Min salig mormor var född i nådens år 1890 och levde ett långt liv till att bli över nittio år utan några allför allvarliga krämpor. Vid den tiden var Oscar II Svea rikes kung och landet i union med Norge, något som skulle komma att fortgå ytterligare nästan två decennier. Under hennes livstid skedde enorma tekniska framsteg och världskartan ritades om många gånger. I hennes ungdom var sådana saker som elektricitet, rinnande vatten, WC, centralvärme, kylskåp, TV, radio, bilar och allmän sjukvård något utopiskt. Trots det födde hon tio välskapta barn som alla uppnådde vuxen ålder i en liten stuga och hade en karl som, med dagens mått, får anses ha en bit kvar till ett jämställt förhållande avseende arbetsfördelningen i hushållet.

Utöver de bristfälliga tekniska faciliteterna bakade hon allt bröd själv, lagade all mat, sydde de flesta kläderna, tvättade, städade, högg ved och diskade i vatten som fick hämtas på gården. I eftermälet om henne kan ingen påminna sig om att hon någon gång under sin livstid beklagade sig över någonting. Jag kan själv inte erinra mig att hon någonsin inte hade tid för just mig. Hon fanns alltid tillgänglig, hade alltid ett uppmuntrade ord till hands och hade alltid svar på alla frågor. Hur tanten kunde undgå att bli utbränd är en fråga vars svar hon tagit med sig till andra sidan.

Förutom att vara en allmänt fantastisk person hann hon med en massa andra saker med. Hon var, bland annat, duktig på att brodera. Utöver att lakan, kuddar och handdukar alla hade monogram sydde hon även mycket korsstygn. Hos sydde sådana här snusförnuftiga ordstäv i röd tråd på gulblek botten med gröna snirkliga girlanger runt om. Huvudbudskapet i de flesta sådana kan kokas ner till något av alternativen ”var nöjd med Ditt torftiga liv idag och hoppas på ett bättre i nästa” eller ”mitt enkla hem är något jag är stolt över”. För mig är ett av mormors förnuftiga ordspråk över kökssoffan något som man förväntade sig finna hos i de flesta av släktens hushåll när man fikade runt i barndomen.

Några exempel att ta till sig för den brodyrintresserade följer nedan:

“Ett godt humör på färden, friskt mod i skick och sätt, och ljus och glad blir världen, och livet bliver lätt”

”Lyckan slår rot där ärlighet bor”

“Mitt hem är vårsol i vintertid, Mitt hem är hvila i arbetstid”

“Var liten i lyckan, Men stor uti nöden, Var rädd uti lifvet, Men modig i döden”

“Arbete, kärlek, bön och tro de bygga på lifvets lycka, de så uti glädje, de bädda ro, åt alla sorger som trycka”

I all sin genialitet fångar många av dessa aforismer och visdomsord oförenligheten mellan att göra ”både och” även om de utlovar en bättre tillvaro senare. Man kan inte ha kvar den kaka man har ätit upp. Man kan inte både vara hemma och åka på semester och man kan inte vinna utan att ha en lott.

I den finansiella världen brukar avvägningen mellan att just ha kvar kakan och att äta upp den koka ner till vilken sort och hur mycket risk som tas i marknaden vid olika tillfällen

Den vanligaste frågan finansfolk antagligen får av personer som är belånade torde vara om boräntan bör bindas eller ej medan folk med den omvända balansräkningen tenderar att typiskt fråga efter ”vilken avkastning kommer jag att få” på det ena eller det andra. I efterhand brukar det, som alltid, vara väldigt lätt att uttala sig om hur man, egentligen, skulle ha gjort, men, ex ante, i förväg är det självklart inte en fråga som låter sig besvaras så där utan vidare.

Håller vi oss på placerarsidan brukar en stående uppfattning vara att börsen, antagligen därmed menat den svenska, brukar gå upp med si sådär tio procent. Tittar vi tillbaka något decennie kan vi konstatera att så inte är fallet. Över den senast tioårsperioden har aktier, så där som grupp sett, inte gett något alls och enstaka år gett såväl kraftiga fall som uppgångar. Uppfattningen lever dock kvar. Det skall dock tilläggas att under decenniet har enskilda aktiebaserade förmögenheter såväl mångdubblats som utplånats.

Vad som är uppenbart är dock att man knappast kan få kombinationen av hög avkastning och låg risk som ju egentligen är det många efterfrågar. ”- Vad kan jag få? Minst 7-8 procent över räntan ska väl inte vara några problem? men jag vill inte att mitt kapital ska minska i värde”. Nähä! Ja, men då är det klart! Inga problem!!?

Låt oss, direkt, säga att det inte låter sig göras. Jag har, genom åren, pratat mycket med hantverkarvänner som brukar se samma saker. Jag berörde det tidigare i år i ett resonemang kring ”fria luncher”. Du kan inte få ett totalrenoverat hus till priset av ett sovrum. Du kan, i analogi med det, inte få en avkastning väsentligen överskridande riskfri ränta utan att ta risk.

Risk är begreppet för att, faktiskt, förlora pengar här och nu. Vissa förvaltare kommunicerar likhetstecken mellan hög risk och hög avkastning. Det är inte särskilt ärligt. De flesta aktiefonder med svensk inriktning ligger på back under tvåtusentalet till exempel. Så kallat högriskfonder mot ny teknik ligger på kraftiga minus. Lågriskfonder som en vanlig likviditetsfond, något som brukar betecknas som det tristaste som finns, har under samma period, dvs. de senaste tio åren, generellt avkastat runt 30 %. Räknar vi, rent matematiskt, på riskutsatta investeringar i en portfölj kan vi konstatera att för att kunna långsiktigt, i teorin, nå en årsavkastning uppemot 10 % per år måste man vara beredd på att under enstaka år förlora minst 50 % av sitt investerade kapital.

Problemet är att det är svårt att sia, särskilt om framtiden. Där vi står idag nedgraderas staters kreditvärdighet på löpande band. De skulder som finns i det finansiella systemet har så många nollor att man inte vet ens hur det ska uttalas. I grunden har för många konsumerat för mycket under för lång tid utan att ha täckning för utgifterna.

Lösningen på den dagsaktuella skuldkrisen är att den som inte kan betala sin nota antingen får hjälp av pappa eller måste diska av kostnaden i köket. På finansiska kan vi kalla dessa alternativ för inflation eller skuldnedskrivning. Problemet med inflation där minskningen av den enes tillgångar matchas av någon annans skuldminskning tar tid som ingen har, oavsett vad man tycker om kuren i sig. Återstår då disken, dvs. nerskrivning på ena eller andra sättet.

Exakt hur det ska gå till tvistas i allt större utsträckning om. Att något måste ske verkar alla fall, numera, de flesta vara ganska överens om. Det är intressant att notera hur olika marknader reagerar på det vakuum som vi, just nu, upplever. Kreditmarknaden prisar allt högre risker i det mesta. Grekiska räntor av alla sorter slår nya highs. Tvåårsräntan handlas t.ex. idag på runt 95 % vilket implicerar en nedskrivning med ca 70 % av nominella värden. Aktiemarknaderna i Europa har gått upp mer än 20 % på några få veckor. Uppenbart kan inte alla ha rätt, samtidigt. Vi närmar oss, ganska raskt, en punkt där vi kommer att få svar. Dock inte nödvändigtvis de som vissa hoppas på.

Det är mycket möjligt att trösten och tillförsikten måste sökas i någon av mormors gamla bonader. Det kanske inte blir bättre än så här. Man får sätta tilltron till livet efter detta. Domedagsprofeten i Kalifornien hade alla fall fel. Jorden gick inte under i fredags. Se där! Alltid något att glädjas åt redan i detta livet.