Det är inte lätt just nu. Inte för att det, egentligen, finns anledning att beklaga sig men jag tycker det är tungt. Vintern har varit lång och mörk. Trots att vi har vårdagjämning i dagarna känns sommaren mycket avlägsen. Något att begrunda i dessa dagar, då våren alldeles ser ut att ha stannat upp, är att oavsett hur mycket eller lite snö som ligger idag så brukar alltid trädens blad slå ut ungefär vid samma tidpunkt varje år. På våra breddgrader är det normalt 10e till 12e maj. Först av allt brukar körsbärsblommorna slå ut. Mitt alldeles egna körsbärsträd brukar slå ut just den åttonde maj, på Åkedagen. När jag var liten tog jag just det personligt eftersom jag själv heter Åke i andranamn. Det är blommorna som är finast. Några bär blir det aldrig. Det ser trastarna till.

Väderläget till trots är det som varit lite extra jobbig att jag, efter 35 år, slutligen bestämde mig för att sluta snusa. Man kan, med rätta, fråga sig varför. Det gör jag varje dag fortfarande, även om det närmar sig en månad sedan jag la av helt. Många konstiga tankar har dykt upp sedan dess. Ytterst ämnade för att ursäkta att jag skulle börja om igen. Hittills har jag stått emot. Vi får väl se hur det utvecklas framöver.

I abstinensens dimmor har jag dock funderat lite kring det faktum att det, åtminstone hittills, funkar att vara utan nervgift ganska bra, just för att jag bestämt det själv. Det var inte så att jag hade fått några konstiga sjukdomar eller besvär utan snarare att jag kom till en punkt där jag kände att hjärnan behövde ta någon sorts krafttag över kroppen. Det är mycket här i världen som kan genomföras om bara man vill, har lust eller känner en personlig motivation. Omvänt så är det mycket jobbigare och besvärligare om någon annan säger till Dig vad Du ska göra än om Du kommer på det alldeles själv.

När någon sätter ramar för vad man ska tycka, ska göra, vad som är möjligt, vad som är sant och vad man får eller inte får tycka eller tänka skapas omedelbart ett ramverk inom vilket vissa saker inte tillåts existera. Det kan vara utifrån någon sorts diffus rättvisa, någon självutnämnd högre moral eller som självutnämnd uttolkare av högre makters yttersta vilja.

Det mesta som vi tar för givet i vårt samhälle är frukterna av att någon, någon gång gett sig i kast med att lösa ett verkligt eller påhittat problem och, i förlängningen av det skapat en efterfrågan på kunskap, information, saker och upplevelser vilka, i sin tur, öppnat för nya och nya igen idéer, uppfinningar och lösningar. I efterhand kan många listiga saker framstå som uppenbara som hjulet, bensinmotorn, flygplan, fönsterglas, tändstickan och t.ex. möbler nermonterade i låda med insexnyckel men samtliga var från början en tanke, en idé, som inte alla tyckte var något relevant att satsa sin tid och pengar på att förfina och vidareutveckla.

Nyckeln i sammanhanget är att komma på det hela, att helt enkelt vara först. ”First mover advantage!” Det samhälle, den grupp eller person som kommer på något listigt ges, typiskt, en fördel i den fortsatta utvecklingen av innovationen. Till exempel så är det ingen slump att man, just i USA, är det enda landet som inte har någon landändelse på sina internetadresser. Inte konstigt! Det var de som kom på´t. Det är de som sätter standarden i den frågan som sedan alla andra har att följa. Vad som än händer på internet och hur det än kommer att utvecklas i framtiden är det rimligt att tro att Amerikanarna kommer att ha ett försteg framför alla andra på detta område. Engelska frimärken var en annan innovation på sin tid. Varför skulle man på dessa märken bemöda sig om att skriva varifrån de kommer? Frimärket är ju uppfunnet i Storbritannien. Alla andra frimärken däremot är plagiat och behöver därför ha en avsändare. Problemet med att komma på saker är ju uppenbara i samhällen och situationer där det redan är bestämt vad man får tycka, tänka och göra. Eftersom ramarna då är givna och, typiskt, det finns sanktioner för den eller de som inte följer dessa regler och påbud blir följden ett alltmer inskränkt samhälle utan framsteg.

Det är inte sannolikt eller realistiskt att tro att de goda samhällen som är satta under ”demokratisk kontroll” eller vägledda ”utifrån skriften”, trots sin äkthet och avsaknad av materialism, kan producera så många innovationer eftersom själva ”tänkandet utanför boxen” inte är en naturlig del av ett auktoritärt styre. Själva anakronismen i resonemanget tycker jag finns i det faktum att någon annan än jag själv ska avgöra vad för något som är onödigt eller inte. Enligt min, högst personliga, uppfattning är bland det mest kafkaartade jag kan tänka mig just samhällen där kollektivet avgör hur mitt liv ska levas och vilka preferenser jag skall ha.

Tänk till exempel på Amish-folket som bor i små byar på Amerikanska landsbygden till stor del i avskildhet från samhället utanför. Efter förföljelse i Europa flydde de till USA på 1700 talet. I allt väsentligt lever de som förr i världen med ett minimum av dagens bekvämligheter. Ganska få månpromenader som kommit till om resten av världen levt på samma sätt. Inte bara är det tekniska framsteg som bilar, TV apparater mm som uppfunnits i relativ närtid. Vi har fått mediciner, penicillin och hjälpmedel som möjliggör ett bättre och längre liv för allt fler. Vi kan äta oss mätta på olika saker och har, rent generellt en standard som är hög.

Måttet på fritänkande är svårkvantifierat och varierar mycket över tid och mellan kulturer. En enkel reflektion att göra som någon sorts måttstock på nytänkande och innovation är att filosofera över vem som fått nobelpris genom åren. Sedan starten 1901 har ca 800 personer fått mottaga Nobelpriset ur den svenske konungens hand. Ungefär 20 % av dessa pristagare är judar. Fullständigt befängt egentligen. Denna utsatta folkspillra på i underkant av 15 miljoner människor eller knappt 0,2 % av jordens befolkning har, på något sätt, lyckats frambringa en fullständigt absurd proportion av de upptäckter som vi, som mänsklighet, hållit som högst under det senaste århundradet.

I andra änden kan vi notera alla muslimska pristagare. Det är betydligt enklare eftersom de är exakt 4 stycken (exklusive 6 stycken i fred vilket är mer av ett politiskt pris än en belöning för någon avgörande upptäck)t. Totalt är ca 21 % av världens befolkning muslimer. Ganska stor skillnad egentligen. Man kan fråga sig vad som ligger bakom omständigheter som dessa?

Själv är jag av den bestämda åsikten att det inte är tal om att någon folkgrupp är förmer än någon annan. I det avseendet kan vi backa bandet till tidsperioden ca 800-1100 e Kr. Vid den tiden stod Islam på sin höjdpunkt. Bagdad var världens centrum och allvärldens innovatörer lockades till denna smältdegel. Islam var, till skillnad från den autokratiska och efterblivna kristendomen, en tolerant och välvillig religion. Med alla duktiga på ett ställe och utan pekpinnar för hur de skulle interagera blev också resultatet därefter. Under denna period kom uppåt två tredjedelar av himlavalvets stjärnor att få sina arabiska namn. Algebra och algoritmer växte fram som matematiska discipliner. De siffror vi, än idag, använder kallas Arabiska eftersom de uppfanns där och då. Nollan är en liten, men ack så viktig, upptäckt. Navigering i närmast nuvarande form såg, även den, dagens ljus vid samma tillfälle.

Man kan fråga sig varför det tog så abrupt slut. Varför försvann relativt plötsligt den civilisation som frammanat alla dessa underverk?

Svaret heter Muhammed Ghazali, eller Abu Hamed. Han dog det apokryfiska året 1111 vid en ålder av 53 år, men hann ändå lämna mycket bestående avtryck till eftervärlden. Lite förenklat predikade han att matematiken var Djävulens irrläror och förespråkade istället fullt fokus på att via meditation närma sig Gud. Så gick det också som det gjorde. Predikan och inre tjänst kom att ersätta utforskandet av nya mönster, samband och lösningar.

Det är fantasieggande att tillåta sig att spekulera kring vilka genier världen aldrig fick se och vilka upptäckter vi aldrig fick uppleva. Överlag var det relativt få positiva saker som kom att ske under de omedelbart följande århundradena som lämnat bestående avtryck fram till vår tid. Istället kom korståg och krig att dominera historieskrivningen från den tiden. Det är tungt att inse att efter det kväsande av innovationslusta och vidareutveckling som skedde i början av elvahundratalet så ha den Islamiska kulturen egentligen inte återhämtat sig, även om, som jag varit inne på i tidigare skrifter, det Ottomanska rikets framväxt från 1300 talets början.

Det är, ännu idag, mycket viktigt att vara på sin vakt mot de som anser sig ha klara svar på all världens svåra frågor och ställa sig helt avvisande mot all form av tankekontroll och begränsning av innovation. Det finns fortfarande totalitära regimer i många av världens stater och många människor som lever i samhällen där uttolkare av högre makters vilja hämmar och begränsar alla steg mot ett öppet och tolerant samhälle med innovationskraft. Historien har visat att i 100 % av fallen har den som hävdat att han har den enda sanningen på sin sida eller i sin bok utifrån en högre rättvisa eller moral drivit sitt samhälle mot försvagning och intellektuell utarmning. Själv lever jag tryggt i förvissningen om att många av de underbaraste, bästa och mest värdefulla sakerna återstår att finna och uppfinna.

Efter att ha filosoferat kring frågor som dessa är det med viss oro jag observerar utvecklingen på vår egen kontinent. Jag tycker att det utgår väldigt mycket av bullor om vad och hur man, i gemen, ska och bör förhålla sig till det faktum att vi inte riktigt får ihop kalkylerna. Det var nu ett tag sedan det presenterades några nya bokstavsförkortningar som skulle bidra till att lösa de ekonomiska obalanser vi har i Europa. I sanning har ju börsernas vidare framfart och marknadernas breda riskvilja alla fall överraskat en tvivlare som mig, utifrån att jag inte kunnat riktigt se vilken ny information som kommit marknaden tillgodo. De politiskt valda verkar, uppenbart, ha en agenda som går ut på att, till varje pris, kommunicera till allmogen att all eventuell oro är överdriven och att en permanent lösning på problemet är inom armlängds avstånd. För den händelse den uppmärksamme observatören skulle skönja något annat föreligger närmast tankeförbud á la den svenska kärnkraftsindustrin.

Under februari månad darrade marknaderna till när amerikanska centralbanken FED löst antydde att den obegränsade stimulans man för stunden injicerar ekonomin med antagligen skulle komma till ett slut någon gång, sen, typ, kanske. Den sortens lövdaller är, för mig, en påminnelse om att vi går på starka finansiella droger. Det är också uppenbart att ekonomin har lika svårt att vänja sig av med desamma så som jag haft svårt att vänja mig av med snusandet. Trösten i sammanhanget kan dock sökas i att jag, faktiskt, så här långt, har lyckats med vad jag trodde var en fullständig omöjlighet så sent som i julas.

Man har länge kunnat sparka burken ytterligare en bit framåt. Det är dock uppenbart att inte några alls av de problem som vi upplevde under förra årets orosperiod idag är närmare en lösning än de var då. Hur länge man kan hålla på är oskrivet. Den senaste utvecklingen i samband med att även Cypern tvingats till nödlån och man, i samband med det tvångsbeskattar sparkonton tillhörande enskilda privatpersoner har brutit ett tidigare tabu att röra den lille mannens pengar. I och med det riskerar förtroendet, en gång för alla att brytas vad gäller att tro på löften att Du som enskild fysisk person inte har något att frukta med att ha Dina pengar på banken. Vidare bryter man ju den europeiska bankgarantin som ska garantera belopp upp till 100 000 EUR. Om man kan göra det på ett ställe så kan man fråga sig varför man inte skulle kunna göra det på ett annat. Hela de senaste årens räddningsaktioner och alla bokstavskombinationer har haft det yttersta målet att vidmakthålla det grundläggande förtroendet för världens banker i allmänhet och bankerna i de skuldanfrätta medelhavsländerna i synnerhet. Det gäller att försöka hålla sig kvar på den inslagna vägen. En gång nikotinist, alltid nikotinist. Vi kan bara hoppas att både jag och ECB lyckas balansera vidare på knivseggen.