Det är alltid lätt att vara
efterklok! Det är däremot alltid lite svårare att ligga steget före i såväl
tanke som handling i de flesta sammanhang. Egentligen så vet jag ju att jag
inte ska dricka den där sista ölen på krogen, som jag dessutom vet inte smakar
särskilt bra. Jag vet att det är förmätet att tro att frun och jag vill se
samma film på bio. Det är dumdristigt att ens fundera på att svärmor ska dyka
upp på semestern. Jag vet att det, förr eller senare, straffar sig att inte
serva bilen, måla huset, ignorera tandvärken, försova mig och en förfärligt
massa andra varianter på saker som känns lite lätta att skjuta på när våren
står för dörren och så mycket annat lockar.

Vad jag gör är ju att, mot
bättre vetande, undvika att göra rätt för att istället göra kul eller
kompromissar fram en lösning för ”husfridens skull”. Efter välförrättat värv är
det lätt att luta sig mentalt och fysiskt frustrerad och utmattad tillbaka och
konstatera… Nä!.. Det gick inte så bra… Inte den här gången heller.

Minnet är dock kort och likt
vilken Pavlovsk hund som helst så gör man, om och om igen, samma fel, samma
misstag och med samma fromma förhoppning om att ”den här gången är det
annorlunda”. Nu ska det funka. Jag kan det här…. Tjena mors! No cigar!

Dessa mänskliga svagheter, som
inte minst undertecknad haft anledning att kontemplera över, både en och flera
gånger, går igen i alla lager av vårt samhälle och, som jag uppfattar det,
tvärs igenom olika kulturer och hierarkier. En lite filosofisk betraktelse är
att se på dessa tillkortakommanden och överdrivna förväntningar mot bättre
vetande som ett övermod av nyttomaximering på kort sikt till fördel för
detsamma på längre sikt. Problemet är att nuvärdet av framtida negativ energi
vida överstiger den momentana frid som möjligen infinner sig när man just
bestämt sig för att den där sista ölen strax före stängning nog är den bästa av
alla. Det där med sova sängen är något vi kan ta sen.

Om ovanstående antagande skulle
stämma så är slutsatsen att det finns en mänsklig svaghet i dragningen mot att
kortsiktig låg nytta dominerar hög onytta längre bort. Det är ju, åtminstone
för mig, bara att hålla med. Distinktionen som naturligtvis bör göras är att vi
nu talar om saker som inbegriper rimliga valsituationer. Det finns, för de
flesta, en nivå på framtida onytta som är så hög att man, faktiskt, gör motsatt
prioritering. De flesta av världens räkningar blir betalda. De flesta barn
kommer till skolan i tid och de flesta människor kommet till jobbet som de ska.
Onyttan skulle, helt enkelt, bli för stor om inte det fungerade.

Ute i stora världen går dessa
betraktelser igen. Gång efter gång söker företag, regioner, länder och hela
kontinenter efter tillfällig nytta mot bättre vetande och förhoppningen om att
kunna sparka den tomma burken ytterligare lite längre fram på den knaggliga
vägen. En del saker är mer uppenbara än andra. Det är lätt att förnumstigt säga
att man borde veta bättre, men läget på slagfältet ändras snabbt och inbegriper
en samlad nyttofunktion som måste jämkas mellan många parter med det uppenbara
resultatet att lösningen blir urvattnad.

Största problemet ute i världen
idag är att stora delar av västvärlden har kunnat leva på kredit från tex Kina,
andra delar av Asien och tillväxtländer under lång tid. Detta har genererat
enorma obalanser och skuldberg som varit möjliga att skjuta framför sig i en
miljö där det varit möjligt att göra punktinsatser av rationaliseringar,
räntesänkningar, subventioner och stöd när läget blivit akut. På det sättet har
man, globalt, köpt sig ytterligare lite tid att försöka lösa de underliggande
problemen tills nästa gång läget blir akut igen.

Vi vet alla att vi kan komma
undan många gånger i rad med att köra för fort eller vänta med att gå till
tandläkaren och parkera fel. Tillsynes finns det de som klarar sig närmast i
all evighet. Problemet är bara att till sist så blir det så akut att det inte
fungerar med snabba lösningar. Om kranarna är öppna och badkaret rinner över
kan vi inte ha en långsiktig lösning som består av att hämta fler handdukar och
lägga på golvet. Förr eller senare måste vi rikta in oss på att lösa det
underliggande problemet och stänga av kranarna där vattnet rinner ifrån.

Under de senaste åren har vi
fått se två större omgångar av kriser. Den första kom från fastighetsmarknaden
i USA 2007-2009. Nästa kom från ett knakande europasamarbete under 2011. Utöver
det har vi fått se arabvärlden krackelera, tsunamis härja i Asien, och
allehanda krisinsatser avlösa varandra. Världens börser har gått upp på
stimulanser och ner igen på att man, faktiskt, inte löste de underliggande
problemen nu heller. Världens räntor har, i stabila länder gått från låga till
dimunitiva samtidigt som de exploderat i de länder som ligger närmast krisernas
epicentrum. Hittills har burken kunnat sparkas framåt med ytterligare fagra
löften om återhållsamhet och en eskalering av en praktisk nationalisering av de
skulder som funnits längre ner i systemet.

För varje vända töms kalken
allt mer. De, tillsynes, oändliga åtaganden som finns för världens
centralmakter att svälja har, hittills, kunnat lösas via vad vi skulle kunna
kalla, en blandning av syndikering där flera givare gått samman och gemensamt
kunnat borga för de skuldsatta som varit i störst behov. Vi har fått se
konstiga saker hända redan nu. Ett exempel är att man lyckats skriva ner Greklands
statsskuld ordentligt utan att kalla det ”en kredithändelse”. I dagarna ploppar
det första offret på det altaret upp till ytan när JP Morgan måste vinstvarna
pga. omvärderade försäkringar mot default. Andra exempel är den faktiska
nertryckning av räntor vi fått se där myndigheterna idag verkar tävla om vem
som längst kan hålla kvar sina styrräntor så nära noll som möjligt.

I min enkla värld finns det
snart inte så mycket väg kvar att sparka burken. Hittills, i den här vändan,
har vi haft turen att kunna fokusera på ett problem i taget där vi nu ganska
länge haft siktet inriktat på den fortsatta utvecklingen av skuldkrisen i södra
Europa. Händelseutvecklingen i tex. USA har varit underordnad och
företagsvinsterna ihålligt höga på ryggen av noll i finansieringskostnader. Det
är ju inte så konstigt att ett godtyckligt företag visar vinst om lönetrycket är
lågt, konsumtionen relativt ok och kreditkostnaderna noll. I bakgrunden skenar
dock budgetunderskottet i USA och egentliga insatser för att minska detsamma
lär vi inte få se under ett valår. Kina har varit en växande drake under många
år men visar, den senaste tiden, tecken på att ha en avmattande tillväxttakt. Läget
i mellanöstern är, minst sagt oklart där islamister stärkt sitt inflytande i
det vakuum avsatta diktatorer lämnat efter sig. Regelrätta strider pågår
dagligen i länder som Syrien som gränsar till ett Israel som, redan innan den
senaste utvecklingen, upplevde ett reellt hot att bli ”puttade i sjön”. Iran
skramlar med potentiella atomvapen liksom den nye Kim i Nordkorea. Vare sig
Israel eller Japan torde stillatigande åse ett växande hot från en nyckfull och
paranoid och sluten granne som ser fiender överallt. De potentiella svarta
svanarna är många och tillsammans med en närmast akut situation i Grekland och
Spanien idag, parat med en nyvald president i Frankrike som vunnit lagrar på
löfte om en väsentligt mer expansiv politik än föregångaren, är det inte svårt
att se scenarier där utvecklingen skulle gå fel, riktigt fel.

Det är, tyvärr, svårare att se
motsatsen. En lugn värld där alla strävsamt arbetar tillsammans för att långsiktigt
minska de globala obalanser vi lever med idag och där de svarta svanarna i form
av orosmoln på den globala himlen är avlägsna.

Trots den dunkla nära framtid
vi, med stor sannolikhet, har att hantera är det, naturligtvis, fel att lägga
sig ner och dö. Ingen är befrämjad av ett jantemässigt förhållningssätt där
problem ses som oundvikliga. I ett finansiellt perspektiv torde den helt
avgörande parametern vara Likviditet med stort L. Det kommer att vara rörigt
under lång tid framöver. Eufori över de senaste överenskommelserna kommer att
avlösas av missmod då de visar sig ohållbara av olika anledningar.
Möjligheterna för världens myndigheter att plocka på sig väldigt mycket mer av
skulder blir allt mer begränsad. Ytterligare åtstramningar skapar redan nu
social oro och ger luft åt enkla ytterlighetslösningar. Polariseringen i
samhället blir allt större när en knappare kaka måste delas mellan allt fler
och syndabockar pekas ut bland ”dom andra”.

Tecken på eventuellt ljus i
tunneln skulle jag vilja påstå ser vi först när de svarta svanarna blir färre,
stabila överenskommelser om nermontering av monumentala skuldberg sluts, den
sociala situationen stabiliseras och vi ser avstannande nergångar på
sysselsättning, realtillgångar och budgetbalanser i de länder där krisen härjat
som värst. Det kommer, utan tvekan, att ta tid, men det är inte omöjligt. Det
tog bara några år för ett land som Island att vända från en nattsvart
utveckling till ett internationellt föredöme. Möjligen får det betecknas som
lättare att hantera en homogen ekonomi av samma storlek som Göteborgs kommun än
ett vidsträckt och kulturellt olikt Europa, men skam den som ger sig. Baltikum
ser ju numera rätt bra ut med. Bara att sparka burken lite längre ner på vägen…
Den här gången kanske det är annorlunda.