Det finns inget så gott som en riktigt rejäl fri lunch! Ibland inbillar jag mig att det rent av är lite ett svenskt karaktärsdrag att, i högre grad än många andra, förvänta sig olika typer av fria luncher. Egentligen finns det naturligtvis en sådan förhoppning överallt, bla manifesterat av ivrigt spelande på allehanda lotterier världen runt, men de riktigt fria, riktigt fina, luncherna, de där som egentligen bara en sån som jag är värd, har jag fått för mig är mer ivrigt efterfrågade här än på många andra ställen.

Innan vi fortsätter är det viktigt att göra en klar distinktion mellan begreppet i bemärkelsen ”ojsan, det där var en överraskning, men välkommet” och ”jag är värd att få” viktig. Den första varianten skulle jag se som någon typ av ”unexpected winful gain” i bemärkelsen en upphittad tjuga på gatan eller att nån bjuder på en oväntad pilsner i baren eller, för den delen, att jag råkar få ett oväntat arv eller just vinna på lotto. Den här typen av kittling tror jag finns hos alla och olika typer av illustra verksamheter gillar att slå mynt av, allt ifrån premieobligationer till postkodslotterier. I ärlighets namn kanske man ska dela upp den här lunchen på en beräknad och en oväntad del. Lottospelandet är en medveten handling från början, även om eventuell vinst är uppskattad. Det oväntade arvet eller pilsnern är något som dimper ner helt oväntat.

Nåväl… Det är egentligen den andra typen av fri lunch som intresserar mig mer. Det är den här ”jag är värd det” som är lite lustig egentligen. Den tenderar att finnas på många håll och i massa upptänkliga former, såväl i privatlivet som i offentligheten och utövas av såväl enskilda som företag, länder och grupper av människor. Jag har genom åren hört många historier från tex hantverkarvänner som berättar den ena efter den andra rövarhistorien om hur kunder beställer en tjänst, men faktiskt förväntar sig att få mer än det egentligen betalat för, till samma pris. Till råga på allt blir dessutom, typiskt, kunden upprörd och säger sig bli illa behandlad om och när denne upplyses om att Du faktiskt inte betalt för att plocka bort en vägg i samband med köksbytet, även om det visst skulle vara lämpligt att göra det jobbet samtidigt.

Ovanstående skall inte förväxlas med att ”wheela och deala” när jag tex ska köpa en begagnad bil eller båt. I det läget är jag liksom på bazaren i Marrakesh. Det hör till att skambuda på en tafflig gubbe av alabaster eller en begagnad Volvo 740 med bucklad skärm. Det är en del av spelet. Det är något annat när jag förväntar mig att motparten skall ge mig en vara eller tjänst utan att jag ska betala för den eller erbjuda någon form av motprestation. I den mycket lilla världen är det självklart att min familj subventioneras, i ärlighets namn översubventioneras och överkonsumtion stöds emellanåt även det. I det, i övrigt, mellanmänskliga blir det ibland absurt.

Det lite paradoxala är att man möter det i allehanda sammanhang, särskilt där tjänster är inblandade. Kan inte just jag få det här och det där också, fastän vi kom överens om något annat initialt.

Granne med Friätaren bor en annan, närliggande karaktär, men ack så vanlig även denne. I mångas ögon är grannen ännu mer irriterande. Det är ”jag vill vara med och kolla när Du byter rör så att jag ser till att jag verkligen får de där åtta muttrarna jag betalt för, dessutom vill jag gärna störa Dig hela tiden med detaljfrågor om hur stor skiftnyckel Du har”. Just en rörläggare, minns jag, hade ett patentknep på att hantera sådana små och stora pojkar, för, åtminstone i det sammanhanget, är den kvinnliga underrepresentationen monumental. Han gav Kalle den största rörtång han hade och placerade den bestämt runt någon större ledning i ett annat utrymme och gav order om att det var av yttersta vikt att han skulle hålla fast hårt, länge, så att det inte går sönder när jag jobbar i rummet bredvid. Funkade varje gång enligt honom.

Friätarna av alla de slag är legio inom politikens värld. Olof Palme sa redan 1964 att ”politik, det är att vilja”. Problemet när man vill mycket, men inte riktigt har ekonomi till’et så måste kostnaderna vältras över på någon annan, gärna ett grått kollektiv som inte behöver betala mer än en skärv var och en till just den här fantastiska viljeyttringen.

I Sverige har vi ett monumentalt problem framför oss med en åldrande befolkning, färre arbetande, medicinska framsteg som möjliggör behandling av tidigare obotliga åkommor. Enligt utredningar av SKL för nåt år sedan skulle kommunalskatterna komma att behöva höjas med 13 kr närmaste decennierna för att kunna möta efterfrågan i det här sammanhanget. Utöver det finns hela tiden nya förslag om bidrag för att åka till Legoland, mormor att hälsa på barnbarnen och att skolklasserna ska bli mindre, maten bättre och undervisningen av högre kvalité än idag. Ekvationen går, helt enkelt, inte ihop.

Samma problematik möter vi på internationell nivå. Idag är det ju hyggligt klart att ett stort antal länder, främst i södra Europa, varit väl generösa med sina beräkningar om det ena och det andra i samband med sjösättandet av den monetära unionen. De friserade siffrorna har nu på senare tid hoppat upp och bitit de skyldiga i baken. Man kan inte, ens på ett avlägset sätt och med svaga glasögon, passera för en fungerande budgetbalans. Det känns ganska uppenbart att man, milt uttryckt, spelat med för stora klubbor i matchen och hoppats på att ingen ska märka det.

Under de senaste decennierna har medlemskapet i den Europiska Unionen, och senare EMU, varit i allt väsentligt en välsignelse för flera länder. EU har bekostat fina flerfiliga vägar och flygplatser på avlägsna grekiska öar och på den portugisiska landsbygden. EU har, på olika sätt, upprätthållit ett stort och stabilt stöd, såväl som en yttre mur runt den inre marknaden vilket kraftigt gynnat, bla, jordbruksproduktionen främst i södra Europa. På ett rent politiskt plan har också EU kunnat hålla nere, åtminstone delar av, de totalitära undertoner som funnits i relativ närtid i många länder.

Som alltid är det någon som måste betala räkningen. Lite generaliserat är det länderna i norr, med Tyska skattebetalarna i spetsen. De tyska politikerna börjar, med viss rätta kan man kanske tycka, kasta av sig den kollektiva skulden för händelser i det förgångna och anta en mer nykter och mindre välvillig syn på de räkningar som man förväntas betala. Dessutom har man i Tyskland, såväl som i andra länder i norr sina egna problem att ta hand om. Senaste diskussionerna har ju gällt om privata borgenärer ska tvingas ta någon del av kakan i den grekiska restruktureringen. Den famösa kompromissen har nu visat sig bli att detta ska kunna ske ”på frivillig basis”. I de flesta andra fall jag kan komma på så är det, liksom, en del av själva affären att man får stå för eventuellt uppkomna förluster. I det här fallet är det nu frivilligt för pressade europeiska banker, främst, att avgöra hur mycket förluster man vill ta på det grekiska äventyret . Någon som tror att det kommer att bli stor uppslutning?

Att behoven är oändliga är uppenbara. Att de som sitter i klistret inte kan betala själva är lika uppenbart. Att allt som hittills sopats under mattan ännu inte kommit fram är uppenbart, även det. Att de som, förment förväntas betala börjar knorra och ställa allt större krav på motprestationer är inte heller det särskilt oväntat. Det som känns lite övermaga är dock de röster från den behövande skaran som anser det självklart att de ska ha allt mer, utan allt för krävande egna uppoffringar. Det är det som känns konstigt. Hur i hela fridens värld kan man tycka att det skulle vara höjden av rättvisa.

Del av problemet är att ekonomierna hunnit bli så sammanflätade att det kommer att bli kostsamt hur man än bär sig åt. Allra värst skulle det nog bli för det eller de länder som, i något skede, skulle kliva av den existerande valutaunionen. Det blir som att kissa i sängen, varmt och skönt först, men ganska snabbt kallt och otrevligt i takt med att man själv skulle få stå för decenniers misshushållning. Slutreflektionen är att det är väldigt konstigt att sängvätarna så uppenbart brister i ödmjukhet inför sitt eget ansvar. Den dag tvätteriet har stängt för gott kommer det inte att vara roligt att möta världen i blöta byxor!