberoendet mycket förhatligt i sig. Att det ökas på genom att bygga ytterligare på själva överstatligheten skapar närmast blodstockning hos många. Bortom nästa krök anas naturligtvis även ofrånkomliga skattehöjningar och antagligen även en bantning av krigsmakten vilket, i förlängningen, minskar möjligheterna för USA att ha den ledande roll i världen som det naturligen tillkommer landet att ha enligt samma personer.

Polariseringen är stor och tilltagande. Det finns allt mer ökande och tydliga gränser mellan de båda stora partierna. På åttiotalet delade ca en fjärdedel av de röstande sin röst mellan en republikansk president, Reagan, och en demokratisk kongressman. När Clinton valdes 1992 var vi nere på ca 18% och nu senast 2012 är vi nere på ynka 4%. Till det kan vi lägga polariseringen mellan centrum och periferi. I USA finns 3153 counties. President Obama vann senast enbart 705 av dessa eller ca 22% men nådde ändå en stabil majoritet. Romney stöddes senast av dryga 90% vita väljare medan Obama fick dryga 44% av de icke vita väljarna. Det innebär att i allt väsentligt så är de väljare som röstat in de republikanska kongressmännen och den sittande presidenten icke överlappande. Agendorna är inte i närheten av varandra.

En som funderat kring frågorna om den tilltagande polariseringen är den nyligen avlidne spanskfödde professorn Juan Linz. Linz ägnade en stor del av sitt långa liv åt att studera och jämföra hur olika typer av regeringsmakter och politiska institutioner är uppbyggda. Det är kanske inte alltid lätt för enkla medborgare att tänka sig in i detta ämne med full entusiasm vilket dock inte hindrat professor Luiz från att komma fram till en del remarkabla slutsatser.

Det kan vara värt att kort referera till hans dubbla tegelstenar, betitlade The Failure of Presidential Democracy. Som titeln diskret antyder är Luiz inne på att presidentstyrda demokratier har ett inneboende problem. Han menar att långsiktigt lyckosamma demokratier istället är uppbyggda kring en premiärminister som normalt stöds av en majoritet i parlamentet. Statsöverhuvudets roll är antingen som en representativ demokrati till exempel här i norden eller typiskt med en ceremoniell president som till exempel i Tyskland, Irland eller Israel.

Om och när en sådan premiärminister förlorar sin parlamentariska majoritet måste en ny sådan förhandlas fram och en majoritetsstödd ny premiärminister utses. Förvisso är inte den här metodiken helt idiotsäker och kan absolut skapa visst kaos. Det är bara att tänka på Italiens eviga regimskiften eller Belgien som stod utan regering i över ett år.

I en presidentstyrd demokrati måste det samregeras med ett likaledes folkvalt parlament. I ett sådant system finns inget självklart sätt att lösa en konflikt. Som tidigare nämnts är istället grunden att verksamheten bygger på alla fall ett mått av kompromissvilja och moderation. När denna, av någon anledning, saknas står samhället utan medel att hantera situationen. I värsta fall skulle militären kunna sättas in på den ena eller andra sidan för att tilltvinga sig ett visst utfall, ett förfarande mer vanligt i mer bräckliga demokratier som t.ex. Egypten och Turkiet.

Länge såg USA ut att vara landet som utgjorde ett undantag från regeln om att ett presidentstyre var dömt till undergång eller övergång till diktatur som i mellanöstern eller i Sydamerika. Luiz förklarade själv länge detta faktum något svävande med att ”ansvarstagande och ideologiskt disciplinerade politiska partier spelade en viktig roll”. Det är svårt att hävda att vi har en sådan situation idag. Snarare visar USA upp likartade tendenser som i de ekonomier där det, rent ut, barkat åt skogen.

Självklart ska man inte dra för stora växlar heller. Det är inte så att det lär bli en statskupp i USA i den närmaste framtiden. Vi kan också se att när man nu senast stirrade monstret i vitögat så backade tillräckligt många för att ändå nå någon form av resultat som gör att samhället kan fortsätta fungera. Det är istället den långsiktiga utvecklingen som går mot ett olycksbådande håll. Vad händer om ett år eller om ett decennie om dagens motsättningar skärps ytterligare?

Nåväl, fem i tolv, strax innan klockan slog, den 16e oktober på kvällen, lyckades man mangla igenom ett förslag som avslutade det aktuella dödläget. Tittar vi dock lite närmare på detaljerna så kan vi se att 18 av 45 republikanska senatorer röstade nej liksom 144 av 231 republikanska kongressmän. Det innebär att en majoritet av de folkvalda republikanerna faktiskt röstade för att låta landet formellt gå i konkurs. Det låter ju inte så lovande inför kommande förhandlingar.

Nu har man alla fall köpt sig ytterligare tid, lite tid. De stora frågorna återstår. Det går inte att ta miste på att många av de republikaner som nu i medierna framställs som förlorare är mycket stridslystna och talar i termer av att avgörandet kommer i andra halvlek. I bakgrunden lurar också ett nästan lika dysfunktionellt jordbruksstöd som vi ser inom EU och en utökad finansiering av sjukvårdsreformerna. I all oändlighet lär man heller inte kunna undgå att reformera ett skattesystem med minst lika många konstiga osthål som vi har i Sverige.
Tre datum finns att lägga på minnet för kalenderbitarna.

-13e december: Budgetkommittén som är en parlamentariskt sammansatt grupp avlägger rapport om hur längsiktig balans i federala budgeten skall kunna uppnås.
-5e januari: Nuvarande uppgörelsen finansierar statsapparaten så här länge.
-7e februari: Skuldtaket, dvs så här länge tillåts finansdepartementet att låna upp nya pengar.

Möjligen får vi söka tröst för tillfället i vad en utländsk bank kommenterade det faktum att man i alla fall nått en grundläggande överenskommelse med ett bevingat citat av Winston Churchill. “You can always count on the Americans to do the right thing, once all other possibilities are exhausted.”