Det gör ont när knoppar brista. Varför skulle våren annars tveka… skrev Karin Boye redan 1935 i diktsamlingen För Trädets skull. Just den strofen och några andra är exempel på sådant som, av någon anledning, slagit sig på minnet. Andra saker är tyska prepositioner som styr dativ och genitiv samt diverse osammanhängande upprabblingar av periodiska systemet och svenska kungalängderna. Alltid något blev kvar i knoppen från det man nu måste beteckna som ”den gamla skolan”.

För att travestera Karin Boye så vet man att det gör ont när knopparna brister. På marknaderna har det, i breda ordalag, knoppats rätt ordentligt sedan riskaversionen var som värst i slutet av september. Förvisso kom det en, jämförelsevis, mindre, nedgång i november och ytterligare ett daller i december, men den totala riktningen har visat sig vara upp på världens börser och riskutsatta tillgångar.

Det torde inte vara någon nyhet för någon att det finansiella sentimentet vänder blixtsnabbt ibland. I slutet på november var oron närmast total kring såväl Portugals som Italien och Spaniens möjligheter att undvika statsbankrutt i omedelbar närtid. Sedan dess har, på dryga tre månader, kortare räntor på två år kommit ner från dryga 7,5% till strax över 3% i dagsläget och likartat för övriga inblandade. Den övergripande anledningen till detta är en av senaste årets, mer eller mindre innovativa, bokstavsförkortningar, LTRO, eller Long Term Refinancing Operation.

Enkelt uttryckt är det en apparat främst avsedd att avlasta skuldtyngda banker med, bland annat, stora innehav av statsobligationer utgivna av just de länder som stod vid ravinens kant. In i ena änden av apparaten stoppas de obligationer, vars värde sjunkit kraftigt in, och därmed även belastar aktuell banks balansräkning, och ut i andra änden kommer sedan ett lån som löper på tre år till en ränta på 1%. Det är mumma för de behövande. I den bästa av världar sker sedan vad som, alla fall kortsiktigt, nu hänt. Bankernas balansräkning ser genast mycket bättre ut och man använder, åtminstone hyggliga delar, av pengarna för att köpa mer obligationer som därmed pressas upp i pris och gör att säkerhetsmassan för lånet ser bättre ut och, i sin tur, till och med kan belånas ytterligare. Vissa skärvor av gratispengarna faller rimligen även vid sidan av LTRO-skålen och träffar istället aktiemarknaderna som reagerar med att stiga ordentligt, även de. Med den, närmast oändliga, likviditeten pressas även kreditspreadar i övrigt ihop och man kan lätt få intrycket att saker och ting om de inte redan har, så åtminstone är de på väg att reda ut sig. Det knoppas ordentligt på många håll och flera marknader handlar idag på nivåer i paritet med vad vi såg innan fjolårets skuldkris bröt ut.

Det är här det är upplagt för att göra ont, nästan oavsett hur man väljer att agera. Världens aktiemarknader är upp, i många fall flera tiotals procent, i spåren på den överväldigande likviditeten. Att ställa sig i vägen för det framrusande tåget gör ont, riktigt ont. Samtidigt kan man invända att den tillförda likviditeten ingalunda är ovillkorad. Du som lånar måste, trots allt, betala tillbaka vad Du är skyldig, även om lånen löper till en låg ränta idag.

För mig kommer, osökt, tv-programmet Lyxfällan för ögonen. Ni vet det där programmet där några käcka farbröder åker ut till någon eller några som kraftigt misskött sin ekonomi under längre tid och ruskar om vederbörande och, mer eller mindre handgripligt, tvingar offret att lägga om sina vanor och omsätta eventuella värdeföremål till kontanta medel för att amortera på alla skulder. Jag är förvånad varje gång över den naivitet som uppvisas där. Värst är det när de som är inblandade, egentligen, har god ekonomi och inte borde ha några problem alls försatt sig i helt bisarra skuldsituationer för att barnen tar SMS lån, frun gärna vill ha en hästgård eller att fiske är så kul att jag måste åka till världens mest otillgängliga platser för att dra upp gammelgäddan.

Precis på samma sätt ser jag idag på den statsfinansiella situationen. Vi har massiva exempel på överkonsumtion under årtionden till räntenivåer som inte varit representativa och en säkerhetsmassa som krympt alltmer. Statsapparaten har svällt enormt i många medelhavsländer som så sent som på sextio och sjuttiotalet var diktaturer. Den demokratiska traditionen och överbyggnaden är svag och förtroendet från befolkningen för statens förträfflighet minimal. Kontrollapparaten är bristfällig och skatteuppbörden, milt sagt, stokastisk.

Till dessa patienter, eller lyxfälledeltagare, ordineras inte en totalsanering och tillfälligt överförmyndarskap utan nedskrivning av räntan på ytterligare lån som tas för att betala av dagens skulder. Det är som att hämta mer handdukar för att stoppa flödet när badkaret rinner över istället för att stänga av kranarna.

Värsta exemplet på statsfinansiella fronten idag är, naturligtvis, Grekland där politiker, på olika sätt, vrider sig som maskar under Troikans krav på verkliga besparingar. Troikan är samlingsnamnet på EU, ECB & IMF som gemensamt ställer upp krav som Grekland måste leva upp till för att kunna få ytterligare utbetalningar som, tillfälligtvis, täcker räntebetalningarna på de dagsaktuella skulderna. Jag kan förstå de lokala politikerna på många sätt. Det gör inte underverk för sannolikheten att vinna nästa val att vara med och rösta igenom drastiskt sänkta levnadsvillkor för de breda befolkningslagren. Vi talar i Greklands fall om höjda skatter i storleksordningen 15 %, sänkta löner på ca 20 %, försenad pensionsålder ca 5 år, minskade pensioner ca 20 %, ökade matpriser ca 10 %. Detta samtidigt som nästan en tiondel av landets skolor och sjukhus redan har lagts ned under senaste året. Lokaltrafiken har begränsats, böter för enkla förseelser höjts, ungdomsarbetslösheten närmar sig 50 % och skatteuppbörden skärpts. Pust! Det gör ont!

En, i sammanhanget, naturlig effekt är medborgarnas ökande frustration och ilska som tar sig allt mer handgripliga former. Vad jag förstår, ser idag, till exempel inte stensättningen på Syntagmatorget i centrala Aten ut som den gjorde för några veckor sedan. Under senaste veckornas upplopp har gatstenen flitigt använts bland annat för att krossa de flesta fönster i närliggande bilar och affärslokaler. Det gör inte slutnotan mindre än den var innan. Extrempolitiker på både vänster och högerkanten liksom allehanda nationalister når nya höjder i sympatiavseende. Enkla populistiska lösningar vinner gehör och yttre fiender söks. Så sent som för någon dag sedan var självaste presidenten, Herr Papoulias, ute och frågade sig ”Vem är Tyskland, Holland och Finland att ifrågasätta oss?”. Det är yttre fiender som ställer orimliga krav på fäderneslandet och som skapar situationer som rent av riskerar att socialt gå över styr.

Just nu förs avancerade förhandlingar mellan den teknokratledda, ej folkvalda, grekiska samlingsregeringen dels om hur man ska kunna uppfylla allt hårdare krav för ytterligare utbetalningar från räddningsfonden EFSF, det vill säga ytterligare en bokstavskombination. Just den här lådan, European Financial Stability Facility, har förresten expanderat hysteriskt under de senaste månaderna och det är idag oklart varifrån alla potentiella utbetalningar från den skall komma. Parallellt förhandlas om nästa förkortning, PSI, Public Sector Initiative, det vill säga hur stora nedskrivningar som skall göras ”frivilligt” på den utestående grekska obligationsstocken. På den kanten har procenttalen ökats från initiala 25 % till 50 %, 70 % och nu hela 80 % av nominella värdet.

Man behöver inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att misstänka att allt inte slutar helt positivt i den här soppan. Det florerar uppgifter idag om att både stora hedgefonder och banker staplar upp innehav i både grekiska obligationer och så kallade CDSer, dvs Credit Default Swaps. Då kan man, åtminstone i teorin, både äta upp kakan och ha den kvar. På grund av det oklara värdet på defaultswapar som var tänkta att lösa ut i händelse av kreditdefault, men av politiska skäl inte tillåtits att göra så, har dessa kunnat handlas billigare än annars varit fallet. Med en ränta på en tvåårsobligation på dagens nivåer runt 250% är de relaterade obligationerna mycket billiga. Det är inte orimligt att tro att antingen klassas allt, i slutändan, som riktig default och CDSerna löser ut eller så lyckas men med reptricket av bokstavskombinationer och obligationernas värde stiger ordentligt. Voila… Ganska nära en fri lunch om det inte vore för att politikerna av allehanda slag vore inblandade.

Det är i ljuset av ovanstående vi, envetet, biter oss fast, i en avvaktande hållning till de dagsaktuella skeendena. Lösningarna med oändliga kapitalinjektioner är, i bästa fall, tillfälliga. Parallellt har större delen av EMU-länderna nedgraderats liksom även räddningsfonden EFSF. På marginalen innebär detta ökade upplåningskostnader. Man vinnlägger sig också alltmer, som ovan diskuterat, att från långivarnas håll säkra framtida återbetalningar. Inte bara i mottagande länder som Grekland har politiska konvulsioner. Även givarna har sina problem. Franske presidenten Sarkosys dagar verkar räknade och tyska regeringspartiet CDU/CSU har förlorat alla lokalval som hållits senaste dryga året. Nya nedgraderingar, nu även av länder som till exempel Storbritannien, hintas bakom kröken av världens ratinginstitut. USAs problem med monumentala underskott har, för stunden helt kommit ur skottgluggen. Det är väldigt klart att alla dessa problem måste hanteras på ena eller andra sättet i relativ närtid.

Medan maskinerna krånglar, befälet strejkar, bränslet börjar ta slut, pumparna stannat och bildäck redan fyllts går dansen vidare i allt vidare cirklar på övre däck. Det finns inga enkla lösningar. Den som är satt i skuld är icke fri som den store rikshushållaren sa för länge sedan. Att reda ut härvan kommer både att ta längre tid, kosta mer och drabba flera hårdare än man idag vill vidgå från politiskt håll.

Under tiden gäller att dansa nära utgången med rocken på och skorna väl snörda. Man vill inte stå i vägen för tåget, oavsett vilket håll det kommer ifrån. Det gör ont… när knoppar brista!