En gång för länge sedan, så där när bergen var dimhöljda och glassen hette puckstång, var jag nybakad student på Handelshögskolan I Göteborg. Bland alla nya intryck, kommer jag ihåg att en sak särskilt fastnade på den stora anslagstavlan. Det var den lokala Kulturgeografiska institutionen som avsåg att hålla en liten kuts på det, möjligen, något pretentiösa temat ”Världsproblemen samt lösningar på desamma”. Lite mer finstilt kunde konstateras att dessa problem avsågs avhandlas på fyra gånger två lektionspass på vardera 45 minuter. Varje lektionspass hade en rubrik, kommer jag ihåg. Första gången skulle ”Religiösa och territoriella motsättningar” avhandlas och under den andra ”Ekonomisk optimal allokering av produktionsenheter och kapital”. De sista kommer jag inte riktigt ihåg, men grovt skulle under kursens gång all världens stora motsättningar problem både bli identifierade såväl som lösta.

Som förväntat såg världen ungefär likadan ut efter att kursen hållets som innan. Inga skarpsinnigheter rapporterades vidare via CNN eller aktuellt. Inte ens kårtidningen fann något värt att vidarebefordra till allmogen.

Det centrala i sammanhanget är inte det befängda i att göra anspråk på att ha enkla lösningar på svåra frågor. Det är snarare vinklingen att det skulle finnas entydiga svar på frågor som, minst sagt, är komplexa och människor har radikalt olika syn på. Ett begrepp som, mer än många andra, bär med sig en fundamental motsättning är begreppet rättvisa. För ett litet barn är rättvisa att få minst lika många godisar som brorsan och att gärna få den största biten glass. På min tid minns jag att man delade just tex glassar emellan sig genom att om jag delade så fick kompisen välja del först, för att på så sätt få mig som delare att vinnlägga mig om att verkligen nå en millimeterrättvisa eftersom jag skulle få den del som blev över.

Millimeterrättvisan är en speciell form av rättvisa, som fungerar i små sammanhang med små människor. Så fort vi aggregerar upp i ett något större sammanhang blir det inte ett särskilt bra, eller effektivt sätt att fördela saker. Rättvisan, i sig, bygger, åtminstone etymologiskt, på att nå en fördelning som både är rätt och dessutom vis. Vist må vara en nog så svår sak, men det är i begreppet rätt som problemet får sin stora knorr. Är det rätt att göra det ena eller det andra. Är det rättvist om jag som är störst får fler bullar än lillasyster? Är det rättvist om jag får mer eller mindre?

I praktiken är det så att själva behovet av rättvisa först dyker upp när ändliga nyttigheter ska fördelas. Om det fanns oändlig tillgång på bullar och glass skulle inte dessa behövas delas upp på ena eller andra sättet. Då skulle inte någon process eller metod för detta behöva finnas. Alla får, helt enkelt, äta så mycket dom vill, i vilken takt de vill utan att det tar slut…. Tänk tex på julbord vad gäller mat.

Oundvikligen är rättvisa ett politiskt laddat begrepp. I plakatvänsterns form är det höjden av rättvisa att alla lever lika uselt utan drivkrafter. I nationalistiskt perspektiv är det väldigt rättvist om vi som bor på ett avgränsat område har det väldigt bra, men hur alla andra har det är inte så viktigt. I vilda västern, eller i ett, tillfälligt, oreglerat samhälle som Ryssland efter kommunismens fall var det höjden av rättvisa att den som kan tar det han förmår. Ingen av dessa ändlösningar har visat sig särskilt bra över tid.

Vidare innehåller rättvisebegreppet ett explosivt moment av ömsesidigt uteslutande. Det är ju faktiskt så illa att om den ändliga nyttigheten fördelas enligt Ditt sätt så utesluter det mitt sätt. Det är faktiskt så illa att vi här har ett centralt begrepp för mycket av världens nuvarande och historiska eländen här. Rättvisan och riktigheten vad gäller fördelningen av nyttigheter, godsaker, territorier och också tolkningsföreträden vad gäller den tro, moral och levnadsregler som ska gälla är, i mycket, roten till mycket elände.

Nåväl. Inte bara är rättvisa en filosofisk fråga. I skuggan av antagligen mer dramatiska händelser i världen den senaste tiden så hade Islänningarna en folkomröstning i helgen. Bakgrunden är den att när det isländska undret stötte på grund under 2008 så gjorde Brittiska och Nederländska sparare väldigt stora förluster i den Isländska banken Icesave som kollapsade. Lite grovt rörde det sig om si så 40 miljarder SEK som den isländska regeringen lovade kunder i Storbritannien och Nederländerna när det blåste som värst. Dessa fordringar har redan klarerats via Brittiska och Nederländska myndigheterna varför det nu är dessa myndigheter som driver frågan mot den isländska staten som övertagit Icesaves åtaganden i samband med konkursen.

Vid ytlig anblick är ju detta ytterligare en av de extraordinära händelser som utspelades när det var som värst och världen stod i brand för några år sedan. Problemet kom, istället i dagen då den isländska presidenten, oväntat, vägrade att godkänna ersättningarna efter att parlamentet, alltinget, gjort det. Dels skapade detta en stor spricka mellan president och statsministern som satt sitt huvud i pant på att återbetala sina skulder, men också, naturligtvis det onda ögat hos britter och holländare som givetvis utgick från att ett nationellt löfte är av gott värde och ämnat att hållas.

Nya draget blev att utlysa en folkomröstning som, utifrån, ter sig lätt bisarr. Ska vi betala våra skulder eller ej? JA eller NEJ? Nej sidan vann ganska övertygande i helgen, typ 60/40. Avsikten är nu istället att ”ta sitt ansvar och inleda förhandlingar om nytt avtal” eftersom man inte riktigt tycker att det är rättvist att betala hela 40 miljarder. Naturligtvis är utgångspunkten att mildra pålagorna genom att skriva ner skulden och eller förlänga amorteringstiden, något vi ju kan likna med allmän skuldsanering, a’la Lyxfällan på TV. I bakhuvudet ska man naturligtvis också ha att islänningarna inte är fler än ca 320 000 st vilka, i det aktuella fallet, får en pålaga, just i det här fallet med ca 125 000 per huvud, inkluderat små bebisar och gamla mormor.

Avtal brukar anses som legalt giltiga, utan aspekter på om det som avtalats anses vara rättvist eller skäligt i alla parters ögon. Att, i efterhand, hävda att de inte ska gälla är normalt inte något stater brukar råka ut för i sina mellanhavanden. Det är, idag, oklart hur historien slutar, men inte oväntat mullras det om att företeelsen kommer att påverka Islands pågående förhandlingar med EU. Vidare handlas också omedelbart Islandsrelaterade krediter upp ordentligt. Varför ska någon lita på Isländska staten vad gäller kommande utfästelser om man inte historiskt levt upp till ingångna avtal?

I ett läge där budgetunderskottet är monumentalt, linorna ansträngda, och EU avvaktande har Island försatt sig i ett otrevligt läge. Lusten att, eventuellt, igen rädda dom från ruinens brant är antagligen begränsad. Är det rättvist? Ingen aning, men det har alldeles uppenbart en prislapp.

Vad spelar då detta för roll för oss, här i Svedala? Vid en första anblick inte så mycket. Det var en kort notis i morgonpressen och Aktuellt nämnde saken, men inte mycket mer.

I ett större perspektiv är det en ytterligare pålaga runt en redan ansträngd Europeisk Union. Euroland är en av de regioner som ligger dåligt till vad gäller finansiell återhämtning. Dessutom finns stora inre spänningar i och med att den monetära unionen innefattar såväl draglok som Finland, Tyskland och Österrike, men också sorgebarn som Irland, Grekland och Portugal. I den heliga rättvisans namn är, lite raljant, de svagare aktörerna egentligen bankrutt och i behov av brorsans stöd.

Hur länge de tyska skattebetalarna däremot vill stå för barnotan är dock tveksamt. Sittande regeringen, CDU/CSU i Tyskland åkte på storsmisk härom veckan när man miste en majoritet man haft sedan nuvarande Tysklands grundande i Baden. Visst kan det ha inverkan att valet hölls i skuggan av kärnkraftsolyckan i Japan, men även tidigare kan vi notera att missnöjet börjat gro hos tysken att alltid hamna sist kvar med notan för andras förlustelser. Det är, helt enkelt, inte särskilt rättvist. Någon gång måste väl den kollektiva skulden från trettio och fyrtiotalet anses betald frågar man sig hyggligt rättmätigt, kan man tycka. Den Isländska situationen och oklara lösningen på densamma är blott ännu en av obskyra, oväntade och obehagliga händelser i närtid där det är svårt att skönja hur kostnaderna, som alla är överens om är stora, ska fördelas. Det enda klara är att det är svårt att se hur det ska göras rättvist.