Blog Image

Lindbloms Krönikor

Uppdateras stokastiskt.

Alla vill till himmelen, men få vill ju dö!

Test Posted on Tue, November 01, 2011 10:02:43

Min salig mormor var född i nådens år 1890 och levde ett långt liv till att bli över nittio år utan några allför allvarliga krämpor. Vid den tiden var Oscar II Svea rikes kung och landet i union med Norge, något som skulle komma att fortgå ytterligare nästan två decennier. Under hennes livstid skedde enorma tekniska framsteg och världskartan ritades om många gånger. I hennes ungdom var sådana saker som elektricitet, rinnande vatten, WC, centralvärme, kylskåp, TV, radio, bilar och allmän sjukvård något utopiskt. Trots det födde hon tio välskapta barn som alla uppnådde vuxen ålder i en liten stuga och hade en karl som, med dagens mått, får anses ha en bit kvar till ett jämställt förhållande avseende arbetsfördelningen i hushållet.

Utöver de bristfälliga tekniska faciliteterna bakade hon allt bröd själv, lagade all mat, sydde de flesta kläderna, tvättade, städade, högg ved och diskade i vatten som fick hämtas på gården. I eftermälet om henne kan ingen påminna sig om att hon någon gång under sin livstid beklagade sig över någonting. Jag kan själv inte erinra mig att hon någonsin inte hade tid för just mig. Hon fanns alltid tillgänglig, hade alltid ett uppmuntrade ord till hands och hade alltid svar på alla frågor. Hur tanten kunde undgå att bli utbränd är en fråga vars svar hon tagit med sig till andra sidan.

Förutom att vara en allmänt fantastisk person hann hon med en massa andra saker med. Hon var, bland annat, duktig på att brodera. Utöver att lakan, kuddar och handdukar alla hade monogram sydde hon även mycket korsstygn. Hos sydde sådana här snusförnuftiga ordstäv i röd tråd på gulblek botten med gröna snirkliga girlanger runt om. Huvudbudskapet i de flesta sådana kan kokas ner till något av alternativen ”var nöjd med Ditt torftiga liv idag och hoppas på ett bättre i nästa” eller ”mitt enkla hem är något jag är stolt över”. För mig är ett av mormors förnuftiga ordspråk över kökssoffan något som man förväntade sig finna hos i de flesta av släktens hushåll när man fikade runt i barndomen.

Några exempel att ta till sig för den brodyrintresserade följer nedan:

“Ett godt humör på färden, friskt mod i skick och sätt, och ljus och glad blir världen, och livet bliver lätt”

”Lyckan slår rot där ärlighet bor”

“Mitt hem är vårsol i vintertid, Mitt hem är hvila i arbetstid”

“Var liten i lyckan, Men stor uti nöden, Var rädd uti lifvet, Men modig i döden”

“Arbete, kärlek, bön och tro de bygga på lifvets lycka, de så uti glädje, de bädda ro, åt alla sorger som trycka”

I all sin genialitet fångar många av dessa aforismer och visdomsord oförenligheten mellan att göra ”både och” även om de utlovar en bättre tillvaro senare. Man kan inte ha kvar den kaka man har ätit upp. Man kan inte både vara hemma och åka på semester och man kan inte vinna utan att ha en lott.

I den finansiella världen brukar avvägningen mellan att just ha kvar kakan och att äta upp den koka ner till vilken sort och hur mycket risk som tas i marknaden vid olika tillfällen

Den vanligaste frågan finansfolk antagligen får av personer som är belånade torde vara om boräntan bör bindas eller ej medan folk med den omvända balansräkningen tenderar att typiskt fråga efter ”vilken avkastning kommer jag att få” på det ena eller det andra. I efterhand brukar det, som alltid, vara väldigt lätt att uttala sig om hur man, egentligen, skulle ha gjort, men, ex ante, i förväg är det självklart inte en fråga som låter sig besvaras så där utan vidare.

Håller vi oss på placerarsidan brukar en stående uppfattning vara att börsen, antagligen därmed menat den svenska, brukar gå upp med si sådär tio procent. Tittar vi tillbaka något decennie kan vi konstatera att så inte är fallet. Över den senast tioårsperioden har aktier, så där som grupp sett, inte gett något alls och enstaka år gett såväl kraftiga fall som uppgångar. Uppfattningen lever dock kvar. Det skall dock tilläggas att under decenniet har enskilda aktiebaserade förmögenheter såväl mångdubblats som utplånats.

Vad som är uppenbart är dock att man knappast kan få kombinationen av hög avkastning och låg risk som ju egentligen är det många efterfrågar. ”- Vad kan jag få? Minst 7-8 procent över räntan ska väl inte vara några problem? men jag vill inte att mitt kapital ska minska i värde”. Nähä! Ja, men då är det klart! Inga problem!!?

Låt oss, direkt, säga att det inte låter sig göras. Jag har, genom åren, pratat mycket med hantverkarvänner som brukar se samma saker. Jag berörde det tidigare i år i ett resonemang kring ”fria luncher”. Du kan inte få ett totalrenoverat hus till priset av ett sovrum. Du kan, i analogi med det, inte få en avkastning väsentligen överskridande riskfri ränta utan att ta risk.

Risk är begreppet för att, faktiskt, förlora pengar här och nu. Vissa förvaltare kommunicerar likhetstecken mellan hög risk och hög avkastning. Det är inte särskilt ärligt. De flesta aktiefonder med svensk inriktning ligger på back under tvåtusentalet till exempel. Så kallat högriskfonder mot ny teknik ligger på kraftiga minus. Lågriskfonder som en vanlig likviditetsfond, något som brukar betecknas som det tristaste som finns, har under samma period, dvs. de senaste tio åren, generellt avkastat runt 30 %. Räknar vi, rent matematiskt, på riskutsatta investeringar i en portfölj kan vi konstatera att för att kunna långsiktigt, i teorin, nå en årsavkastning uppemot 10 % per år måste man vara beredd på att under enstaka år förlora minst 50 % av sitt investerade kapital.

Problemet är att det är svårt att sia, särskilt om framtiden. Där vi står idag nedgraderas staters kreditvärdighet på löpande band. De skulder som finns i det finansiella systemet har så många nollor att man inte vet ens hur det ska uttalas. I grunden har för många konsumerat för mycket under för lång tid utan att ha täckning för utgifterna.

Lösningen på den dagsaktuella skuldkrisen är att den som inte kan betala sin nota antingen får hjälp av pappa eller måste diska av kostnaden i köket. På finansiska kan vi kalla dessa alternativ för inflation eller skuldnedskrivning. Problemet med inflation där minskningen av den enes tillgångar matchas av någon annans skuldminskning tar tid som ingen har, oavsett vad man tycker om kuren i sig. Återstår då disken, dvs. nerskrivning på ena eller andra sättet.

Exakt hur det ska gå till tvistas i allt större utsträckning om. Att något måste ske verkar alla fall, numera, de flesta vara ganska överens om. Det är intressant att notera hur olika marknader reagerar på det vakuum som vi, just nu, upplever. Kreditmarknaden prisar allt högre risker i det mesta. Grekiska räntor av alla sorter slår nya highs. Tvåårsräntan handlas t.ex. idag på runt 95 % vilket implicerar en nedskrivning med ca 70 % av nominella värden. Aktiemarknaderna i Europa har gått upp mer än 20 % på några få veckor. Uppenbart kan inte alla ha rätt, samtidigt. Vi närmar oss, ganska raskt, en punkt där vi kommer att få svar. Dock inte nödvändigtvis de som vissa hoppas på.

Det är mycket möjligt att trösten och tillförsikten måste sökas i någon av mormors gamla bonader. Det kanske inte blir bättre än så här. Man får sätta tilltron till livet efter detta. Domedagsprofeten i Kalifornien hade alla fall fel. Jorden gick inte under i fredags. Se där! Alltid något att glädjas åt redan i detta livet.



Risken beror på! 111007

Test Posted on Tue, November 01, 2011 10:01:21

Du har cancer i buken och har någon eller ett par månader kvar att leva. Det beskedet fick en vän för en tid sen. Han hade varit sjuk en längre tid utan att han fått någon klar diagnos och han blev allt sämre och sämre. Han hade ägnat tid åt diverse förnekelse varvad med uppgivenhet, men nu när beskedet var definitivt återstod egentligen endast att göra bokslut och ta ett sista farväl av familj och vänner.

Ett avlägset hopp ställdes dock till en komplicerad levertransplantation som möjligen skulle kunna göra honom bättre, kanske rent av frisk, men han skulle inte ha alltför höga förhoppningar om någon sådan eftersom det fanns väldigt få organ tillgängliga och, om det väl fanns några, skulle de gå till både yngre och friskare patienter.

Dagarna går och en morgon fick han det något oväntade, men hett efterlängtade, telefonsamtalet. Det finns en lever som passar Dig! Under mellantiden hade hans tillstånd försämrats och det skulle vara tal om en mycket omfattande operation med uppenbar risk att han, i sitt försvagade tillstånd, skulle kunna dö på operationsbordet. Om han, å andrasidan, inte skulle välja operationen så var hans öde beseglat på några månaders sikt, även om han skulle kunna leva ett någotsånär anständigt liv, åtminstone under delar av, under denna tid.

Han befann sig alltså, vid tillfället, i ett val mellan att utsätta sig för något med en mycket hög risk, men med en oerhörd uppsida om det gick vägen. Då skulle han kunna få fortsätta att leva, men om det gick fel skulle han gå miste om sina sista månader i livet.

Häromdagen gick mina glasögon sönder. En skruv hade gängat ur sig så att ena skalmen ramlade av. Skruvuslingen var, naturligtvis, så liten att den omöjligtvis skulle gå att pilla tillbaka igen. Nåväl! Jag får väl köpa nya glasögon. Då kom jag att tänka på det här med såna här moderna ögonoperationer, Ni vet, där man gör nåt sorts laserjakt i hornhinnan, slipar lite på linsen, och vips!, så har man perfekt syn. Jag har under mer än ett decennie sneglat på att göra en sådan operation, men aldrig vågat. Jag var nära en gång, men råkade, i slutet av beslutsprocessen, få se ett inslag i Aktuellt där man rapporterade om sådana här operationer. Jag kommer inte ihåg exakt, men budskapet var ungefär att 97% får perfekt syn efter ingreppet och ytterligare 97% av de kvarvarande får perfekt syn efter att man gjort om övningen. …… men…… av de stackare som blev kvar….. fick flera bestående synproblem. Någon tappade mörkerseendet helt, en annan såg någon sorts halo runt allt och en tredje blev, mer eller mindre, blind.

Jag befann mig alltså, vid tillfället, i ett val mellan att utsätta mig för något med en mycket låg risk, men en oerhörd nersida om något skulle gå fel. I bästa fall skulle jag slippa glasögon, vilket ju vore skönt, men i värsta fall skulle jag få nersatt syn eller, i värsta fall, bli blind.

Exemplen ovan är, naturligtvis, inte helt rena, men jag tror att andemeningen går fram. Risk är något som ”beror på omständigheterna” och hur alternativen ser ut. Under vissa omständigheter är det frestande att utsätta sig för en enorm risk medan det i andra känns fruktansvärt att utsätta sig för något med minimal risk.

Man kan vidare resonera om olika ”mellanalternativ”. I mitt fall skulle jag, tex, kunna välja att operera ett öga i taget för att försäkra mig om ett gott resultat. Hursomhelst!. Vännen valde att operera sig. Det gick oväntat bra och redan efter någon dag var hans värden betydligt bättre och nu, en tid senare, har han fått komma hem till sin familj, kan börja planera för nästa sommar i trädgården och själv vara med och griljera årets skinka. Jag, för min del, väntar just på mina nybeställda glasögon.

Riskvilligheten beror alltså på omständigheterna. Vänder vi det till ett finansiellt perspektiv kan det konstateras att ”riskviljan” ofta uttrycks i termer av hur många procent aktier en portfölj innehåller eftersom aktier alltid generiskt leder till en positiv avkastning.. Den ”andra” delen tänks ofta på som såväl nollavkastande som riskfri. Genom lite alkemistisk handpåläggning kan man alltså backa ut en ”förväntad avkastning” för en kund genom lite antaganden om parametrarna aktieandel och placeringshorisont.

Inget kan vara mer fel enligt mitt sätt att se saken! Den alkemistiska ekvationen rymmer flera plumpa antaganden om framtiden som, helt enkelt, inte är sanna. På ett allmänt plan har aktier, under den senaste tioårsperioden, inte gett någon avkastning alls, men däremot, väldigt mycket volatilitet, eller rörelser. Räntedelen har bidragit positivt, inte minst under den senaste tiden, men är i dagsläget reflekterande en väldigt nertryckt räntemarknad generellt, på alla löptider, i alla länder. Nästa stora rörelse måste, rent logiskt, vara upp eftersom det är svårt att tänka sig negativa nominella räntor.

Risken i aktier varierar också väldigt över tiden. I bilden nedan kan vi se att det så VIX, eller volatilitetsindexet för amerikanska blue chip aktier legat på en nivå runt 15 när det är ”lugnt” för att kravla sig upp över 40, och när det var som värst under 2008 över 80.

Vid en ytlig anblick kan siffrorna vara svåra att sätta sig in i. Man kan kanske tycka att 45, det är tre gånger 15 och att det är lite knixigt att liksom tänka vad ”tre gånger så hög risk” skulle vara. Vad innebär det så där egentligen?

Volatilitet är, definitionsmässigt, kvadratroten av summan av de kvadrerade avvikelserna från ett medelvärde av marknadsrörelser uttryckt på årsbasis. Anledningen till att man kvadrerar dessa avvikelser från medelvärdet är att summan av avvikelserna från medelvärdet just blir noll. Dessa måste därför kvadreras. På statistikspråk kallas djuret varians och kvadratroten på variansen för standardavvikelse. Volatilitet är alltså annualiserad standardavvikelse.

Om vi utgår från att en riskpreferens är konstant över tid måste, tvärtom vad många anser, risken sänkas till en tredjedel när volatilitetsindex går från 15 till 45 genom att då ha en målvikt på riskutsatta tillgångar som bara är en tredjedel av vad den är i lugna tider. Att undvika att justera den riskutsatta andelen ger ju placeraren tre gånger så hög risk som han vill ha, och detta i en period av, typiskt, sjunkande aktiekurser. Ju mer det faller och ju rörigare marknaden är desto större risk exponeras man för. Rimligen är det verkliga förhållandet tvärt om. I röriga tider är riskvilligheten kanske lägre än annars.

Det är lite som att köra i 110 i öppna sportbilen på motorvägen, mitt i sommaren, i fullt dagsljus, i långa nerförsbacken med lätta kurvor och solen i nacken från Stockholmshållet ner mot Huskvarna/Jönköping. Det går ganska sakta. Man har full kontroll. Flytta sen samma hastighet och fordon till en sen novemberkväll, en krokig, blankpolerad och frostbruten skogsväg i Norrlands inland där snögloppet piskar i ansiktet. Inte lika kul… Inte lika säkert… Noll kontroll..!

Det är ju fullständigt självklart att man anpassar hastigheten efter omständigheterna. Det gör tom Björn Waldegård, även om han har en högre normalhastighet an vad jag har. Det är lika självklart att Du passar ungarna mer om Du är invid en stor trafikerad väg än inne i skogen. Man är försiktigare med en skarpslipad kniv än med en pinne. Man aktar sig mer för den snabbt snurrande sågklingan än man gör för fogsvansen. Man är instinktivt rädd för en orm men inte en kattunge. Allt detta är fullständigt självklart och uppenbart, för de flesta. Av någon anledning tas det inte för lika självklart inom all finansverksamhet.

I början av nittiotalet hade vi 1987 i någorlunda färskt minne och i Sverige var Nyckelnkraschen ännu färskare. Finansiella tillgångar hade fallit på bred front, flera gånger, i närtid. Det kändes rätt uppenbart att de då gällande riskdefinitionerna var förlegade, för snart 20 år sen. Typiskt definierades ”risk” som någon godtycklig fraktion av placerat kapital. Ju mer risk, desto högre fraktion. Problemet var bara att det ju flera gånger fallit så mycket mer.

På flera håll, jag var själv inblandad i sådant arbete på den tiden, utvecklades därför olika varianter av ”dynamiska risker”, dvs verktyg för att kunna bestämma de fraktioner man ditintills just godtyckligt satt. JP Morgan presenterade sin variant på temat under 1994 till allmänheten under namnet Value at Risk, VaR. Dynamisk riskhantering blev snabbt ett modeord oh något som minsta lilla finansiella aktör med självaktning måste implementera. Det kom också att blir startskottet för en helt ny yrkeskategori, Risk Managern, en verksamhet som diffust varit inbakad i administrationen klev nu fram och fick en central position i många verksamheter.

Med åren har riskhantering, på positionsnivå, på förvaltningsnivå och motsvarande kommit att bli något självklart. Metodiken har många brister. Huvudinvändningen brukar vara att fokus ligger på hur ofta man kan förlora mer än en viss summa. Problemet är ju istället att det inte är antalet utan storleken på förlusterna som är det som spelar roll. Diverse olika scenarieanalyser har därför kommit att komplettera VaR beräkningarna under åren och även gett möjligheter för matematiskt intresserade att få utlopp för sina innersta derivator.

Av någon anledning har detta, nu institutionaliserade, tänkande inte nått ner till slutinvesterare på alla håll. Fortfarande kommuniceras en ”riskvillighet” i termer av en procentsats i, typiskt, svenska aktier. Passivdelen antas ha noll risk och noll avkastning och är, typiskt, svenska räntor som kommenterat ovan. Det är inte, som vi diskuterat ovan, att utgå från ”konstant hastighet, oavsett väglag”

För egen del gäller som sagt att glasögonen är snart färdiga att hämta ut.



The Noble art of Back Trading 110914

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:59:54

Tänk om inte OM hade varit. Tänk alla vackra flickor jag skulle behagat, alla fantastiska affärer jag skulle ha gjort och alla fantastiskheter i övrigt jag skulle fått ha varit med om. Å andra sidan finns naturligtvis de där hemskheterna som aldrig hände. Jag ramlade aldrig ner för berget, sprang aldrig ut framför bilen och hann till BB innan barnen föddes.

Tänk OM världen skulle reagerat resolut mot Hitler och Lenin aldrig fått återvända från Paris på samma sätt som Ayatolla Khomeini och George W Bush hade avvaktat lite med att invadera Irak. Tänk OM Våren kommit tidigare och tänk OM jag pluggat lite mer tyska glosor i skolan när det begav sig i, den numera dimhöljda, historien.

Tänk OM jag förstod att det skulle ner i världen i oktober 1987, under rysslandskrisen i slutet på nittiotalet och när internetbubblan brast i mars 2000. Tänk hur bra det skulle ha gått OM jag bara hade varit med, alla fall lite granna.

Med lite filosofiskt perspektiv, a’la John Stuart Mill, kan just möjligheten till reflektion sägas vara en genuint mänsklig egenskap som få, om några, andra djur kan ägna sig åt. Denna egenskap kan, som snuddas vid ovan, ju både vara en välsignelse eller en förbannelse. Många, i efterhand sett, livsavgörande, val och omständigheter i både positiv och negativ riktning har varit banaliteter när de skedde. Många kan vittna om val av livspartner, sysselsättning, utbildning och många andra omständigheter som blivit vad dom är idag, just via ett banalt val att läsa en viss tidning en viss dag, gå till en viss krog en viss kväll eller bara råka träffa kompisens kompis, sådär just av en tillfällighet.

I de fall där man, idag, sitter med facit är det ganska lätt att se händelsernas sammanhang och, i efterhand, se den röda tråd utmed vilka dessa händelser löper. Jag har min lilla egna personliga teori att det är de där andra grejerna, de där som aldrig blev av, som folk funderar mer på. Hur jag har det idag och hur jag kom hit är ju en del av den jag är. Det kittlande är att filosofera i hängmattan, med en halvdrucken ljummen pilsner medan solen strilar ner igenom lövverket, kring hur det hade blivit om jag, istället, gått på den där festen eller varit hemma när telefonen ringde eller faktiskt vågat ta det där jobbet långt bort.

Lite beroende på den aktuella sinnesstämningen och individuella omständigheter så tror jag att folk i gemen ibland drömmer sig bort till en annan tillvaro. Så längt, allt väl.

Det är om min önskan att ha gjort på annat sätt i annan tid tar sig uttryck i objektivt obefogad kritik mot Dig för att, förment ha försatt mig i den situation jag nu befinner mig i som det blir ett problem. Jag kan ju klandra mig själv för att ha gått miste om saker här i livet, men om jag är en pestpotta i långa tider och beskyller tredje man för uteblivna härligheter på annat håll så har jag ett tungt liv framför mig. Livet är ju fullt av uteblivna härligheter. Rätt svar är givetvis att fokusera på de vinster man faktiskt uppnått på olika sätt här i livet.

I den finansiella världen är det här med back-trading lättare än på många andra håll och, dessutom, lätt kvantifierbart på alla sätt. Jag såg en bild en gång som jag letat efter nu utan framgång. Hur som helst föreställde den alla fall en tidsaxel från sjuttiotalets början till våra dagar. I den framgick att man skulle ha gjort någon enda affär per decennium och därigenom tjänat grova pengar. Köp olja på sjuttiotalet, aktier på åttiotalet som du säljer innan kraschen 87 för att köpa dollar som säljs 95 för att igen köpa aktier som säljs vid millennieskiftet och sätts i guld. Voila! Det är såååååååå lätt i backspegeln. Varför gör vi inte alla sådana affärer… Hela tiden?

Ute i den där stora världen, bortanför min gata i stan, är det nog ganska många som önskar att en del andra beslut hade tagits för ett bra tag sedan. Med de där riktigt breda penseldragen kan vi, åtminstone, vrida klockan tillbaka till kommunismens sammanbrott i slutet på åttiotalet.

Helmut Kohl fick, lite plötsligt brorsan i öst i knät. Vid sidan av rent pekuniära göranden och låtanden så hade det ju sedan slutet av andra världskriget varit ett öppet sår för den regionala stormakten Tyskland att vara satt under implicit förmynderi och se sin östra landshalva, den där all jordbruksmark fanns, i främmande händer. Rimligen kunde man nu tycka att den historiska skulden skulle vara betald, även om den var monumental, efter att under en livstid varit huvudorsak till två världsomspännande konflikter.

Vi svenskar har ju ett likartat trauma, men i vårt fall numera över tvåhundra år bort i tiden. Vår kollektiva hantering under dessa århundraden har, istället, varit att vända blickarna år väster, bort från den historia vi har gemensam med folket i österled. Som parentes och utanför ämnet kan nämnas att det just i sommar utkommit en bra bok i just det ämnet. John Chrispinsson, Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år.

I Tysklands fall var det uppenbart att man skulle gå igenom ganska rejäla umbäranden för att kunna ena det som fanns kvar av Deutsches Reich. Lika uppenbart var det att främst Fransoser, men också Britter, Italienare och andra inte var lika lockade av att, igen, få en stark regional supermakt i hjärtat ev Europa. Kompromisslösningen fick bli en påskyndad fiktiv ekonomisk union i Europa mot ett enat Tyskland. En union där Tyskland skulle knytas in i en monetär union med överstatlig kontroll och man, i övrigt, skulle kunna rida på det tyska välståndet bla för att modernisera södra Europa på olika sätt. Tysklands motkrav blev istället att bromsa en finanspolitisk integrering och man landade i något som, optiskt, såg tilltalande ut, men som, i allt väsentligt, var politiskt betingat snarare än grundat på några realekonomiska överväganden. Inte heller byggdes det in några egentliga sanktionssystem mot de suveräna stater som, av olika anledningar, inte levde upp till ingångna avtal.

Följderna blev som för lilla barnet utan blöja, först varmt och skönt, men sen kallt och obehagligt. Södra Europa fick ett ekonomiskt uppsving på ryggen av den starka Tyska Ekonomin. Breda motorvägar byggdes på avlägsna grekiska öar, Irländska och Spanska byggboomen tog fart och svenska bönder fick betalt för att lägga åkrar i träda. I grunden allt uppbyggt på förväntningar om framtida tillväxt och lånade pengar. Första verklighetskollen skedde under 2008 när den kreditkris som ursprungligen emanerat från USA slog igenom med full kraft i Europa. Banker visade sig sakna verklig solvens och via diverse innovativa lösningar skeppades skuldbördan över på stater och centralbanker från de lokala bankerna.

När vi nu når nästa hållplats på färden kan konstateras att många har levt över sina tillgångar, många har brustit i ingångna avtal, många har, i praktiken, inga pengar kvar….alls. Utan att föregå vad nästa hållplats skulle kunna innebära, det är en annan historia, kan konstateras att många, rimligen, har anledning att fundera på om inte OM hade varit. Var hade vi varit då? Vems fel är det att det blivit så här? Eftersom det ju absolut inte är mitt så måste det vara någon annans!

Det är lätt att, i efterhand, konstatera att det finns stora brister i uppbyggnaden av den europeiska integrationen. I dagsläget är det svårt att backa tillbaka bandet och göra om. Det som, ur ett finansiellt närliggande perspektiv, känns rimligt är att problemen inte är lösta alls och att det återstår ytterligare stålbad på många håll innan vi börjar se ljuset i tunneln. Det viktiga i sammanhanget är snarast att Den Slutliga Lösningen snarast bygger på politiska beslut än finansiella värderingar nått den ena eller andra nivån. I dagsläget skymtas knappast några sådana men oundvikligen måste de till. I väntan på dom så kan den pågående finansiella oron egentligen bara eskalera ytterligare.

Trösten får, tillsvidare, bli att vi är en dag närmare en lösning idag än igår.



Allt, Gratis, Nu! 110621

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:54:14

Det finns inget så gott som en riktigt rejäl fri lunch! Ibland inbillar jag mig att det rent av är lite ett svenskt karaktärsdrag att, i högre grad än många andra, förvänta sig olika typer av fria luncher. Egentligen finns det naturligtvis en sådan förhoppning överallt, bla manifesterat av ivrigt spelande på allehanda lotterier världen runt, men de riktigt fria, riktigt fina, luncherna, de där som egentligen bara en sån som jag är värd, har jag fått för mig är mer ivrigt efterfrågade här än på många andra ställen.

Innan vi fortsätter är det viktigt att göra en klar distinktion mellan begreppet i bemärkelsen ”ojsan, det där var en överraskning, men välkommet” och ”jag är värd att få” viktig. Den första varianten skulle jag se som någon typ av ”unexpected winful gain” i bemärkelsen en upphittad tjuga på gatan eller att nån bjuder på en oväntad pilsner i baren eller, för den delen, att jag råkar få ett oväntat arv eller just vinna på lotto. Den här typen av kittling tror jag finns hos alla och olika typer av illustra verksamheter gillar att slå mynt av, allt ifrån premieobligationer till postkodslotterier. I ärlighets namn kanske man ska dela upp den här lunchen på en beräknad och en oväntad del. Lottospelandet är en medveten handling från början, även om eventuell vinst är uppskattad. Det oväntade arvet eller pilsnern är något som dimper ner helt oväntat.

Nåväl… Det är egentligen den andra typen av fri lunch som intresserar mig mer. Det är den här ”jag är värd det” som är lite lustig egentligen. Den tenderar att finnas på många håll och i massa upptänkliga former, såväl i privatlivet som i offentligheten och utövas av såväl enskilda som företag, länder och grupper av människor. Jag har genom åren hört många historier från tex hantverkarvänner som berättar den ena efter den andra rövarhistorien om hur kunder beställer en tjänst, men faktiskt förväntar sig att få mer än det egentligen betalat för, till samma pris. Till råga på allt blir dessutom, typiskt, kunden upprörd och säger sig bli illa behandlad om och när denne upplyses om att Du faktiskt inte betalt för att plocka bort en vägg i samband med köksbytet, även om det visst skulle vara lämpligt att göra det jobbet samtidigt.

Ovanstående skall inte förväxlas med att ”wheela och deala” när jag tex ska köpa en begagnad bil eller båt. I det läget är jag liksom på bazaren i Marrakesh. Det hör till att skambuda på en tafflig gubbe av alabaster eller en begagnad Volvo 740 med bucklad skärm. Det är en del av spelet. Det är något annat när jag förväntar mig att motparten skall ge mig en vara eller tjänst utan att jag ska betala för den eller erbjuda någon form av motprestation. I den mycket lilla världen är det självklart att min familj subventioneras, i ärlighets namn översubventioneras och överkonsumtion stöds emellanåt även det. I det, i övrigt, mellanmänskliga blir det ibland absurt.

Det lite paradoxala är att man möter det i allehanda sammanhang, särskilt där tjänster är inblandade. Kan inte just jag få det här och det där också, fastän vi kom överens om något annat initialt.

Granne med Friätaren bor en annan, närliggande karaktär, men ack så vanlig även denne. I mångas ögon är grannen ännu mer irriterande. Det är ”jag vill vara med och kolla när Du byter rör så att jag ser till att jag verkligen får de där åtta muttrarna jag betalt för, dessutom vill jag gärna störa Dig hela tiden med detaljfrågor om hur stor skiftnyckel Du har”. Just en rörläggare, minns jag, hade ett patentknep på att hantera sådana små och stora pojkar, för, åtminstone i det sammanhanget, är den kvinnliga underrepresentationen monumental. Han gav Kalle den största rörtång han hade och placerade den bestämt runt någon större ledning i ett annat utrymme och gav order om att det var av yttersta vikt att han skulle hålla fast hårt, länge, så att det inte går sönder när jag jobbar i rummet bredvid. Funkade varje gång enligt honom.

Friätarna av alla de slag är legio inom politikens värld. Olof Palme sa redan 1964 att ”politik, det är att vilja”. Problemet när man vill mycket, men inte riktigt har ekonomi till’et så måste kostnaderna vältras över på någon annan, gärna ett grått kollektiv som inte behöver betala mer än en skärv var och en till just den här fantastiska viljeyttringen.

I Sverige har vi ett monumentalt problem framför oss med en åldrande befolkning, färre arbetande, medicinska framsteg som möjliggör behandling av tidigare obotliga åkommor. Enligt utredningar av SKL för nåt år sedan skulle kommunalskatterna komma att behöva höjas med 13 kr närmaste decennierna för att kunna möta efterfrågan i det här sammanhanget. Utöver det finns hela tiden nya förslag om bidrag för att åka till Legoland, mormor att hälsa på barnbarnen och att skolklasserna ska bli mindre, maten bättre och undervisningen av högre kvalité än idag. Ekvationen går, helt enkelt, inte ihop.

Samma problematik möter vi på internationell nivå. Idag är det ju hyggligt klart att ett stort antal länder, främst i södra Europa, varit väl generösa med sina beräkningar om det ena och det andra i samband med sjösättandet av den monetära unionen. De friserade siffrorna har nu på senare tid hoppat upp och bitit de skyldiga i baken. Man kan inte, ens på ett avlägset sätt och med svaga glasögon, passera för en fungerande budgetbalans. Det känns ganska uppenbart att man, milt uttryckt, spelat med för stora klubbor i matchen och hoppats på att ingen ska märka det.

Under de senaste decennierna har medlemskapet i den Europiska Unionen, och senare EMU, varit i allt väsentligt en välsignelse för flera länder. EU har bekostat fina flerfiliga vägar och flygplatser på avlägsna grekiska öar och på den portugisiska landsbygden. EU har, på olika sätt, upprätthållit ett stort och stabilt stöd, såväl som en yttre mur runt den inre marknaden vilket kraftigt gynnat, bla, jordbruksproduktionen främst i södra Europa. På ett rent politiskt plan har också EU kunnat hålla nere, åtminstone delar av, de totalitära undertoner som funnits i relativ närtid i många länder.

Som alltid är det någon som måste betala räkningen. Lite generaliserat är det länderna i norr, med Tyska skattebetalarna i spetsen. De tyska politikerna börjar, med viss rätta kan man kanske tycka, kasta av sig den kollektiva skulden för händelser i det förgångna och anta en mer nykter och mindre välvillig syn på de räkningar som man förväntas betala. Dessutom har man i Tyskland, såväl som i andra länder i norr sina egna problem att ta hand om. Senaste diskussionerna har ju gällt om privata borgenärer ska tvingas ta någon del av kakan i den grekiska restruktureringen. Den famösa kompromissen har nu visat sig bli att detta ska kunna ske ”på frivillig basis”. I de flesta andra fall jag kan komma på så är det, liksom, en del av själva affären att man får stå för eventuellt uppkomna förluster. I det här fallet är det nu frivilligt för pressade europeiska banker, främst, att avgöra hur mycket förluster man vill ta på det grekiska äventyret . Någon som tror att det kommer att bli stor uppslutning?

Att behoven är oändliga är uppenbara. Att de som sitter i klistret inte kan betala själva är lika uppenbart. Att allt som hittills sopats under mattan ännu inte kommit fram är uppenbart, även det. Att de som, förment förväntas betala börjar knorra och ställa allt större krav på motprestationer är inte heller det särskilt oväntat. Det som känns lite övermaga är dock de röster från den behövande skaran som anser det självklart att de ska ha allt mer, utan allt för krävande egna uppoffringar. Det är det som känns konstigt. Hur i hela fridens värld kan man tycka att det skulle vara höjden av rättvisa.

Del av problemet är att ekonomierna hunnit bli så sammanflätade att det kommer att bli kostsamt hur man än bär sig åt. Allra värst skulle det nog bli för det eller de länder som, i något skede, skulle kliva av den existerande valutaunionen. Det blir som att kissa i sängen, varmt och skönt först, men ganska snabbt kallt och otrevligt i takt med att man själv skulle få stå för decenniers misshushållning. Slutreflektionen är att det är väldigt konstigt att sängvätarna så uppenbart brister i ödmjukhet inför sitt eget ansvar. Den dag tvätteriet har stängt för gott kommer det inte att vara roligt att möta världen i blöta byxor!



Det svåra med rättvisa 110415

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:53:15

En gång för länge sedan, så där när bergen var dimhöljda och glassen hette puckstång, var jag nybakad student på Handelshögskolan I Göteborg. Bland alla nya intryck, kommer jag ihåg att en sak särskilt fastnade på den stora anslagstavlan. Det var den lokala Kulturgeografiska institutionen som avsåg att hålla en liten kuts på det, möjligen, något pretentiösa temat ”Världsproblemen samt lösningar på desamma”. Lite mer finstilt kunde konstateras att dessa problem avsågs avhandlas på fyra gånger två lektionspass på vardera 45 minuter. Varje lektionspass hade en rubrik, kommer jag ihåg. Första gången skulle ”Religiösa och territoriella motsättningar” avhandlas och under den andra ”Ekonomisk optimal allokering av produktionsenheter och kapital”. De sista kommer jag inte riktigt ihåg, men grovt skulle under kursens gång all världens stora motsättningar problem både bli identifierade såväl som lösta.

Som förväntat såg världen ungefär likadan ut efter att kursen hållets som innan. Inga skarpsinnigheter rapporterades vidare via CNN eller aktuellt. Inte ens kårtidningen fann något värt att vidarebefordra till allmogen.

Det centrala i sammanhanget är inte det befängda i att göra anspråk på att ha enkla lösningar på svåra frågor. Det är snarare vinklingen att det skulle finnas entydiga svar på frågor som, minst sagt, är komplexa och människor har radikalt olika syn på. Ett begrepp som, mer än många andra, bär med sig en fundamental motsättning är begreppet rättvisa. För ett litet barn är rättvisa att få minst lika många godisar som brorsan och att gärna få den största biten glass. På min tid minns jag att man delade just tex glassar emellan sig genom att om jag delade så fick kompisen välja del först, för att på så sätt få mig som delare att vinnlägga mig om att verkligen nå en millimeterrättvisa eftersom jag skulle få den del som blev över.

Millimeterrättvisan är en speciell form av rättvisa, som fungerar i små sammanhang med små människor. Så fort vi aggregerar upp i ett något större sammanhang blir det inte ett särskilt bra, eller effektivt sätt att fördela saker. Rättvisan, i sig, bygger, åtminstone etymologiskt, på att nå en fördelning som både är rätt och dessutom vis. Vist må vara en nog så svår sak, men det är i begreppet rätt som problemet får sin stora knorr. Är det rätt att göra det ena eller det andra. Är det rättvist om jag som är störst får fler bullar än lillasyster? Är det rättvist om jag får mer eller mindre?

I praktiken är det så att själva behovet av rättvisa först dyker upp när ändliga nyttigheter ska fördelas. Om det fanns oändlig tillgång på bullar och glass skulle inte dessa behövas delas upp på ena eller andra sättet. Då skulle inte någon process eller metod för detta behöva finnas. Alla får, helt enkelt, äta så mycket dom vill, i vilken takt de vill utan att det tar slut…. Tänk tex på julbord vad gäller mat.

Oundvikligen är rättvisa ett politiskt laddat begrepp. I plakatvänsterns form är det höjden av rättvisa att alla lever lika uselt utan drivkrafter. I nationalistiskt perspektiv är det väldigt rättvist om vi som bor på ett avgränsat område har det väldigt bra, men hur alla andra har det är inte så viktigt. I vilda västern, eller i ett, tillfälligt, oreglerat samhälle som Ryssland efter kommunismens fall var det höjden av rättvisa att den som kan tar det han förmår. Ingen av dessa ändlösningar har visat sig särskilt bra över tid.

Vidare innehåller rättvisebegreppet ett explosivt moment av ömsesidigt uteslutande. Det är ju faktiskt så illa att om den ändliga nyttigheten fördelas enligt Ditt sätt så utesluter det mitt sätt. Det är faktiskt så illa att vi här har ett centralt begrepp för mycket av världens nuvarande och historiska eländen här. Rättvisan och riktigheten vad gäller fördelningen av nyttigheter, godsaker, territorier och också tolkningsföreträden vad gäller den tro, moral och levnadsregler som ska gälla är, i mycket, roten till mycket elände.

Nåväl. Inte bara är rättvisa en filosofisk fråga. I skuggan av antagligen mer dramatiska händelser i världen den senaste tiden så hade Islänningarna en folkomröstning i helgen. Bakgrunden är den att när det isländska undret stötte på grund under 2008 så gjorde Brittiska och Nederländska sparare väldigt stora förluster i den Isländska banken Icesave som kollapsade. Lite grovt rörde det sig om si så 40 miljarder SEK som den isländska regeringen lovade kunder i Storbritannien och Nederländerna när det blåste som värst. Dessa fordringar har redan klarerats via Brittiska och Nederländska myndigheterna varför det nu är dessa myndigheter som driver frågan mot den isländska staten som övertagit Icesaves åtaganden i samband med konkursen.

Vid ytlig anblick är ju detta ytterligare en av de extraordinära händelser som utspelades när det var som värst och världen stod i brand för några år sedan. Problemet kom, istället i dagen då den isländska presidenten, oväntat, vägrade att godkänna ersättningarna efter att parlamentet, alltinget, gjort det. Dels skapade detta en stor spricka mellan president och statsministern som satt sitt huvud i pant på att återbetala sina skulder, men också, naturligtvis det onda ögat hos britter och holländare som givetvis utgick från att ett nationellt löfte är av gott värde och ämnat att hållas.

Nya draget blev att utlysa en folkomröstning som, utifrån, ter sig lätt bisarr. Ska vi betala våra skulder eller ej? JA eller NEJ? Nej sidan vann ganska övertygande i helgen, typ 60/40. Avsikten är nu istället att ”ta sitt ansvar och inleda förhandlingar om nytt avtal” eftersom man inte riktigt tycker att det är rättvist att betala hela 40 miljarder. Naturligtvis är utgångspunkten att mildra pålagorna genom att skriva ner skulden och eller förlänga amorteringstiden, något vi ju kan likna med allmän skuldsanering, a’la Lyxfällan på TV. I bakhuvudet ska man naturligtvis också ha att islänningarna inte är fler än ca 320 000 st vilka, i det aktuella fallet, får en pålaga, just i det här fallet med ca 125 000 per huvud, inkluderat små bebisar och gamla mormor.

Avtal brukar anses som legalt giltiga, utan aspekter på om det som avtalats anses vara rättvist eller skäligt i alla parters ögon. Att, i efterhand, hävda att de inte ska gälla är normalt inte något stater brukar råka ut för i sina mellanhavanden. Det är, idag, oklart hur historien slutar, men inte oväntat mullras det om att företeelsen kommer att påverka Islands pågående förhandlingar med EU. Vidare handlas också omedelbart Islandsrelaterade krediter upp ordentligt. Varför ska någon lita på Isländska staten vad gäller kommande utfästelser om man inte historiskt levt upp till ingångna avtal?

I ett läge där budgetunderskottet är monumentalt, linorna ansträngda, och EU avvaktande har Island försatt sig i ett otrevligt läge. Lusten att, eventuellt, igen rädda dom från ruinens brant är antagligen begränsad. Är det rättvist? Ingen aning, men det har alldeles uppenbart en prislapp.

Vad spelar då detta för roll för oss, här i Svedala? Vid en första anblick inte så mycket. Det var en kort notis i morgonpressen och Aktuellt nämnde saken, men inte mycket mer.

I ett större perspektiv är det en ytterligare pålaga runt en redan ansträngd Europeisk Union. Euroland är en av de regioner som ligger dåligt till vad gäller finansiell återhämtning. Dessutom finns stora inre spänningar i och med att den monetära unionen innefattar såväl draglok som Finland, Tyskland och Österrike, men också sorgebarn som Irland, Grekland och Portugal. I den heliga rättvisans namn är, lite raljant, de svagare aktörerna egentligen bankrutt och i behov av brorsans stöd.

Hur länge de tyska skattebetalarna däremot vill stå för barnotan är dock tveksamt. Sittande regeringen, CDU/CSU i Tyskland åkte på storsmisk härom veckan när man miste en majoritet man haft sedan nuvarande Tysklands grundande i Baden. Visst kan det ha inverkan att valet hölls i skuggan av kärnkraftsolyckan i Japan, men även tidigare kan vi notera att missnöjet börjat gro hos tysken att alltid hamna sist kvar med notan för andras förlustelser. Det är, helt enkelt, inte särskilt rättvist. Någon gång måste väl den kollektiva skulden från trettio och fyrtiotalet anses betald frågar man sig hyggligt rättmätigt, kan man tycka. Den Isländska situationen och oklara lösningen på densamma är blott ännu en av obskyra, oväntade och obehagliga händelser i närtid där det är svårt att skönja hur kostnaderna, som alla är överens om är stora, ska fördelas. Det enda klara är att det är svårt att se hur det ska göras rättvist.



Svarta Svanar: 110315

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:48:12

En del sagor som man hörde som barn är mer odödliga än andra. Rödluvan och vargen, Flickan med svavelstickorna och Tusen och en natt. En av dessa är HC Andersens Den fula ankungen om den lilla svanungen som terroriseras men som växer upp till att bli en vacker vit svan. Alla svanar är dock inte vita. Jag har aldrig sett någon själv, men det lär finnas svarta svanar. De är ovanliga, mycket ovanliga. I själva verket tror jag aldrig att jag hört någon förstahandsberättelse om någon sådan men de sägs alla fall finnas.

I den finansiella världen talas det också om svarta svanar. Det är, för att tala i termer av sannolikheter, någonting riktigt osannolikt, så där jätteosannolikt att ingen egentligen hade trott att det skulle kunna ske, alla fall inte här och nu. Till saken hör gärna att, utöver att det är ovanligt, också just överraskningsmomentet. För säkerhets skull är, i regel, också dessa svarta svanar av negativ karaktär. Det är sällan en särdeles positiv överraskning brukar kategoriseras som en ”svart svan”.

Eftersom vi nu bestämt oss för att den svarta svanen såväl är väldigt ovanlig som väldigt överraskande utöver att vara väldigt negativ är det inte så svårt att måla upp de allra mest drastiska följder då det, faktiskt, dyker upp någon sådan. Det, möjligen lustiga, eller snarare olyckliga, är att det i vår närtid varit mer frekvent med svarta svanar runt vårt klot än det faktiskt varit tidigare i historien. Vad detta beror på kan man tvista om, men i närtid kan vi antagligen räkna in såväl terrorattackerna 2001, Lehmannkraschen 2008, Internetbubblans spricka 2000 och statskollapserna i Ryssland och delar av Latinamerika i slutet av nittiotalet och kanske en del andra händelse med, tex tsunamin i Asien 2004 eller det just nu pågående generella upproret i arabvärlden. Alla dessa har inte haft lika stor eller långvarig påverkan på världsekonomin, men vi skall ha i bakhuvudet att världen inte vid något av dessa tillfällen havererat totalt heller.

Just när man står inför fullbordat faktum och med gapande mun konstaterar att ”det kunde jag aaaaaaldrig tro!!!” är följderna oöverskådliga och vid varje enskild händelse är de enskilda tragedierna oerhörda, men ….. varje gång har det, ofta överraskande snabbt, skett en återhämtning som för många, bla mig själv, varit väl så överraskande som själva svanen i sig.

För dagen har vi lite olika svanar att hålla ögonen på. Vi vet inte riktigt med klarhet vad som hänt eller är på väg att hända i Japan. Dom har haft en mycket kraftig jordbävning, efterföljande tsunami som utplånat hela städer och mycket infrastruktur och därefter, vad som verkar, ett totalt kärnkraftshaveri i flera reaktorer. Vi som var med på sjuttiotalet vet att ordet ”härdsmälta” användes som beskrivning på den yttersta dagen och att det var dags att låsa in sig i en grotta med mycket konserver för att, möjligen, möta en morgondag i ett moln av radioaktiv dimma.

Jag tror att det är viktigt att bena ut begreppen här. Utan att vara tekniskt kunnig har jag förstått att dagens reaktorer är uppbyggda på ett annat sätt än för 40 år sedan. Även i händelse av ”total härdsmälta” kommer vi, i det här fallet att få uppleva något i närheten av Tjernobyl 1986. Vad jag förstått är det, huvudsakligen, för att själva reaktorerna inte innehåller brännbara saker = explosion = spridning över stora områden. De explosioner vi sett hittills är vätgasexplosioner som, i jämförelse, är närmast ofarliga i ett större perspektiv. Något som de närboende iofs säkert inte håller med om.

Infrastrukturen är förstörd, i många fall, helt utplånad. Uppbyggnadsarbetet är monumentalt när det nu kan påbörjas. Stora produktionsenheter är helt utslagna. Bla biltillverkningen i Japan har skötts till stor del i de drabbade områdena. Om, jag säger om, det stoppar med ungefär vad vi fått uppleva hittills. Inga ytterligare kärnkraftshaverier, inga nya jordbävningar, inget socialt sammanbrott. Det finns ju fortfarande svarta svanar som är ute och flyger runt, men, som vi konstaterat, så är dom ju väldigt slumpmässigt och oväntat uppdykande när dom väl kommer. Det räcker gott med vad vi fått se hittills förden här gången.

Vad händer nu? Är en befogad följdfråga. Jag tror att vi kan utgå från att det högteknologiskt framstående Japan kommer att överraska i återuppbyggnaden av vad som förstörts. Dresden 1945 gick, efter omständigheterna, fort, Ground Zero 2001 gick oväntat fort, Asien efter tsunamin gick oväntat fort, Kobe gick fort, New Orleans efter Katrina gick fort. Det finns ingen anledning att tro något annat i det här fallet. Toyota har tex stängt sina fabriker i området i några dagar och planerar full produktion redan onsdag 15/3. Det är fort.

Dock….. Det kommer att bli dyrt, väldigt dyrt. De som kommer att betala i slutändan är rimligen inhemska aktörer. Japan har världens största sparande. Inte bara bär man sitt eget statsfiskala underskott på närmare 200%, man bär också stora delar av västvärldens underskott, inte minst USAs. Det är väldigt många pengar.

Rimligen kommer vi nu under en period att få se en användning av stora delar av dessa pengar för att återuppbygga sin egen närmiljö. Hur lång tid och i vilken utsträckning är svårt att sia om, men i ganska stor utsträckning under ganska lång tid är rimligt att tro. Denna process startar rimligen omgående. Under tiden kan pengarna inte användas någon annan stans. När de väl använts är de sedan borta. Japanska myndigheter kommer att göra vad man kan för att öppna alla kranar med förmånlig finansiering och likviditet. Det här kommer att lösa sig. Världen lär inte gå under den här gången…. heller.

Implikationerna i ett större perspektiv är lite svåröverblickbara. Svanen flyger förbi i ett skede då såväl Japan som världen i övrigt börjat visa tecken på verklig återhämtning. Räntehöjningar i spåren på den ökade ekonomiska aktiviteten har börjat räknas in i närtid. Likviditeten har börjat stramas åt. När Japan, troligtvis, plockar undan stora delar av klotets generösa likviditet är det en ganska kraftig åtstramning. Dessa pengar kan inte längre användas för att stimulera efterfrågan i andra delar av världen. Priset på pengar går upp eftersom utbudet blir mindre.

Med ett högre pris på pengar kommer de som behöver låna sådana att få betala mer. Mer kostnader för räntebetalningar innebär, rent budgettekniskt, mindre pengar över till annat som i vilket hushåll som helst. Så långt möjligt kommer, rimligen, de som producerar saker att försöka kompensera sig för detta genom att höja sina priser. Huruvida man kan och lyckas med detta är oklart och varierar säkert från fall till fall. Slutresultatet är dock, på marginalen, höjda priser.

Höjda priser är mindre antal varor för given mängd pengar är med andra ord inflation. Jag vågar tro att det inträffade just kommer att vara inflationsdrivande i relativ närtid och därmed dämpande på efterfrågan och därmed, i sin tur, avmattnade på den ekonomiska aktiviteten. Det är rimligt att därmed dra slutsatsen, utifrån ovanstående resonemang, att den ekonomiska aktiviteten kommer att avta globalt och att tillväxtsiffrorna kommer att få skrivas ner utifrån tidigare antaganden. Övriga effekter, tex på börskurser, är naturligtvis negativa på den akuta situationen, men kan även antas vara hämmande då företagsresultaten varit mycket stimulerade av de dimunitiva räntenivåerna. På lite sikt kommer, naturligtvis, återuppbyggnaden att generera intäkter i företag som deltar i denna. Omfattningen och tidpunkten för detta är dock i skrivande stund oklar.