James Bond finns i verkligheten! Ja, det är faktiskt sant. Verklighetens Bond har, dessutom, vissa likheter med Ian Flemings romanfigur. Ska man vara petnoga heter han egentligen James Bond Stockdale och är en figur som nog de flesta svenska betraktare har missat totalt. I själva verket överträffar den verklige Bond dock den fiktive på många plan.

Ska vi ta det från början så föddes han 1923 och dog vid en ålder av 82 år 2005 som en av de mest dekorerade amerikanska krigsveteraner som funnits. Var ”proven in battle” under Vietnamkrigets första del i mitten av sextiotalet. Han var i Vietnam två gånger. I första vändan ledde han luftattacker från det enorma hangarfartyget USS Ticonderoga under det, så kallade, ”Slaget om Tonkinbukten”, längst norrut utanför Vietnam nära den Kinesiska gränsen. Denna incident mellan Nordvietnamesiska torpedbåtar och Amerikanska F-8 flygplan var, i sammanhanget, en liten händelse i det stora krigandet 1964 och slutade närmast i oavgjort. Några båtar sänktes i första läget på Nordvietnamesiska sidan och en Amerikansk jagare skadades. Inga Amerikaner stupade.

Hur som helst var kanske den stora effekten av det hela att dåvarande President Johnson kunde få igenom den så kallade Tonkinresolutionen i kongressen. Denna gav USA rätt att assistera alla Sydostasiatiska länder som hotades av ”kommunistisk aggression” och innebar, i förlängningen, ett carte blanc för, att landsätta konventionella styrkor och påbörja det totala markkriget i Vietnam.

Under Stockdales andra vända i Vietnam tjänstgjorde han på hangarskeppet USS Oriskany och sköts ner av egen eld över fientligt territorie den 9e september 1965. Han sköt ur sig ur sitt plan, landade i en liten by och tillfångatogs. Med den händelsen blev han den högste sjöofficer som blev POW under hela kriget. Han hölls fånge i dryga sju år från den dagen under mycket svåra förhållanden. Bla ska han ha skurit sig själv i ansiktet med rakblad för att inte användas i propagandasyften. När hans ansikte täcktes med en hatt slog han sig själv intill oigenkännlighet med en påk. När han ansågs sitta inne med viktig information skar han sig själv i handlederna för att inte kunna utsättas för mer tortyr.

Tillsammans med tio andra fångar utgjorde han Alcatrazgänget som ledde det passiva motståndet genom åren i fånglägren. Som straff sattes han i isolering i en cell på 1x3m där han blev kvar i fyra år med ljuset tänt dygnet runt och fötterna i kedjor. I sanning en remarkabel man att uthärda dessa omständigheter och fortfarande vara vid sina sinnens fulla bruk.

I februari 1973 släpptes han i bedrövligt skick. Hans axelleder var vridna ur led, hans ben hade slåtts i spillror av arga bybor vid tillfångatagandet och inte fått någon egentlig vård på sju år och hans rygg var bruten. För att rulla på bandet kom han, som ovan nämnt, att sedermera bli en av de mest dekorerade krigshjältarna i USA. Han erhöll totalt 26 dekorationer, bland annat Medal of Honour, USA:s främsta krigsutmärkelse för enastående agerande i strid och hela fyra stycken Silver Stars för enastående mod och hjälteinsatser.

Väl hemma blev han inte bara dekorerad utan också befordrad, slutligt till Viceamiral och tjänade sina sista år som chef för militärakademin Naval War College mellan 1977 och 1979. Efter sin pensionering övergick han till att ha liknande civila befattningar. Den civila höjdpunkten kom dock 1992 så han, tillsammans med Ross Perot, kandiderade som vicepresident i USA som oberoende. De vann aldrig några stater men fick totalt närmare 20 % av rösterna och anses brett vara en av huvudorsakerna till att Bush den äldre fick gå efter en period och ersättas av den unge Bill Clinton som president vid detta val.

En författare, James C Collins, tog sedermera kontakt med Stockdate i samband med sitt research för en managementbok, From Good to Great, och för ändamålet intervjuades Stockdale kring hur i all världen han kunde uthärda under sina år i fångenskap. I samband med dessa intervjuer kom Stockdale att få ge namn till något som Collins kallar Stockdaleparadoxen.

XXX

James Bond Stockdale i Viceamiraluniform

Collins bok är intressant och han försöker bland annat identifiera vad som skiljer fantastiska företag från de som ”bara” är bra, och det tog honom fem år av intervjuer att göra färdigt boken 2001, men det är en annan historia. Vad gäller Stockdaleparadoxen ställdes frågan om han mitt i allt elände aldrig tappade hoppet.? Som svar sa Stockdale “I never doubted not only that I would get out, but also that I would prevail in the end and turn the experience into the defining event of my life, which, in retrospect, I would not trade.” Ur det här kommer paradoxen. Samtidigt som han hade en orubblig tro på att överkomma det okända så noterade han att de som klarade sig sämst var de som var obefogat optimistiska. “They were the ones who said, ‘We’re going to be out by Christmas.’ And Christmas would come, and Christmas would go. Then they’d say, ‘We’re going to be out by Easter.’ And Easter would come, and Easter would go. And then Thanksgiving, and then it would be Christmas again. And they died of a broken heart.”

Dessa optimister missade helt att konfrontera sig själv med realiteten i sin situation De stoppade huvudena i sanden och hoppades att det onda skulle försvinna. Denna självdestruktiva hållning gjorde det iofs lättare för dom på kort sikt men när de slutligen blev överbevisade om motsatsen bröts de snabbt ner. Stockdale hade ett helt annat förhållningssätt. Han accepterade situationen. Han visste att han var fast i helvetet på jorden på obestämd tid men istället för att resignera inför detta faktum gjorde han vad han kunde för att höja sin egen och andra medfångars moral att uthärda ännu en dag. Han utvecklade metoder för att uthärda isolering och tortyr och han lyckades kommunicera med sin fru därhemma.

Stockdaleparadoxen sammanfattas av Collins på följande sätt:

Du måste behålla Din övertygelse om att Du kommer att gå igenom dagens omständigheter oavsett vilka svårigheter det innebär.

och

Du måste konfrontera de mest brutala fakta om Din dagsaktuella verklighet, oavsett vilka de än må vara.

Den första devisen är antagligen betydligt lättare att leva upp till än den andra. Det finns säkert massor av människor och organisationer som är övertygade om att det man gör är rätt och arbetar hårt för det. Problemet är att den blinda fläcken finns i att det måste sättas i relation till den verklighet man verkar i. Översatt till mindre beklämmande förhållanden än de Stockdale hade att möta så hjälper det kanske inte att vara helt övertygad om förträffligheten i den konserverade gröt Du vill sälja. Om Du inte har den självinsikten att just konserverad gröt nog aldrig kommer att bli Sveriges främsta exportprodukt så är hela Ditt engagemang förgäves. Det hjälper inte att Du själv tror på saken.

Ett dagsaktuellt exempel i min egen närhet är en nyöppnad restaurang som, utan egentlig marknadsföring, försöker sälja helt ok mat. Problemet är att man har en självuppfattning om att man absolut är lite mer än alla de andra i kvarteret, trots att man kanske har sämsta läget. Att då envisas med att ta en tia extra och varje dag tvingas räkna in kanske tio luncher och erbjuda något de flesta inte verkar efterfråga känns inte som det bästa av överlevnadskoncept. Det hjälper inte med tron allena!

I ett större perspektiv kan vi naturligtvis, även där, se Stockdales paradox gå igen. Runt om i världen kan vi, å ena sidan, se en verklighet med konstgjord andning, subsidier och allehanda intravenösa dropp på patienterna i ekonomin och, å andra sidan, en kommunikation som, huvudsakligen, går ut på att ”vi har läget under kontroll och patienten mår bra”. Det blir lite av Lasse Åberg i Sällskapsresan ”Jag kan flyga, Jag är inte rädd!”.

Det är uppenbart att man, alla fall i kommunikationen, försöker hålla uppe den orubbliga tron att det verkligen är bra och att om man bara får ha några nya toppmöten så kommer alla att verkligen se ljuset, snart! Därmed har man, i någon mån, uppfyllt första delen av paradoxen. Det är rimligt att anta att ambitionen är helt seriös och allvarligt menad. Alternativen med t.ex. ett havererat Europrojekt eller ett fall utför den amerikanska ”finansiella ättestupan” är inget man gärna vill uppleva. Frågan är bara om man lever upp till den andra delen av paradoxen. Är det verkligen så att man tar tag i problemen i grunden och åtgärdar dom där. Jag brukar likna det vid att hämta mer handukar för att torka när badkaret rinner över istället för att stänga av kranarna.

Den filosofiskt lagde kan också tänka sig att allt är en fråga om tid. I Stockdales fall visade det sig att han kunde hålla näsan över vattenytan i över sju år medan många försvann in i dimman långt tidigare. Man skulle kunna anta att även Stockdale, trots sin heroism, någonstans har en gräns där även han dras ner till botten. Grundbudskapet i paradoxen skulle, i det perspektivet, kunna innehålla en janteliknande dimension. Det finns så mycket Du inte kan påverka men om Du verkligen har något Du kämpar mot så håll ut även om det går Dig emot om Din idé verkligen är bra.

Frågan är, på ett ekonomiskt plan därmed: Är det verkligen bra det som händer här och nu? Är det rimligt att hela västvärlden ska vara totalt neddrogad under många år? Är det sannolikt att kraftiga åtstramningar på den Europeiska välfärden för att betala dryga räntor på en överväldigande statsskuld kommer att leda till en återhämtning? Är det troligt att världens tillgångspriser och sysselsättning kommer att hållas uppe när konsumtionen, såväl privat som offentlig, går ner? Är det med öppna ögon de som har tycker det är rimligt att återhämtningens kostnader skall bäras av de som inte längre har? Är det rimligt att tro att Europa kan nå en bred återhämtning utan att driva mot en betydligt fastare monetär och fiskal union med harmoniserad finanspolitik och sanktionsmöjligheter? Kan vi svara ja på den typen av frågor så är rimligen den ljusnande framtid vår. Om inte löper vi risken att vara bland de som inte riktigt förmår uthärda de sju svåra åren lika bra som James Bond!