Tänk om inte OM hade varit. Tänk alla vackra flickor jag skulle behagat, alla fantastiska affärer jag skulle ha gjort och alla fantastiskheter i övrigt jag skulle fått ha varit med om. Å andra sidan finns naturligtvis de där hemskheterna som aldrig hände. Jag ramlade aldrig ner för berget, sprang aldrig ut framför bilen och hann till BB innan barnen föddes.

Tänk OM världen skulle reagerat resolut mot Hitler och Lenin aldrig fått återvända från Paris på samma sätt som Ayatolla Khomeini och George W Bush hade avvaktat lite med att invadera Irak. Tänk OM Våren kommit tidigare och tänk OM jag pluggat lite mer tyska glosor i skolan när det begav sig i, den numera dimhöljda, historien.

Tänk OM jag förstod att det skulle ner i världen i oktober 1987, under rysslandskrisen i slutet på nittiotalet och när internetbubblan brast i mars 2000. Tänk hur bra det skulle ha gått OM jag bara hade varit med, alla fall lite granna.

Med lite filosofiskt perspektiv, a’la John Stuart Mill, kan just möjligheten till reflektion sägas vara en genuint mänsklig egenskap som få, om några, andra djur kan ägna sig åt. Denna egenskap kan, som snuddas vid ovan, ju både vara en välsignelse eller en förbannelse. Många, i efterhand sett, livsavgörande, val och omständigheter i både positiv och negativ riktning har varit banaliteter när de skedde. Många kan vittna om val av livspartner, sysselsättning, utbildning och många andra omständigheter som blivit vad dom är idag, just via ett banalt val att läsa en viss tidning en viss dag, gå till en viss krog en viss kväll eller bara råka träffa kompisens kompis, sådär just av en tillfällighet.

I de fall där man, idag, sitter med facit är det ganska lätt att se händelsernas sammanhang och, i efterhand, se den röda tråd utmed vilka dessa händelser löper. Jag har min lilla egna personliga teori att det är de där andra grejerna, de där som aldrig blev av, som folk funderar mer på. Hur jag har det idag och hur jag kom hit är ju en del av den jag är. Det kittlande är att filosofera i hängmattan, med en halvdrucken ljummen pilsner medan solen strilar ner igenom lövverket, kring hur det hade blivit om jag, istället, gått på den där festen eller varit hemma när telefonen ringde eller faktiskt vågat ta det där jobbet långt bort.

Lite beroende på den aktuella sinnesstämningen och individuella omständigheter så tror jag att folk i gemen ibland drömmer sig bort till en annan tillvaro. Så längt, allt väl.

Det är om min önskan att ha gjort på annat sätt i annan tid tar sig uttryck i objektivt obefogad kritik mot Dig för att, förment ha försatt mig i den situation jag nu befinner mig i som det blir ett problem. Jag kan ju klandra mig själv för att ha gått miste om saker här i livet, men om jag är en pestpotta i långa tider och beskyller tredje man för uteblivna härligheter på annat håll så har jag ett tungt liv framför mig. Livet är ju fullt av uteblivna härligheter. Rätt svar är givetvis att fokusera på de vinster man faktiskt uppnått på olika sätt här i livet.

I den finansiella världen är det här med back-trading lättare än på många andra håll och, dessutom, lätt kvantifierbart på alla sätt. Jag såg en bild en gång som jag letat efter nu utan framgång. Hur som helst föreställde den alla fall en tidsaxel från sjuttiotalets början till våra dagar. I den framgick att man skulle ha gjort någon enda affär per decennium och därigenom tjänat grova pengar. Köp olja på sjuttiotalet, aktier på åttiotalet som du säljer innan kraschen 87 för att köpa dollar som säljs 95 för att igen köpa aktier som säljs vid millennieskiftet och sätts i guld. Voila! Det är såååååååå lätt i backspegeln. Varför gör vi inte alla sådana affärer… Hela tiden?

Ute i den där stora världen, bortanför min gata i stan, är det nog ganska många som önskar att en del andra beslut hade tagits för ett bra tag sedan. Med de där riktigt breda penseldragen kan vi, åtminstone, vrida klockan tillbaka till kommunismens sammanbrott i slutet på åttiotalet.

Helmut Kohl fick, lite plötsligt brorsan i öst i knät. Vid sidan av rent pekuniära göranden och låtanden så hade det ju sedan slutet av andra världskriget varit ett öppet sår för den regionala stormakten Tyskland att vara satt under implicit förmynderi och se sin östra landshalva, den där all jordbruksmark fanns, i främmande händer. Rimligen kunde man nu tycka att den historiska skulden skulle vara betald, även om den var monumental, efter att under en livstid varit huvudorsak till två världsomspännande konflikter.

Vi svenskar har ju ett likartat trauma, men i vårt fall numera över tvåhundra år bort i tiden. Vår kollektiva hantering under dessa århundraden har, istället, varit att vända blickarna år väster, bort från den historia vi har gemensam med folket i österled. Som parentes och utanför ämnet kan nämnas att det just i sommar utkommit en bra bok i just det ämnet. John Chrispinsson, Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år.

I Tysklands fall var det uppenbart att man skulle gå igenom ganska rejäla umbäranden för att kunna ena det som fanns kvar av Deutsches Reich. Lika uppenbart var det att främst Fransoser, men också Britter, Italienare och andra inte var lika lockade av att, igen, få en stark regional supermakt i hjärtat ev Europa. Kompromisslösningen fick bli en påskyndad fiktiv ekonomisk union i Europa mot ett enat Tyskland. En union där Tyskland skulle knytas in i en monetär union med överstatlig kontroll och man, i övrigt, skulle kunna rida på det tyska välståndet bla för att modernisera södra Europa på olika sätt. Tysklands motkrav blev istället att bromsa en finanspolitisk integrering och man landade i något som, optiskt, såg tilltalande ut, men som, i allt väsentligt, var politiskt betingat snarare än grundat på några realekonomiska överväganden. Inte heller byggdes det in några egentliga sanktionssystem mot de suveräna stater som, av olika anledningar, inte levde upp till ingångna avtal.

Följderna blev som för lilla barnet utan blöja, först varmt och skönt, men sen kallt och obehagligt. Södra Europa fick ett ekonomiskt uppsving på ryggen av den starka Tyska Ekonomin. Breda motorvägar byggdes på avlägsna grekiska öar, Irländska och Spanska byggboomen tog fart och svenska bönder fick betalt för att lägga åkrar i träda. I grunden allt uppbyggt på förväntningar om framtida tillväxt och lånade pengar. Första verklighetskollen skedde under 2008 när den kreditkris som ursprungligen emanerat från USA slog igenom med full kraft i Europa. Banker visade sig sakna verklig solvens och via diverse innovativa lösningar skeppades skuldbördan över på stater och centralbanker från de lokala bankerna.

När vi nu når nästa hållplats på färden kan konstateras att många har levt över sina tillgångar, många har brustit i ingångna avtal, många har, i praktiken, inga pengar kvar….alls. Utan att föregå vad nästa hållplats skulle kunna innebära, det är en annan historia, kan konstateras att många, rimligen, har anledning att fundera på om inte OM hade varit. Var hade vi varit då? Vems fel är det att det blivit så här? Eftersom det ju absolut inte är mitt så måste det vara någon annans!

Det är lätt att, i efterhand, konstatera att det finns stora brister i uppbyggnaden av den europeiska integrationen. I dagsläget är det svårt att backa tillbaka bandet och göra om. Det som, ur ett finansiellt närliggande perspektiv, känns rimligt är att problemen inte är lösta alls och att det återstår ytterligare stålbad på många håll innan vi börjar se ljuset i tunneln. Det viktiga i sammanhanget är snarast att Den Slutliga Lösningen snarast bygger på politiska beslut än finansiella värderingar nått den ena eller andra nivån. I dagsläget skymtas knappast några sådana men oundvikligen måste de till. I väntan på dom så kan den pågående finansiella oron egentligen bara eskalera ytterligare.

Trösten får, tillsvidare, bli att vi är en dag närmare en lösning idag än igår.