Du har cancer i buken och har någon eller ett par månader kvar att leva. Det beskedet fick en vän för en tid sen. Han hade varit sjuk en längre tid utan att han fått någon klar diagnos och han blev allt sämre och sämre. Han hade ägnat tid åt diverse förnekelse varvad med uppgivenhet, men nu när beskedet var definitivt återstod egentligen endast att göra bokslut och ta ett sista farväl av familj och vänner.

Ett avlägset hopp ställdes dock till en komplicerad levertransplantation som möjligen skulle kunna göra honom bättre, kanske rent av frisk, men han skulle inte ha alltför höga förhoppningar om någon sådan eftersom det fanns väldigt få organ tillgängliga och, om det väl fanns några, skulle de gå till både yngre och friskare patienter.

Dagarna går och en morgon fick han det något oväntade, men hett efterlängtade, telefonsamtalet. Det finns en lever som passar Dig! Under mellantiden hade hans tillstånd försämrats och det skulle vara tal om en mycket omfattande operation med uppenbar risk att han, i sitt försvagade tillstånd, skulle kunna dö på operationsbordet. Om han, å andrasidan, inte skulle välja operationen så var hans öde beseglat på några månaders sikt, även om han skulle kunna leva ett någotsånär anständigt liv, åtminstone under delar av, under denna tid.

Han befann sig alltså, vid tillfället, i ett val mellan att utsätta sig för något med en mycket hög risk, men med en oerhörd uppsida om det gick vägen. Då skulle han kunna få fortsätta att leva, men om det gick fel skulle han gå miste om sina sista månader i livet.

Häromdagen gick mina glasögon sönder. En skruv hade gängat ur sig så att ena skalmen ramlade av. Skruvuslingen var, naturligtvis, så liten att den omöjligtvis skulle gå att pilla tillbaka igen. Nåväl! Jag får väl köpa nya glasögon. Då kom jag att tänka på det här med såna här moderna ögonoperationer, Ni vet, där man gör nåt sorts laserjakt i hornhinnan, slipar lite på linsen, och vips!, så har man perfekt syn. Jag har under mer än ett decennie sneglat på att göra en sådan operation, men aldrig vågat. Jag var nära en gång, men råkade, i slutet av beslutsprocessen, få se ett inslag i Aktuellt där man rapporterade om sådana här operationer. Jag kommer inte ihåg exakt, men budskapet var ungefär att 97% får perfekt syn efter ingreppet och ytterligare 97% av de kvarvarande får perfekt syn efter att man gjort om övningen. …… men…… av de stackare som blev kvar….. fick flera bestående synproblem. Någon tappade mörkerseendet helt, en annan såg någon sorts halo runt allt och en tredje blev, mer eller mindre, blind.

Jag befann mig alltså, vid tillfället, i ett val mellan att utsätta mig för något med en mycket låg risk, men en oerhörd nersida om något skulle gå fel. I bästa fall skulle jag slippa glasögon, vilket ju vore skönt, men i värsta fall skulle jag få nersatt syn eller, i värsta fall, bli blind.

Exemplen ovan är, naturligtvis, inte helt rena, men jag tror att andemeningen går fram. Risk är något som ”beror på omständigheterna” och hur alternativen ser ut. Under vissa omständigheter är det frestande att utsätta sig för en enorm risk medan det i andra känns fruktansvärt att utsätta sig för något med minimal risk.

Man kan vidare resonera om olika ”mellanalternativ”. I mitt fall skulle jag, tex, kunna välja att operera ett öga i taget för att försäkra mig om ett gott resultat. Hursomhelst!. Vännen valde att operera sig. Det gick oväntat bra och redan efter någon dag var hans värden betydligt bättre och nu, en tid senare, har han fått komma hem till sin familj, kan börja planera för nästa sommar i trädgården och själv vara med och griljera årets skinka. Jag, för min del, väntar just på mina nybeställda glasögon.

Riskvilligheten beror alltså på omständigheterna. Vänder vi det till ett finansiellt perspektiv kan det konstateras att ”riskviljan” ofta uttrycks i termer av hur många procent aktier en portfölj innehåller eftersom aktier alltid generiskt leder till en positiv avkastning.. Den ”andra” delen tänks ofta på som såväl nollavkastande som riskfri. Genom lite alkemistisk handpåläggning kan man alltså backa ut en ”förväntad avkastning” för en kund genom lite antaganden om parametrarna aktieandel och placeringshorisont.

Inget kan vara mer fel enligt mitt sätt att se saken! Den alkemistiska ekvationen rymmer flera plumpa antaganden om framtiden som, helt enkelt, inte är sanna. På ett allmänt plan har aktier, under den senaste tioårsperioden, inte gett någon avkastning alls, men däremot, väldigt mycket volatilitet, eller rörelser. Räntedelen har bidragit positivt, inte minst under den senaste tiden, men är i dagsläget reflekterande en väldigt nertryckt räntemarknad generellt, på alla löptider, i alla länder. Nästa stora rörelse måste, rent logiskt, vara upp eftersom det är svårt att tänka sig negativa nominella räntor.

Risken i aktier varierar också väldigt över tiden. I bilden nedan kan vi se att det så VIX, eller volatilitetsindexet för amerikanska blue chip aktier legat på en nivå runt 15 när det är ”lugnt” för att kravla sig upp över 40, och när det var som värst under 2008 över 80.

Vid en ytlig anblick kan siffrorna vara svåra att sätta sig in i. Man kan kanske tycka att 45, det är tre gånger 15 och att det är lite knixigt att liksom tänka vad ”tre gånger så hög risk” skulle vara. Vad innebär det så där egentligen?

Volatilitet är, definitionsmässigt, kvadratroten av summan av de kvadrerade avvikelserna från ett medelvärde av marknadsrörelser uttryckt på årsbasis. Anledningen till att man kvadrerar dessa avvikelser från medelvärdet är att summan av avvikelserna från medelvärdet just blir noll. Dessa måste därför kvadreras. På statistikspråk kallas djuret varians och kvadratroten på variansen för standardavvikelse. Volatilitet är alltså annualiserad standardavvikelse.

Om vi utgår från att en riskpreferens är konstant över tid måste, tvärtom vad många anser, risken sänkas till en tredjedel när volatilitetsindex går från 15 till 45 genom att då ha en målvikt på riskutsatta tillgångar som bara är en tredjedel av vad den är i lugna tider. Att undvika att justera den riskutsatta andelen ger ju placeraren tre gånger så hög risk som han vill ha, och detta i en period av, typiskt, sjunkande aktiekurser. Ju mer det faller och ju rörigare marknaden är desto större risk exponeras man för. Rimligen är det verkliga förhållandet tvärt om. I röriga tider är riskvilligheten kanske lägre än annars.

Det är lite som att köra i 110 i öppna sportbilen på motorvägen, mitt i sommaren, i fullt dagsljus, i långa nerförsbacken med lätta kurvor och solen i nacken från Stockholmshållet ner mot Huskvarna/Jönköping. Det går ganska sakta. Man har full kontroll. Flytta sen samma hastighet och fordon till en sen novemberkväll, en krokig, blankpolerad och frostbruten skogsväg i Norrlands inland där snögloppet piskar i ansiktet. Inte lika kul… Inte lika säkert… Noll kontroll..!

Det är ju fullständigt självklart att man anpassar hastigheten efter omständigheterna. Det gör tom Björn Waldegård, även om han har en högre normalhastighet an vad jag har. Det är lika självklart att Du passar ungarna mer om Du är invid en stor trafikerad väg än inne i skogen. Man är försiktigare med en skarpslipad kniv än med en pinne. Man aktar sig mer för den snabbt snurrande sågklingan än man gör för fogsvansen. Man är instinktivt rädd för en orm men inte en kattunge. Allt detta är fullständigt självklart och uppenbart, för de flesta. Av någon anledning tas det inte för lika självklart inom all finansverksamhet.

I början av nittiotalet hade vi 1987 i någorlunda färskt minne och i Sverige var Nyckelnkraschen ännu färskare. Finansiella tillgångar hade fallit på bred front, flera gånger, i närtid. Det kändes rätt uppenbart att de då gällande riskdefinitionerna var förlegade, för snart 20 år sen. Typiskt definierades ”risk” som någon godtycklig fraktion av placerat kapital. Ju mer risk, desto högre fraktion. Problemet var bara att det ju flera gånger fallit så mycket mer.

På flera håll, jag var själv inblandad i sådant arbete på den tiden, utvecklades därför olika varianter av ”dynamiska risker”, dvs verktyg för att kunna bestämma de fraktioner man ditintills just godtyckligt satt. JP Morgan presenterade sin variant på temat under 1994 till allmänheten under namnet Value at Risk, VaR. Dynamisk riskhantering blev snabbt ett modeord oh något som minsta lilla finansiella aktör med självaktning måste implementera. Det kom också att blir startskottet för en helt ny yrkeskategori, Risk Managern, en verksamhet som diffust varit inbakad i administrationen klev nu fram och fick en central position i många verksamheter.

Med åren har riskhantering, på positionsnivå, på förvaltningsnivå och motsvarande kommit att bli något självklart. Metodiken har många brister. Huvudinvändningen brukar vara att fokus ligger på hur ofta man kan förlora mer än en viss summa. Problemet är ju istället att det inte är antalet utan storleken på förlusterna som är det som spelar roll. Diverse olika scenarieanalyser har därför kommit att komplettera VaR beräkningarna under åren och även gett möjligheter för matematiskt intresserade att få utlopp för sina innersta derivator.

Av någon anledning har detta, nu institutionaliserade, tänkande inte nått ner till slutinvesterare på alla håll. Fortfarande kommuniceras en ”riskvillighet” i termer av en procentsats i, typiskt, svenska aktier. Passivdelen antas ha noll risk och noll avkastning och är, typiskt, svenska räntor som kommenterat ovan. Det är inte, som vi diskuterat ovan, att utgå från ”konstant hastighet, oavsett väglag”

För egen del gäller som sagt att glasögonen är snart färdiga att hämta ut.