Den
äldste guden i den Romerska mytologin hette Janus och var ljuset
och solens
gud. Hans arbetsuppgift var att öppna och stänga himlavalvets
portar och eftersom
han dels blickade bakåt och dels blickade framåt brukar han
avbildas med två
ansikten vända åt var sitt håll. I bokstavlig bemärkelse blickar
han å ena
sidan framåt mot den ljusa dagen och å andra sidan bakåt mot den
mörka natten.
Denna dualism, i att både vara ljus och värmande och samtidigt
mörk och kall
har väckt fantasierna hos många genom åren. Det finns en
inneboende fascination
i att vara både och på olika sätt. Världens varulvar och annat
oknytt bygger
delvis på en liknande ombytlighet i att ena stunden vara god för
att, gärna
under fullmånens inverkan, förvandlas till något fasansfullt.Han
lever vidare i
våra tider och årets första månad är uppkallad efter honom
liksom många
gossebarn runt om i världen som fått namnen Jan, Ian, Jean och
Juan.

Verkliga
förebilder saknas inte heller. På sjuttonhundratalet levde den
respektable
snickaren, stadsfullmäktige och åldermannen William Brodie i
Skottland vilken
ägnade nätterna åt att på ett hänsynslöst sätt råna banker och
andra
inrättningar. Via diverse turer tillfångatogs han och slutade
sina dagar i änden
på en snara i galgen. En författare, Robert Louis Stevenson, tog
till sig av
detta kittlande öde och författade sedermera, ett drygt
århundrade efter
Brodies plötsliga frånfälle, romanen om den vänlige Dr Jekyll
som via något
egenhändigt hopblandat elixir förvandlades till Mr Hyde som var
en ganska ond
och elak person. Den sedelärande dimensionen är i romanen att Dr
Jekyll, över
tiden, allt mer förvandlas till Mr Hyde, även utan att pimpla i
sig någon
specialdryck och övergår från att var en snäll man till att inte
vara särskilt
trevlig alls. Den filosofiskt lagde kan säkert även finna något
resonemang i
detta kring människans inneboende förmåga både till gott och
ont.


här i mitten av september månad i nådens år 2012 kan vi notera
att världens
riskvilja är på topp efter att den amerikanska centralbanken
meddelat att man
avser att köpa upp ca 40 miljarder USD av hypoteksobligationer i
månaden under
den närmaste tiden. Detta utöver de redan pågående programmen
där man köper upp
ungefär lika mycket till. Detta förfarande avses fortsätta ”så
länge det
behövs” vilket kan bli ganska länge. Målfunktionen är att
sysselsättningen i
USA ska tydligt förbättras vilket ger gott svängrum för interna
tolkningar
kring hur en eventuell framgång ska kunna kvantifieras.
Marknader i gemen har
tagit emot beskedet med förtjusning och världens börser har gått
upp en hel del
samtidigt som, framför allt, korta räntor gått ner. Man öser ju
ut pengar i
marknaden på redan diminutiva nivåer.

Parallellt
med detta har den europeiska motsvarigheten, ledda av Dr Draghi,
gjort vad de
kunnat genom att också annonsera uppköp av statsobligationer
från krisande
länder i södra Europa. Detta har sedan, i efterskott, fött
godkännas av
författningsdomstolen i Karlsruhe. Den instans i dagens Tyskland
som åtnjuter
ett orubbat förtroende när misstron mot politikerna tilltar allt
mer. Denna
domstol, i sig, kom till efter andra världskriget för att
förhindra vad
nazisterna gjorde på trettiotalet. Efter att man vunnit i
demokratiskt val
satte man demokratin ur spel och hur det sedan gick är en
förskräckande
historia. För att undvika likartade händelser är denna
författningsdomstol
insatt som en garant för att fattade beslut står i enlighet med
existerande
lagstiftning. Det återstår att se om detta förtroende förblir
intakt framöver.

Sagda
domstol konkluderade, som förväntat, att det var ok med gjorda
utfästelser, men
att Tyskland också satte ett tak på de 190 miljarder Euro som
Tyskland
förutsätts bidra med till den europeiska räddningsfonden ESM,
European Stability
Mechanism. Det är väldigt många nollor, men förslår ungefär för
att kunna
hjälpa ett land av Spaniens storlek i händelse av behov. Skulle
en spelare som
Italien, dessutom, behöva hjälp kommer Tyskland inte att bidra
med mera, noll,
zip, nada! Redan nu är, inte oväntat, de tyska skattebetalarna
inte helt nöjda
med utvecklingen och det bådar inte gott för de tyska
politikerna att
ytterligare inteckna framtida tyskt konsumtions- och
reformutrymme.

Jag
fick nyligen en kommentar från en företagare som ondgjorde sig
en del över
händelsernas utveckling. ”Jag tror att de flesta i vår
situation skulle vara
bekväma med att betala 10% ränta om framtidsutsikterna var
goda och i någon mån
förutsägbara. Jag har aldrig hört någon företagsledare säga
att vi ska
investera si eller så mycket eftersom det är så billigt. Jag
har bara hört att
vi ska investera för att det är så stor efterfrågan på våra
produkter etc. Om
efterfrågan är osäker så satsar de flesta på den lågt hängande
frukten…
Kostnadsnedskärningar!
”. Med det sagt så är det, milt
sagt, osäkert om de
senaste händelserna i världens centralbanker kommer att
långsiktigt kunna lösa
de knutar och obalanser vi ser.

Det
finns också en, rent moralisk, dimension som förs fram kring
allt mer påtaglig
oro för framtida inflation. Den går ut på att det, helt enkelt
finns ett
implicit åtagande från världens myndigheter att inte tillåta
inflation,
överhuvudtaget, i någon större utsträckning eftersom den
omallokering den
innebär mellan de som har tillgångar och de som har skulder,
helt enkelt, inte
är acceptabel. Huruvida detta är en oomkullrunkelig sanning
eller ej är det
uppenbart att det inte ser så ljust ut i den verkliga världen.
På ryggen av en
tilltagande osäkerhet minskar mycket investeringar, konsumtionen
går ner
globalt och sparandet ökar. Bortsett från att en ny iPhone lär
locka många till
elektronikaffärerna ser investeringsviljan skral ut. Nyligen
skrev Sveriges
husfabrikanter ner siffran för förväntat antal nybyggda hus i år
mer … igen.
Totalt 4 700 nya småhus förväntas bli byggda i år. För fem år
sedan var siffran
nära 30 000 om året.

Det
går fort. Strukturomvandlingen i sin mest extrema form har man
kunnat läsa om,
bland annat, i Dagens Nyheter den senaste tiden. Det har varit
flera fördömliga
reportage om Detroit som förvandlats från en blomstrande
framtidsbygd till, i
mycket, en förslummad spökstad på ett knappt årtionde. För den
intresserade
finns lite bilder att bläddra igenom tex på siten http://www.forgottendetroit.com/

Det
är uppenbart att världen, just nu, har ett Janusansikte. Det
finns en mörk sida
som varnar för framtida problem i spåren av oförmågan att
hantera de enorma
obalanser vi har i världen idag. I förlängningen av den sidan
finns ytterligare
sjunkande resursanvändningar som inte påverkas av om räntorna är
0,2% eller
0,3%. Där finns sjunkande global konsumtion och med det följande
globala
vinster, sjunkande globala vinster och aktiekurser. Där finns
kraftigt ökande
kostnader för räntekostnader och skenande matpriser vilket
drabbar de som har
minst. Där finns också social oro och desperation i den vanmakt
som föds ur att
inte kunna ta sig ur dagens ekonomiska skruvstäd. Var en sådan
väg kan sluta
leder till många obehagliga associationer.

Parallellt
med den mörka bilden finns en ljus som bottnar i att
stimulansen, här och nu,
ger utrymme för att räkna in ökade vinster utifrån givna
antaganden, nu med en
lägre diskonteringsränta. Det kan argumenteras att, inte minst,
investeringar i
Europa varit eftersatta i många år och att till exempel de
europeiska börserna
bara står runt hälften av vad de sist stod i när de amerikanska
var på
nuvarande nivåer. Vi ser just nu dessa amerikanska börser närma
sig nivåerna
kring topparna år 2000. Om detta är hållbart står skrivet i
stjärnorna, men
varningstecknen är många. Budgetunderskotten globalt är något
helt annat än de
var år 2000 då, i mångt och mycket uppgångarna drevs på av
teknikeufori.
Räntorna på helt andra nivåer.

Vilket
av Janus ansikten vi kommer att få se mest av framöver är höljt
i dunkel.
Mycket talar dock för att en hög grad av försiktighet anbefalles
på den gropiga
vägen framöver. Jag tror att min salig mormor som var en hejare
på förnuftigheter
hade kunnat sammanfatta det hela med “Snus är snus, om än i
gyllene
dosor och rosor i ett sprucket krus är ändock rosor.