Dagens titel parafraserar den gamla Clashhiten från början av åttiotalet, 1982 närmare bestämt. Det är nu ganska precis trettio år sedan den var som mest i ropet men många av oss som hunnit bli lite mer åldersstigna och inte riktigt hänger med i det moderna musikbruset kommer fortfarande väl ihåg den och mycket annat samtida. I sin trivialitet anknyter den till mer moderna företeelser. Mycket i världen kan kokas ner till den ena av två absoluta händelser. Antingen stannar jag kvar, eller så går jag iväg. Det är ju ganska uppenbart att jag inte riktigt kan göra både och. Med åren måste jag dock erkänna att det, för egen del, blivit allt mer av att gå hem innan den delen av kalaset jag brukade se mest fram emot i yngre år tar vid.

Något som inte riktigt vill låta sig fjättras vid ett rent antingen eller scenario är den aktuella skuldkrisen i Europa. Jag har själv många gånger trivialiserat alternativen som att antingen går vi mot en mer finansiell integration av kontinenten på ett likartat sätt som man, i ett mikroperspektiv, kan se Mälardalen som ett nationellt draglok och stora delar av inlandet norr om Gävle som ett vidsträckt Grekland. Alternativet till detta är att vi går mot ett successivt sönderfall där vi, under senaste året fått se både hotelser och klagan från både den givande sidan som Tyskland, Holland, Österrike och Finland som från den erhållande i form av Irland, Portugal och, inte minst, Grekland. Spanien har ju inte riktigt fått så mycket ännu, men är på gång. Inte Italienarna heller.

Man kan filosofera närmast hur länge som helst kring vad som har gjorts, vem som ska göra vad härnäst och vem som ska hjälpa vem med vad, när då och på vilka villkor. Politik är att vilja! var Olof Palme inne på redan på sextiotalet. I det här fallet är det väldigt många som vill väldigt mycket, samtidigt, men inte nödvändigtvis ungefär samma sak. Det ”vills” väldigt massa olika saker utan att unionen riktigt har utvecklat några formalia för hur villandet ska kanaliseras och formaliseras. Inte heller har man riktigt koll på hur man ska följa upp det man efter ändlösa manglingar kommer fram till och vem som, egentligen, ska betala för kalaset och när räkningen egentligen förfaller.

Vi är många som utifrån olika bevekelsegrunder försöker tyda kaffesumpen och lista ut vartåt det barkar på olika sätt. Det är uppenbart svårt att stå emot den kompakta kommunikationen från inblandade politiker och myndighetspersoner som från alla håll dagligen försäkrar att ”det inte är den minsta fara” och att ”vi ska göra allt i vår makt ” för att allt ska bli bra igen. Problemet är lite grann att vi är många som har hört det nu så väldigt många gånger att man börjar bli lite luttrad. Vad är det för något man nu kommit fram till som är så väsensskilt från det man kom fram till förra veckan men som inte lyckades få båten på rätt köl då? Lite krasst börjar man konstatera att det knappt finns så mycket pengar som behövs för att täppa till de värsta hålen. De besparingar som erfordras från de som ska få hjälp är så omfattande att man riskerar att patienten ska dö på operationsbordet. Lite svårt att få ihop pusslet ere. Påminner onekligen om det flygvärdinnorna drar varje gång man flyger: ”i händelse av nödsituation, ta den nedfallande masken och andas lugnt”. Visst, inga problem.

I brist på tydliga tecken i kaffesumpen och med den stora oklarheten kring om man verkligen ska gå hem från kalaset nu eller bara stanna lite, lite till har jag noterat att någon form av mellanväg börjat diskuteras på flera håll. Mellanväg är kanske ett ambitiöst betecknande, men alla fall ett ickeval. Det vi talar om är någon form av ”mer av samma”. Med det menar jag att den process vi är inne i nu möjligen kommer att bli så utdragen att de andra alternativen, helt enkelt inte blir av. Det blir inte något närliggande uppbrott av något slag i Europa, men det blir inte heller några klara steg mot den finansiella integration som jag var inne på ovan.

Det vi kommer att få se är nya toppmöten, nya utfästelser, nya kriser och nya gyllene överenskommelser som ganska snart kommer att visa sig otillräckliga. Det här utdragna drivandet mot den dimhöljda horisonten kan, ur ett politikerperspektiv, vara tilltalande. Det är lite som att begrava en klurig fråga i en parlamentarisk utredning och skjuta ut den i hyperrymden, gärna så länge att man själv hunnit byta stol tills den dimper ner från skyn igen. I de flesta fall kan man rent av hoppas på att frågan inte längre utgör det sprängstoff som den en gång gjorde… Tänk Centern och kärnkraft, LO och löntagarfonder, moderater och skattesänkningar etc.

Nåväl… Om vi tillåter oss att filosofera lite kring effekterna av en ”ickeutveckling” i europakrisandet så kan man fråga sig om det är bra eller dåligt om vi får en sådan utveckling. Första konstaterandet är iofs att vi just nu har en sådan utveckling. Kontinenten står, idag, inte närmare en integration än för tio år sedan. Nackdelarna med och formerna för att det ena eller andra landet, av olika skäl, ska söka sig nya jaktmarker känns mer aktuella idag än tidigare, men det är uppenbart att man väldigt ogärna vill att något sådant ska ske, annars hade man redan kastat ut Grekland med huvudet före.

Mellan verklighetens Skylla och Karybdis flyter dock det djupa sundet av ytterligare kostnader. Det paradoxala är att ändlösningarna fiskal union och uppbrott förvisso är kostsamma för alla inblandade, men att medelvägen antagligen är den dyraste för de flesta. Fler får betala mer under längre tid. Tafatta individuella försök att i handlingskraftens namn ”göra något åt” problemen med nationella underskott är närmast dömda att misslyckas eftersom det i de grundläggande europeiska friheterna ingår att fritt flytta kapital, varor och människor inom unionen. Effekter har redan noterats när massor av unga flyr från Spanien och Grekland som inte kan erbjuda sina unga en anständig framtid. Förment rika flyttar sig själva och sina tillgångar från de länder som nu avser att skärpa sin skatteuppbörd för att komma tillrätta med sina underskott. Frankrike är närmast i tur där man avser att höja högsta marginalskatten till 75 %. I praktiken riskerar sådana insatser att bli direkt kontraproduktiva. Det är väldigt sannolikt att med de unga och de rika utflyttade antingen finansiellt och/eller lekamligen så torde skatteintäkterna snarare minska än öka. Arbetslösheten stiger för varje månad och utgifterna för bla hjälp till de mest utsatta skenar. Skolor och apotek måste läggas ner i bla Grekland samtidigt som allehanda förmåner brutalt plockas bort och löner sänks med si så där 30 % och skatterna höjs. Ser inte så bra ut.

Effekterna på ett större plan i ett medelvägens alternativ är tyvärr en utdragen recession och antagligen en depression såväl mentalt som rent finansiellt. Det är rimligt att de tendenserna till nationalism vi redan sett kommer att växa sig starkare och att kraven på att ställa sig utanför redan ingångna samarbeten kommer att tillta i styrka. För varje ytterligare steg som tas på obeslutsamhetens väg lär det bli svårare att komma ut i någon av de idag aktuella ändlösningarna. Eftersom man inte redan nu implementerat lösningar på dagsaktuella problem lär det inte bli lättare när allt större ekonomier knackar på dörren för att få hjälp.

Problemet i dagsläget skulle alltså kunna kokas ner till konstaterandet att de ändlösningar som, förvisso, skulle vara väldigt smärtsamma inte går att nå av såväl finansiella som politiska skäl. Under tiden hålls grytan kokande av någon sorts ”ickelösningar” som levereras på löpande band och kan komma att fortsätta så ganska länge framöver. Dessa ickelösningar tvingar fram allt mer innovativa utkast för varje varv. De går alla ut på att delar av den totala skulden ute i ekonomin ”lyfts av” genom nya lån och subsidier utan att ha klart för sig riktigt vem som ska betala i slutändan. Den store rikshushållaren sa på sin tid att ”den som är satt i skuld är icke fri”. Det gäller ännu idag, särskilt i ett läge där vi inte ens vet hur mycket dem oss skyldiga äro. Vi får nog vänta lite till innan vi bestämmer oss för att stanna eller gå!

Clash gav oss heller inte mycket till tröst på sin tid. If I go there will be trouble, an if I stay it will be double