Lille Hermann kom till världen en novemberdag i nådens år 1884 och tillbringade sin ungdom i den lilla staden Schaffenhausen i nordligaste delen av Schweiz, precis invid gränsen till Kejsarriket Tyskland som vid den här tiden stod på sin allra högsta topp. Som ung kom han att bli kallad Klecks, eller ”bläckplumpen”, lite fritt översatt, utifrån sitt stora intresse för Klecksografi. Det är, i sig, en numera tämligen utdöd konstart som, grovt, gick ut på att droppa bläckdroppar på ett papper och sedan vika ihop detta papper för att se vilka spännande mönster som kunde skapas. Målet var att, på detta sätt, skapa figurer som tex fåglar eller andra djur. Då det i Schweiz på artonhundratalet varken fanns datorer eller smarta telefoner fick ungdomarna vackert hålla tillgodo med, bland annat, denna stillsamma förnöjsamhet. Hermann var en särdeles god utövare av den ädla konsten Klecksografi.

Trots, eller möjligen tack vare, detta djupa intresse gick det mycket väl för unge Hermann här i världen. Givet sin artistiska ådra övervägde han länge att bli konstnär såsom sin far, men fick rådet av den kände biologen Ernst Haeckel att istället välja en vetenskaplig karriär. Haeckel är, i sig, värd en lång berättelse. Det var en sjusärdeles fantastisk man som, likt en renässansmästare, hade massor av strängar på sin lyra, för övrigt även det sådant som dagens genomstressade människor inte har den minsta tid med. Han var målare, upptäcktsresande, läkare, filosof, professor och var, bland annat, den som förkunnade Darwins idéer i Tyskland. Han låg bakom mängder av viktiga upptäckter vilka vi har stor glädje av ännu idag, tex existensen av stamceller. Hans oerhört detaljerade planscher av djur och fiskar väcker berättigad beundran ännu i vår tid. Vi som var med redan för länge sedan kommer ihåg den här sortens planscher från tidiga skolår då fröken högtidligt hämtade dem från det i källaren belägna ”kartrummet” och medelst pekpinne gick igenom alla delar på en storslagen och in i minsta detalj handmålad bild av en dissekerad groda. Sådana saker har vi, naturligtvis, inte någon alls tid att ägna oss åt med tanke på allt annat viktigt vi har för oss.

Nåväl, tillbaka till Hermann. Tjugo år gammal började han studera medicin 1904. Som lärare fick han tidens främsta som Eugen Beuler och Carl Jung, även de stora män värda sin egen berättelse. Han tog en examen i klinisk psykiatri som mönsterelev 1909 och fick tjänst på ett mentalsjukhus i Munsterlingen. Där träffade han även sin framtida hustru i den ryska flickan Olga Stempelin. Efter giftermål 1910 begåvades paret med såväl en liten son som en dotter. Familjen hade för avsikt att flytta till Ryssland, men för det behövdes pengar. Hermann fick vackert jobba vidare i Munsterlingen ett tag till.

Han var en noggrann doktor och förde detaljerad bok över sina patienter, oftast kompletterat med fotografier, något synnerligen modernt vi det tillfället. Han var en, i grunden, positiv människa och trodde mycket på rekreativ terapi, dvs att ha skoj, vilket ju, även för en lekman, låter som ett bra angreppssätt. Han anordnade allehanda föreställningar för sina patienter och ska även ha skaffat en apa för att förlusta desamma. Hur roligt apan kände att det var att bli inspärrad på ett mentalsjukhus förtäljer dock inte historieböckerna något om. Utifrån sin konstnärliga ådra kom han att intressera sig för att använda konst på olika sätt i terapin. Särskilt var han fascinerad över den konst som mentalt handikappade kunde skapa och hur man kunde tolka denna konst. Vi ska här betänka att psykiatrins store härförare Siegmund Freuds idéer cirkulerade som allra mest i början av nittonhundratalet och unge Hermann var mycket intresserad av att försöka tillämpa dessa i sin egen verksamhet om han kunde.

Det var här han kom på den smarta idén att damma av sitt gamla intresse för bläckdroppar igen. Särskilt var han intresserad av att studera hur små barn och mentalpatienter tolkade och tyckte om de bilder han visade dem. Efter att ha flyttat runt en del, bland annat en kortis till Ryssland, återvände han sommaren 1914 till Schweiz igen och fick jobb som biträdande chef för psykiatrikliniken i Herisau helt nära Österrikegränsen. Valet av den platsen var helt styrt av att han där skulle få utveckla sin forskning utifrån eget huvud. Självklart valde han att forska i just bläckplumpar. I övrigt var det ju lite rörigt i världen under just 1914 så valet att bosätta sig i Schweiz, långt utanför världens sökarljus, kändes riktigt även för familjefadern Hermann.

Här kom han att utveckla ett system för tolkningar baserat på en serie av tio stycken, huvudsakligen svartvita, bilder som patienterna skulle fälla omdömen om för att därigenom kunna bedöma vilka diagnoser som skulle komma ifråga. Patientens svar och reaktioner på bilderna analyserades noggrant bland annat utifrån vilka associationer som görs, vilka detaljer på bilden som fokuseras på, tiden det tar att avge ett svar och så vidare. Detta test kom att få bära Hermanns efternamn: Rorschach, ett Rorschachtest.

Hermann & Olga ca 1915

Som i all vetenskap gäller det att bevisa på rimligt sätt att de metoder man utvecklat är relevanta. Efter lång tids letande och övertalande fick han slutligen en förläggare att ta sig an hans forskningsresultat och publicera desamma 1921. Den då publicerade Psychologidiagnostics: A Diagnostic test based on perception innehöll detaljerad data från flera hundra patienter som var både friska och sådana som uppvisade en fallande skala av mental tillräknelighet. Studien mottogs, milt sagt, ljummet. Personligen kan jag, på något sätt, känna att de jag skulle ha svårt att framkalla det ultimata engagemanget för att plöja en tegelsten som detaljerat gick igenom hur mentalpatienter tolkade bläckfläckar, men så är jag också barn av en annan tid. Dåtidens kritik gick, grovt, ut på att det inte lät sig kvantifiera saker som introvert, extrovert, logiskt resonemang och psykisk stabilitet.

Rorschach var besviken över mottagandet, men lät sig inte nedslås. Han avsåg omgående att finna på sätt att standardisera, kvantifiera och tolka sina tester. Parallellt med publiceringen av sin forskning kom han att bli en välrenommerad och väl respekterad psykiatriker i Schweiz. Tyvärr kom Hermann Rorschach aldrig i mål med den övningen eftersom han hastigt dog i sviterna av en brusten blindtarm den förste april 1922 vid en ringa ålder av 37 år.

Han fick därmed inte uppleva sig själv propelleras in i psykiatrins odödlighet och andra fick ägna sig åt att vidareutveckla och förfina både testet i sig men även de delar som Rorschach själv fått kritik för vid publiceringen av sin bok 1921. Över tiden kom Rorschachtestandet att nå en peak under femtiotalet då man, möjligen, var lite väl entusiastisk inför att tolka resultaten mycket bokstavligt och långtgående. I våra dagar används testet fortfarande till del inom psykiatrin för att identifiera vissa diagnoser och problem även om man, vad jag förstår, huvudsakligen använder andra kliniska tester idag.

Frågan ”Vad ser Du här?” kan appliceras på många ting i vår värld. Det är ju rätt uppenbart att vi alla inte ser samma sak i bläckplumpen. I vår ekonomiska värld bombarderas vi med mycket motstridig information. I ena ringhörnan har vi de positiva tecknen och i den andra de negativa. Vi har, å ena sidan haft en lång period av goda företagsrapporter, låga räntor, närmast total avsaknad av inflation och stigande börskurser. Även sysselsättningen har hållit upp förhållandevis väl, både i Sverige och i många andra delar av världen, södra Europa oräknat. Å andra sidan är världsekonomin uppumpad maximalt på stereoider genom de artificiellt låga räntorna som hålls nere globalt. Självklart har detta gett effekter, långtgående effekter. Många av de signalsystem vi kunnat se i det ekonomiska Rorschachbläcket har genom den exempellösa stimulansen satts ur spel. Till exempel brukar man kunna läsa in förväntningar om förändrade framtida korträntor, och därmed följande åtstramning eller uppmjukning av de ekonomiska förhållandena. I en värld där centralbankerna gått ut och sagt att räntorna ska ligga på noll under lång tid, mycket lång tid så är naturligtvis det momentana signalvärdet i dessa förväntningar nära noll.

Det vi verkligen kunnat se och kvantifiera är dock ett antal saker. För det första ser det, kortsiktigt, ut som att de exempellösa stimulanserna lyckats dämpa den akuta krisen i Euroland. På köpet har man gett all världens banker en gratisskjuts då dessa, mer eller mindre, ”tvingats” köpa stats och hypotekspapper utgivna i södra Europa vid tillfällen då, i princip, ingen annan velat ha dem. Priset har varit därefter… Lågt… Mycket lågt… När situationen ändrats genom att det utfärdats både explicita och implicita garantier för dessa värdepapper har priset, naturligtvis, stigit. Inte så konstig.. Det är lite som att priset på mark och affärslokaler på väg mot Arlanda över natten steg ordentligt i värde när det en gång bestämdes att flygplatsen skulle byggas. Det finns en likartad väg förbi Mariefred… Ingen flygplats, inga affärslokaler… Det säger sig självt.

Frågan är självklart vad som händer härifrån… Det är tiotusenmiljardersfrågan. I längden kan ju inte Europeiska centralbanken sitta på närmast alla obligationer från många länder, men vad ska de göra med dem?

I USA antydde häromdagen centralbankschef Bernanke att det, kanske, möjligen, sen skulle kunna komma att bli en liten mindre justering neråt av de just nu pågående kontinuerliga stimulanser om närmare 85 MDR USD som man injicerar i ekonomin varje månad genom att köpa obligationer. Att karln ens kunde tänka tanken skickade chockvågor genom det finansiella systemet och visade, igen, att man inte är minsta nära att kunna leva utan den finansiella respiratorn.

Situationerna är lite olika mellan USA och Europa och det är viktigt att tänka på. Oaktat hur uselt det ena eller andra landet i Europa utvecklas och oaktat hur många ytterligare miljarder som kan tänkas behövas så föregås en eventuell räddningsaktion av en process där man ansöker om hjälp, så kallade Trojkan kommer på visit, det förhandlas, det jämkas och sen blir det ett paket av nåt slag med en alldeles ny och fin bokstavsförkortning. I USA är kranen öppen och pengarna bara rinner ut, hela tiden. Den metoden var nog bättre för ett år sedan eller så när det gick konvulsioner genom systemet när allt fler ville ha alltmer pengar av allt färre. Då var det lättare att köra på automatväxeln. Nu är det nog svårare. Så länge ingen skriker högt i Europa kostar det inte några ytterligare pengar. Det är när så sker som eventuellt förnyad oro tar vid. I USA är det tvärt om. Det är när man försöker stänga kranen som problemet uppstår. Signalvärdet av kranstängning är stort, väldigt stort, och jag tillåter mig faktiskt tvivla på att man egentligen har någon egentlig plan på hur det slutligt ska lösas.

I väntan på slutspelet kan vi konstatera att alla möjligheter till att just putta frågan framför sig, att köpa sig tid, tas tillvara. Just nu ser vi inga tydliga indikationer i bläcket på att en slutstrid skulle vara nära förestående, men det känns uppenbart att alltmer av den finansiella entusiasmen just beror på stimulanser och inget annat. Efter en lång period av positiv utveckling pekar inte längre företagens resultat uppåt på samma sätt längre. Sysselsättningen går inte längre klart åt rätt håll.

Den slutsats som för stunden kan dras ur bläcket får fortsatt sammanfattas med att ”så länge priset på pengar går ner så går allt annat upp”. Å andra sidan kan inte priset på pengar sjunka så mycket mer och vad som kan tänkas hända med övriga tillgångspriser när priset på pengar går upp är antagligen inte okänt för flertalet. Det är därför alla vill skjuta på nästa beslut så länge som möjligt. Hur länge det går står möjligen skrivet i bläcket.