Det börjar bita lite i kinderna när man är utomhus och det börjar bli mörkt både när man ska till jobbet och när man går hem. Alla löv verkar ha fallit av och en snabb titt i almanackan indikerar att ”än så är det långt till vår”. Sedan ett antal år är det lov på hösten. Någon sorts nymodighet är det. På min tid i skolan kan jag inte erinra mig om att jag fick uppleva något liknande.

Jag har en son som, så sent som när skolan började i höstas, började läsa tyska. Det något jag har förstått inte är helt vanligt längre. De flesta ungar i hans klass vill läsa spanska. Någon enstaka läser franska och så då ett gäng som ska ge sig på tyska. Egentligen ville han läsa spanska med, men föll, efter viss övertalning, till föga för det faktum att både mamma och pappa hade ägnat ett antal år åt studier av oregelbundna tyska verb och allehanda prepositioner som styr både det ena och det andra. Förutsättningarna för honom att, åtminstone initialt, kunna få någon form av hjälp kunde därmed anses större än i spanska där familjens samlade ordförråd kan räknas på handens fingrar.

För att, som en god förälder, visa barnet att det faktiskt finns folk som pratar annat än engelska, även om det kan framstå som obegripligt för dataspelande ungdomar, spenderade far och son delar av höstens ledighet i Berlin, med avsikten att öka motivationen inför de fortsatta studierna, men också, för egen del, att komma till en stad som jag själv aldrig varit i. Fortfarande kan jag, ännu mer än tjugo år efter murens fall, banna mig själv för att jag aldrig, i min relativa ungdom, tog mig för att åka till östra Europa, bakom järnridån. På den tiden vill jag minnas att jag inte kunde se någon egentlig anledning att åka till trista genompolitiserade ställen med dålig mat istället för att åka till medelhavet och dricka billigt vin och fraternisera med lättklädda och brunbrända flickor. Hmmm, preferenserna ändras över tid.

Nåväl, Berlin visade sig vara något annat än jag hade föreställt mig. Jag hade inbillat mig att det förvisso var en modern storstad men att, i allt väsentligt, historien i form av både andra världskriget och DDR var något som närmast totalt sopats bort. Jag har varit i andra tyska städer och där är det, numera inte mycket mer än något monument i en park som minner om de tider som varit om man inte tittar så noga.

Med Berlin är det tvärt om. Hela staden känns som ett levande historiskt monument. Jag skäms nästan för att ha varit så ignorant att jag inte tagit till mig det tidigare, fastän många vittnat för mig om att så var fallet. Det är först när jag med egna ögon ser att, i princip, alla gamla hus som finns kvar från förkrigstiden är fulla med kulhål och när jag går några meter bort från Unter den Linden på östsidan och ser plaketter med ”Wir bauen die sozialistische Zukunft zusammen“ nertryckta längs gatkanten tillsammans med citat från Marx, Lenin och Engels som jag inser att den tunna fernissan bara är en yta. Det är inte mycket man behöver skrapa på den för att komma in under.

Jag inser att det bara finns fragment kvar av den stad som fanns före kriget. Efter att ha bombats till oigenkännlighet under sista krigsåret sattes slutligen dödsstöten in i vad man brukar referera till som ”slaget om Berlin” de sista två veckorna av kriget från 20 april till 2 maj 1945 då Röda Armén slutligt intog den Tyska huvudstaden.

På morgonen den 20 april beordrade Amiral Zjukov massiv bombning av Berlins centrala delar från öster medan Marskalk Konev från söder skar genom de uselt utrustade resterna av de en gång så stolta Armegruppe Central ”förstärkta” med desillusionerade tonåringar och skäggiga gubbar. Under de följande dagarna marscherade man snabbt in mot centrum följt av en slutstrid av närmast total gerillakaraktär och de stridande på båda sidor kämpade för varje meter och för varje byggnad med, om än mycket förutsägbart, men ändå fasansfullt slutresultat. Inte helt förvånande, men kanske inte så strategiskt, stred de sista kvarvarande tyskarna hela tiden ”mot väster” för att kunna ge sig inför västmakterna hellre än att bli tagna av ryssarna.

Västmakterna spelade en ganska liten del i slutstriden om Berlin eftersom General Eisenhower bestämde sig för att det inte fanns någon egentlig anledning att offra män på att inta en stad som man redan var klar över skulle komma att ingå i den sovjetiska zonen när allt var över.

XXX

När staden slutligt föll och den sovjetiska flaggan hissades på riksdagshuset (som aldrig blivit uppbyggt sedan branden 1934) hade Hitler, Göbbels m.fl. tagit livet av sig i sin bunker och lämnat till de kvarvarande preussiska generalerna Jodl, Dönitz och Ribbentrop att på, så värdigt sätt som möjligt avsluta kapitlet om det Tredje riket.

De mänskliga förlusterna var enorma. I det sovjetiska lägret omkom drygt 80 000 och ca 280 000 skadades. För tyskarnas del var det värre än så. Cirka 100 000 döda och 220 000 sårade plus att ca en halv miljon människor plötsligt blev krigsfångar i sin egen stad. De materiella skadorna var oerhörda. När huvudstriderna var över och enstaka byggnader hölls av tyskar här och var löstes problemet typiskt genom att totalt utplåna aktuella byggnader helt istället för att fortsätta striderna man mot man. Jag vet inte den exakta siffran, men större delen av staden fick antingen rivas eller var redan sönderbombad när allt var över.

XXX

Efter kriget följde en riktigt kall vinter 1945-46. Det kan inte ha varit lätt att leva där och då. I centrala Berlin ligger den, en gång kejserliga trädgården på 210 hektar, Tiergarten där folk, för att överleva, högg ner, i princip, alla kvarvarande träd för att få ved och senare odlade grönsaker i marken för att ha något alls att äta.

XXX

Ockupation följde, kalla kriget följde, luftbro följde för att försörja Västberlins medborgare. Slutligen följde 1961 murbygget där västra Berlins innevånare murades in bakom höga murar och omöjliggjorde helt mänskligt utbyte mellan de olika delarna av den gamla staden. Det är, möjligen lite överraskande för mig, inte svårt att frammana bilderna av en kluven stad när man står på dagens markeringar av där muren tidigare löpte, bara några meter från riksdagshuset som kom att hamna i väst och vid Brandenburger Tor, som kom att hamna i öst. Jag har samtidigt svårt att inse det totala kuvandet av ett folk som till exempel skulle uppstå om man uppförde en mur mitt igenom Kungsträdgården.

I spåren av kommunismen kom, bland annat, det gamla kejserliga slottet i Berlin att rivas 1950 för att senare ge plats åt det storstilade Palast der Republik (vilket i sin tur revs så sent som 2007 och som man fortfarande filosoferar om, och i så fall hur, det gamla slottet ska återuppbyggas). Nedan ser vi det gamla Berliner Schloss på foto från 1905 och även Palast der Republik, i nystalinistisk arkitektur, från 1977.

XXX

Det blev en rejäl utläggning om vad som varit. Som många pojkar i min generation har jag haft, och har fortfarande, någon sorts morbid fascination för vad som hände under Andra Världskriget. Det jag, till stor del, inser att jag missat är vad som, egentligen hände därefter.

Om vi nu snabbspolar fram till idag ägnade jag delar av vår Berlinvistelse till att prata lite med folk och servitriser på de tyska Bierstuben som jag släpade med sonen in på för att pappa skulle få smaka lite riktig tysk öl och samtidigt försöka imponera på honom genom att damma av de fragmentariska resterna av skoltyskan. Det är uppenbart att folket i Berlin är väl medvetna om sin historia och mitt intryck är att man, inte alls, försöker glömma den. Däremot försöker man att bygga nytt, bygga större och att restaurera hela tiden. Det måste kosta enorma pengar. Mycket är idag återställt och, på många sätt finare än det en gång var. Mycket är dock kvar att fixa. Vilka ärr det senaste århundradets händelser lämnat inom folk kan jag bara föreställa mig. XXX

Potzdamer Platz 2011

För att bara plocka ett exempel i högen, och de är många om man så vill, kan nämnas Brommybrycke, en bro mellan Kreuzberg och Friedrichshein i östra delarna av centrala Berlin. Det var, på sin tid, en vackert utsmyckad bro över Spree och förband bostads och kommersiella kvarter. Denna bro sprängdes under krigets sista dagar av de retirerande tyskarna själva för att förhindra Röda Arméns framryckning. Efter kriget kom de båda ändarna av den 95 meter långa bron att hamna i var sin del av väst och öst och muren kom att ha sin sträckning precis längs flodens strand som en ful påminnelse om sakernas tillstånd.

XXX

Efter tyska återföreningen har det, flera gånger varit aktuellt att återuppbygga denna lilla bro. En kostnad som, jämfört med mycket annat, framstår som relativt blygsam. Först skulle den byggas under nittiotalet, men då kom mycket annat att prioriteras. Senare under 2001 var det aktuellt igen och igen så sent som 2007. Det har dock inte blivit av på grund av allmänna nerdragningar. Ett bygge som skulle börja 2009 bestod av en bantad version. En gångbro som skulle gå lös på 2,5 miljoner EUR, men även den har, alla fall för stunden, fått läggas på is.

I detta sammanhang är det värt att erinra sig att den tyska författningsdomstolen, så sent som i september godkände att landet skulle bidra med 190 miljarder EUR till den europeiska räddningsfonden. Det är väldigt mycket pengar att ge bort samtidigt som Brommybrycke, och mycket annat, fortfarande står som öppna sår i den egna huvudstaden. Jag tycker att Berlinresan gav perspektiv på sådana här saker. Efter att ha pratat lite med lokalfolket inser jag att de är villiga att försaka mycket för att få lugn och ro, för att få fred på sin egen bakgata. Alternativen är man synnerligen medvetna om och de förskräcker.

Jag tror att man, från tysk sida, är villiga att ställa upp med oerhörda mängder hjälp för att hålla ihop Europa i sin nuvarande form. I det perspektivet är jag, faktiskt, mer positiv än jag varit tidigare efter att ha känt på murresterna med mina egna händer. Det jag dock inser samtidigt är att det finns en gräns. Det finns, helt enkelt, inte hur mycket pengar som helst att stoppa i andras hål. Det är också uppenbart att man har väldigt, väldigt många egna hål att stoppa pengarna i.

Min därmed uppdaterade hållning gällande den aktuella skuldkrisen är att man ska, bokstavligen, lyssna på vad de rödklädda domarna säger i Karlsruhe. Min personliga tolkning av deras budskap är ”Vi betalar för att vi kan och för att det fortsatta samarbetet är av mycket stor betydelse för oss. Vi sätter dock en gräns för vår givmildhet över vilken vi inte har möjlighet att gå utan att äventyra vår egen utveckling. Om det skulle visa sig att nämnda bidrag till ett fortsatt enat Europa inte är tillräckligt så har vi inte mer att ge. Antingen måste ytterligare bistånd komma från andra eller så måste något eller några länder gå sin egen väg. Vi kommer dock inte att tillåta att enskilda länders finansiella ovarsamhet raserar grunden i det europeiska samarbetet och kommer därför att vara hårda i vår fortsatta utvärdering av den aktuella utvecklingen. Vidare vill vi, tydligt, se att de länder som vill komma i fråga för vår hjälp själva utsätter sig för den typ av tagel och tjära som vi själva har behövt göra för att vara där vi är idag.”

XXX

Sammanfattningsvis känner jag att bara några dagar i Berlin var för lite. Jag tror att vi måste åka dit igen om något år för att se att skoltyskan fungerar som den ska. Det finns många bakgator kvar att gå in på och många servitriser att stämma av världsläget med. Dessutom måste jag ju följa upp på nära håll hur det går med den eventuella återuppbyggnaden av Brommybrycke. Det återsår att se om det är lika många stjärnor kvar på Europaflaggan då som det är idag. De flesta länders medborgare ska vara oändligt tacksamma för att de sluppit gå igenom vad tyskarna måst göra. De uppoffringar man, på olika håll, måste göra idag är bleka kopior av de umbäranden många tyskar fått gå igenom, och då tänker jag inte bara på dagens åldringar.

Med ödmjukhet inför den fortsatta utvecklingen instämmer jag med John F Kennedy. Ich bin ein Berliner!