Blog Image

Lindbloms Krönikor

Uppdateras stokastiskt.

bilder

Test Posted on Thu, March 28, 2019 10:51:19


Gazprom, Matematikerna & de Skandinaviska Bankerna! 190304

Test Posted on Thu, March 28, 2019 09:00:10

De
första decennierna av det förra århundradet
var fyllt av stora politiska motsättningar och avgörande konflikter. Dessa, i
sin tur, ledde fram till otaliga stora och små nya konflikter där imperier skapats och fallit och många miljoner
människor mött döden på slagfälten samtidigt som vetenskapliga landvinningar
höjt en stor del av mänskligheten ur fattigdom och armod. Den, alla fall för
oss nu levande, största och mest ikoniska och långvariga konflikten har kommit
att stå mellan den socialistiska samhällsmodell som, under många år stod i ett
kallt krig emot sin kapitalistiska motsvarighet.

Aldrig
har väl dock denna motsättning varit större än när den socialistiskt revolutionära
rörelsen växte sig allt starkare på tio- och tjugotalet och kröntes av oktoberrevolutionen
i Ryssland 1917 och skapandet av unionen av Sovjeter,
vars efterverkningar vi fortfarande påverkas av i allra högsta grad, även om
Sovjetimperiet nu fallit.

I den
stora konflikten kan man lätt tänka sig att de oliktänkande, på vardera sidan,
kommit att personifiera den totala ondskan och varande en uppenbar ”enemy
within” som , med alla tillbuds stående medel,
skulle bekämpas. Det kommunistiska partiet i USA som bildats 1919 som en följd
av den världsrevolution som man, på sina håll, oundvikligen ansåg skulle följa den just pågående internationella
utvecklingen där Ryssland fallit och det stod och vägde om Weimar-Tyskland och
det sönderfallande Österrike-Ungern skulle gå samma väg. Partiet var hårdfört
revolutionärt och såg sig som den spjutspets som skulle driva på utvecklingen i
den Nya Världen.

Earl
Browder var född 1891 och en övertygad kommunist. Som sådan hade han redan
tagit aktiv ställning mot det imperialistiska Första Världskriget och startade
sedan 1919 en revolutionär tidning, ”The Workers World” och fängslades för
konspiration. Väl ute igen gick han med i det nya Kommunistiska Partiet och deltog med full frenesi under tjugotalet i
allehanda fraktionsstrider, som vi väl känner igen från många av de rörelser
som vill hävda att de bär med sig Den Absoluta Sanningen.

Earl
Browder 1917

Han
hade tillbringat flera år på plats i Sovjet för att ge revolutionen en
hjälpande hand och återkom 1927 till USA med sin rysk-judiska fru Raisa och
lyckades manövrera
ut alla motståndare för att 1934 själv bli ordförande för det amerikanska
Kommunistpartiet som vid denna tid får anses ha varit relativt vigört.
Parallellt med detta utspelades till exempel ”De Långa Knivarnas Natt” i
Nazityskland då Himmler och Göring slutligen utmanövrerade
och eftertryckligt utplånade Ernst Röhms SA. Earl Browder var, för egen del,
övertygad om att den sittande amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt var
en fascistisk diktator i vardande och att han därför, på alla sätt, måste motarbetas. I praktisk handling
skedde detta bland annat genom att Browder ställde upp i presidentvalet 1936
och där fick dryga 80 000 röster. För att fortsätta parallellerna så ägde
detta val rum några månader efter att nazisterna firat sin kanske dittills
största triumf i det stora skådespelet kring olympiaden i Berlin 1936.

Världen
rustade ikapp och konflikterna var skarpare än någonsin men privat tog Earl
hand om sin växande familj som efter hand välsignats med tre söner, Felix 1927,
Andrew 1931 och William 1934.

När
andra världskriget bröt ut 1939 och Tyskland kommit överens med Sovjet om en
”icke angreppspakt”, den sk Moltov-Ribbentroppakten ändrades, i ett slag, den kommunistiska propagandan vilken tidigare vilat på
det gemensamma världsmotståndet mot den tyskledda aggressionen i Europa till
att, istället beskylla Frankrike & England för kontrarevolutionär
verksamhet emot Sovjet.

I
takt med att krigslyckan vände och västvärldens animositet alltmer vändes från
tyskarna till det man uppfattade vara ett kommunistiskt hot, navigerade
Earl tillräckligt väl för att kunna sitta kvar som ordförande i det amerikanska
Kommunistpartiet genom hela kriget för att, slutligen, bli avsatt i juni 1945
efter en kontrovers kring hur renlärigt partiet skulle vara i den nya
efterkrigsvärlden. Han skrev ett stort antal skrifter men gick aldrig igen med
i partiet. Han drog sig tillbaka och avled stilla 1973.

Alla
Earls tre söner växte upp till att bli framstående akdemiker. Mellansonen
William utnämndes till professor i tillämpad matematik på det aktade
Princeton universitetet redan när han var 30
medan lillebror William fokuserade på något
så trivialt som algebraiska funktioner och om vilken ska ha sagts att ” The
author develops much of the general theory of function algebras and then
applies it in the last two chapters to the theory of rational approximation in
the plane, and to finding analytic structure in the spectrum of a Dirichlet
algebra”. Han framlevede, även han, sin karriär som professor i matematik, på MIT.

I
jämförelse med sina, jämförelsevis
mediokra, bröder stack storebror Felix ut. Han var
inte sämre än att han doktorerade vid 20 års ålder vid MIT efter att ha
påbörjat sina universitetsstudier redan vid 16 års ålder. Trots sina enastående
framstående prestationer hade bröderna svårt att göra den karriär de annars
hade kunnat föreställa sig. I McCarthy-eran på 50-talet med en far som varit
högprofilerad gammelkommunist fick de se många dörrar vara stängda och möttes
allmänt av en stor misstänksamhet. För eftervärlden har Felix annars mest
blivit känd för sitt enorma privatbibliotek med vetenskapliga böcker som de
flesta inte förstår ett dyft av. Detta sägs bestå av hela 35 000 volymer.

Felix
gifte sig 1949, också han liksom sin far, med en kvinna av judisk börd. De fick
två söner där den äldre, Thomas, följde i sin fars fotspår och blev, även han
en framstående vetenskapsman specialiserad på partikelfysik medan den andre
sonen, Bill f 1964, istället valde en karriär inom det ekonomiska fältet. Felix
avled 88 år gammal 2016 i sitt hem i Princeton, New Jersey.

Till
skillnad ifrån de alla i sin släkt som valt att bli vetenskapsmän så bestämde
sig Bill, efter att ha tagit en MBA på Stanford 1989, att lämna det akademiska
livet.

Tillsammans
med Edmond Safra (1932-99) grundade han 1996 Hermitage Capital Management i
avsikt att tillhandahålla seed-kapital till de många nystartade bolag som dök
upp i Ryssland i spåren av den massiva privatiseringsvågen under nittiotalet
efter Sovjetunionens sammanbrott. Inriktningen var, naturligtvis, närmast
självklar för den unge Bill som hade både utomordentliga kontakter i Ryssland
såväl som att han fullt ut behärskade såväl språk som kultur.

Bill Browder

I
samband med Rysslandskrisen 1998 valde Bill att fortsätta sin verksamhet, trots
både stora uttag ur fonden såväl som rejäla nervärderingar av innehaven. Vid
den här tiden sa han även upp sitt amerikanska medborgarskap för att, istället,
bli britt, huvudsakligen för att slippa beskattning av utländska
tillgångar i USA.

I
detta läge föll det sig så att Hermitage kom att bli en av de största ägarna av
det gamla Sovjetiska bolaget Gazprom och även andra bolag inom
petroleumbranschen såväl som olika banker. Hermitage var en provocerande ägare
på många sätt och avslöjade olika sorters korruption på löpande band i de
nyligen privatiserade bolagen. Så där i största allmänhet väckte detta
naturligtvis ont blod på sina håll medan andra hejade på.

Här
kan en utflikning om just Gazprom vara på sin plats då detta bolag är centralt
för den fortsatta historien. Bolaget blev Rysslands första privata bolag under
ledning av petroleumministern Viktor Chernomyrdin 1989. I samband med
Sovjetunionens sönderfall införlivades ytterligare delar i bolaget 1991. I
praktisk mening kom bolaget då att få monopol på petroleum i stora delar av det
gamla Sovjet.

Framåt
december 1992 utsåg Boris Jeltsin bolagets chef Chernomyrdin till
premiärminister i Ryssland och enligt ett samtida dekret bestämdes att bolagets
aktier skulle ”spridas till allmänheten” vilket också skedde. Staten behöll
dock ca 40% av bolaget och handeln med bolagets aktier var kringgärdad med
rejäla restriktioner.

Med
Chernomyrdin som premiärminister kunde, förstås, Gazprom vara väldigt förskonat
från alla sorters pålagor samtidigt som bidraget till statskassan hölls mycket
begränsat. Staten , och överförde friskt andelar till, milt sagt,
subventionerade priser till kretsen runt Chernomyrdin. Denne fick dock
plötsligt sparken av en, mot slutet av sin tjänstgöring alltmer lynnig Jeltsin
i mars 1998 men kunde dock återkomma som ordförande redan i juni samma år. Det
är närmast överflödigt att konstatera att den ryska allmogen såg mycket snett
på de allt rikare oligarkerna som uppstod vid denna tid i denna krets samtidigt
som det rådde närmast sammanbrott i stora delar av den ryska ekonomin.

Browders
kompanjon Edmund Safra var, även han, en mycket välbärgad man som var känd för
sina omfattande välgörenhetsbidrag utöver sina affärer. Han gick dock ett spektakulärt
slut till mötes när han i december 1999 omkom i en misstänkt brand i ett av
hans boställen i Monaco. En av hans livvakter dömdes senare för att ha startat
branden, men det fanns diverse misstankar kring att hans affärer i österled,
möjligen kunde ha med saken att göra.


Vladimir Putin kom till makten 2000 var en av hans första och mycket
uppskattade åtgärder att försöka återta kontrollen av mycket av vad oligarkerna
lagt under sig under tidigare år i en nutida reduktion likt en modern Karl den
XI. Första åtgärden var förstås att kasta ut den förhatlige Chernomyrdin och
hans hejdukar. Detta sågs som mycket illa i väst då man där felaktigt satte
likhetstecken mellan privatiseringar och ”fri företagsamhet” vilket, i sin tur
kom att polarisera relationen mellan väst och Ryssland under Putin från den här
punkten och framåt. Chernomyrdin flyttades snyggt undan och sattes som
ambassadör i Ukraina där han fortlevde relativt stillsamt tills konflikten
mellan länderna flammade upp och han tvingades återvända till Moskva.

I en
ödets nyck hade hans efterträdare som chef för Gazprom, Dimitrij Medvedev,
gjort liknade karriär under Putin som han själv under Jeltsin. Denne Medvedev,
då premiärminister, krönte Chernomyrdins karriär 2009 genom att utse honom till
”särskild presidentrådgivare”. Chernomyrdin avled snart därefter efter en tids
sjukdom i sitt hem i november 2010.

Chernomyrdin
& Putin i samband med att den förstnämnde utses till ambassadör i Kiev
2001.

De
två premiärministrarna Medvedev & Chernomyrdin, 2010

Fonden
Hermitages aktivistiska verksamhet råkade passa den nye presidenten Putin som
hand i handske när han påbörjade sin reduktion. Diskret påhejade så satte Hermitage
stopp för mjölkningen av kapital från Gazprom och fick via ytterligare lite
diskret agerande återköpa stora delar av de tillgångar som förskingrats under
tidigare år. Bland annat förvägrade man konkurrenter att använda sig av de
långa pipelines som fortfarande var i Gazproms ägo. Successivt har Gazprom
under de därpå följande åren återtagits till statlig kontroll även om delar av
bolagets aktier handlas såväl på inhemska som utländska börser. Bolaget är idag
världens största oljeproducent och håller just på att uppföra ett nytt
huvudkontor i St Petersburg som är tänkt att bli Europas högsta byggnad när den
står klar.

Gazproms
nuvarande hk i Moskva.

Den
goda relationen mellan det nya ryska styret och Hermitage var intakt under de
första åren av tvåtusentalet under perioden 1995-2006 var Hermitage en av de
största investerarna i Ryssland. Browder, personligen, anses ha tjänat ungefär
£150m per år under den senare delen av den tidsperioden. Väl framme vid 2005 så
börjar dock relationerna gå helt överstyr. Hermitage visar sig vara lika
kritisk mot det nya styret som mot det gamla och gräver framgångsrikt i omständigheterna
kring stora kapitalströmmar till de nya oligarkerna vilket retar gallfeber på
administrationen som svartlistar Browder i Ryssland på grund av ”hot mot rikets
säkerhet” och hindrar honom från att komma in i landet. Hermitages verksamhet tilläts
dock fortsätta i landet.

Under
2006 och 2007 utsätts Hermitage för allt större tryck och upprepade razzior där
polisen beslagtog det mesta av värde på kontoret. När de anställda beklagade
sig officiellt så blev de överfallna på öppen gata och fick motta anonyma hot.
Under 2007 kom myndigheterna över dokument och registreringshandlingar för de
av Hermitage ägda dotterbolagen i Ryssland och man kom fram till att Hermitage
hade undandragit $230m i, av dotterbolagen, inbetalda skatter till ryska staten
under 2006. Dessa pengar skulle nu omgående inbetalas annars så skulle alla
tillgångar i Ryssland beslagtas.

Hermitage
bestrider förstås detta och kallar, för ändamålet, in en hög med revisorer som
skulle föra bolagets version i bevis. En av dessa herrar är den unge Sergej
Magnitskij, f 1972. Denne kom snart fram till att det hade skett en storskalig
överföring av tillgångar från bolagen till den ryska staten och vidare att
detta hade skett med aktiv hjälp av utpekade personer med diffusa kopplingar
till den yttersta ryska ledningen, Putin själv!

I
samband med detta fängslas unge Magnitskij under anklagelser om såväl stöld som
förskingring och dokumentförfalskning. Under rysk lag kan man hållas i fängelse
upp till ett år utan att åtal väcks om anklagelserna är grava nog. Sergej var
sjuklig i fängelset och utvecklade såväl gallsten som inflammation i
bukspottskörteln och andra gallrelaterade besvär under tiden i finkan.
Slutligen råkade han avlida i november 2009 efter 358 dagar, dvs 7 dagar innan
ett åtal måste ha väckts eller han släppas fri. Av en händelse råkar hans kropp
också bära spår av omfattande misshandel vilket uppmärksammades av
människorättsorganisationer i Ryssland och därmed bidrog ytterligare till den
stora uppmärksamhet fallet senare kom att få.

Den
redan famöse Dimitrij Medvedev tjänstgjorde vid denna tid, 2008-12, som
Rysslands tredje president och tillsatte allehanda utredningar och sparkade som
konsekvens ett tjugotal tjänstemän för försummelser. De följande åren eskalerar
situationen och under 2010 så lämnar Hermitage in formella klagomål, bland
annat supporterade av det amerikanska utrikesdepartementet under Hillary
Clinton. I slutet av 2010 belönas Sergei postumt för att ha stått upp för sina
ideal av Transparency Intl.

Sergei Magnitskij, 2006

Efter
detta börjar turerna runt Hermitage nå nya höjder av storpolitik. Vi kan också
påminna oss om den enorma turbulens som fanns på världens finansiella marknader
under de här åren. Börser och andra tillgångar rasade och oljan som var grunden
till det relativa välståndet i Ryssland vid den här tiden föll under hösten
2008 från 145 USD per fat till ungefär 35! Själva historien kring Hermitage och
alla förvecklingar runt detta blev mer av ett bakgrundsbrus när hela världen
stod i brand! Lite tråkigt, inte minst för Magnitskij som fick ruttna bort i
finkan lagom till att allt vände.

Det
är svårt att på begränsad plats gå igenom alla de turer som nu följer, men
huvuddragen efter diverse utredningar och anklagelser åt alla håll blir att
amerikanerna i slutet av 2012, i kongressen röstar igenom den sk
Magnitskijakten, som statuerar att alla utpekade ryska dignitärer som kan anses
ha direkt eller indirekt koppling till Magnitskijs död, portas ifrån allt
samröre med det amerikanska banksystemet vilket ju kan vara nog så jobbigt,
eftersom större delen av den ryska regimens personliga tillgångar är placerade
utomlands. Inte minst anses självaste president Putin vara drabbad av dessa
sanktioner. De ryska motreaktionerna låter, förstås, inte vänta på sig. Man går
i direkt svaromål i sak och menade att Magnitskij minsann var en bekräftad
skurk. Vidare blockerade man alla adoptioner av ryska föräldralösa barn till
USA. Som kuriosa kan noteras att under decenniet före beslutet så hade 33000
ryska barn adopterats av amerikaner medan det sammanlagda antalet därifrån till
dags dato är ganska exakt noll!

I
början av 2013 tog så ryska staten hjälp av en ny lag och stämde Magnitskij
postumt för skattebedrägeri vilket han också befanns skyldig till i mitten av
2013. Även den förvisade Browder var med på ett hörn här och befanns, även han,
vara skyldig till samma brott.

Amnesty
vaknar nu till liv och fördömer allt ifrån hanteringen av Magnitskij till
rättegången fem år senare i hårda ordalag. Detta hindrar dock inte ryssarna
från att försöka efterlysa honom internationellt via ett motsträvigt Interpol.
EU eskalerar ytterligare i mitten av 2104 då man röstar för motsvarande
sanktioner som amerikanerna mot ett trettiotal ryssar med internationella
kopplingar. Dessa sanktioner röstas dock aldrig igenom av EU-parlamentet.

I
juli 2017 vittnar Browder för den amerikanska senatkommittén kring frågan om
eventuell rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016 där han bland
annat läste lusen av Vladimir Putin och kallade honom, officiellt för skurk och
den störste av de ryska oligarkerna. Vidare hävdade han att Putin gömt undan
enorma rikedomar i väst och, sannolikt, skulle vara den enskilda individ som
hade mest att vinna på ett eventuellt avskaffande av de ekonomiska
sanktionerna. Han konstaterade också att om han själv skulle försvinna eller
avlida på suspekt sätt så var Putin, personligen den som skulle hållas skyldig.

Nu
försöker ryssarna igen och dömer Browder, in absensia, till nio år i finkan i
slutet av 2017 för ekonomiska brott från tidigare år. Han håller sig dock undan
ända tills maj 2018 då spansk polis plockar in honom i Madrid på order av ryska
Interpol. Han släpptes dock snabbt då Generalsekreteraren i Interpol varnade
den spanska polisen för att lyda ryssarna.

Ungefär
där står vi idag vad gäller storpolitiken. Den särskilde åklagaren Muller har
tummen i ögat på president Trump avseende ”the Russian connection”. Putin och
hans regim försöker fortsatt, på allehanda sätt, försvåra livet för Browder et
al. Hermitage för numera en jämförelsevis undanskymd tillvaro och är sedan 2015
omvandlat till ett family office på Guernsey och har lämnat tillbaka allt det
kapital som inte är kopplade till ett fåtal kunder.

De
amerikanska sanktionerna är dock, i allra högst grad fortsatt aktuella.
Kontrollen av all form av ryskt kapital är rigorös i väst och alla
västerländska banker är absolut förbjudna att ha något som helst samröre med de
sanktionerade. Till sin vapenarsenal räknar de amerikanska myndigheterna bland
annat det finansiella atomvapnet att förbjuda banker att cleara innehav i USD,
vilket är ett effektivt sätt att stänga ner en stor internationell banks
verksamhet med ett penndrag om man så finner lämpligt.

Ett
par banker med skandinavisk koppling har hamnat i de amerikanska trålarna.
Först var det Danske Bank som i september 2017 åkte dit. Det gällde, i det
fallet den tidigare dotter till Sampo Bank i Estland som Danske fått med i
affären då man köpte Sampo Bank under 2007. Man hade en del initiala signaler
om eventuell penningtvätt redan 2007 men undlät, av oklara skäl, att göra något
förrän 2015 då man, efter visselblåsande internt, i slutet av året avvecklar de
ryska konton som är aktuella. Härvan är fortfarande under utredning, men man
bedömer att upp till 200 miljarder EUR kan ha tvättats genom Danskes estniska
filial fram till 2015 av personer med koppling till Magnitskijakten. Detta ser
amerikanerna oerhört allvarligt på och VD för Danske Bank fick omgående respass
och banken har framöver att blidka de amerikanska myndigheterna, på alla sätt
de kan för att inte riskera att bli nedstängda. Juryn är fortfarande ute!

I
mitten av februari 2019 briserar så nästa bankskandal i och med att
TV-programmet Uppdrag Granskning påvisar omfattande transaktioner mellan
Swedbank och Danske Bank i Estland under den aktuella perioden 2007-15. Detta
sticker, förstås, lite extra i ögonen eftersom bankens ledning tidigare varit
ute och offentligt hävdat att man är ”helt annorlunda” än andra banker med
verksamhet i Baltikum. Särskilt delikat är förstås att bankens nuvarande VD,
Birgitte Bonnesen, var chef för baltverksamheten under åren 2011-2015 och,
rimligen, bör ha koll på läget mer än många andra. Även här är det långt innan
fallet kan sammanfattas och slutligt ansvar utkrävas.

Ofta
brukar ett bra utgångsläge vara att förlita sig på ”Occams Razor”, uppkallat
efter fransiskanermunken William of Occam som stipulerade, ””the law of parsimony”,
dvs att det mest uppenbara är det mest sannolika. Ett sådant antagande skalar
bort massa ovidkommande omständigheter och kallas därför just för
”razor”. I vårt fall är det förstås rimligt att tänka oss tillbaka till
de aktuella åren 2007-15 som kom att, i retrospekt, innehålla både himmel och
helvete på de finansiella marknaderna. Att då just någon enda av alla de banker
som växte upp som svampar i det tämligen oreglerade Baltikum skulle vara den
enda som frestades att göra affärer med figurer eller ombud som inte fullt ut
kunde kontrolleras känns osannolikt. Vidare känns det inte orimligt att fler än
någon enda av de osannolikt välbärgade ryssar som var satta under sanktioner
hittade vägen till de baltiska bankerna.

Summa
summarum har vi nog bara sett toppen på detta isberg vilket också kommit att
föra med sig en kader av finansiella regleringar, inte minst i Europa. Det nya
regelverk som sjösattes i Europa januari 2018, MIFID II, har tydliga kopplingar
till de turer vi haft kring ”the Russian connection” och kräver att finansiella
aktörer ska ha särskilda dokumenterade rutiner för hur bland annat misstänkt
penningtvätt skall hanteras liksom en transparent prissättning av finansiella
produkter och tjänster.

Hela
saken kan lätt uppfattas som en administrativ verksamhet från myndigheterna men
sanningen är att de härtill är nödda och tvungna och att den amerikanska
myndighetsapparaten har allt under en mycket noga uppsikt. Särskilt delikat är
just alltså också att självaste President Trump just här och nu är under
utredning för eventuellt ryskt samröre.

Frågan
om Browders roll har varit uppe formellt på toppmötet mellan Trump och Putin i
Helsingfors i juli 2018 och det finns absolut ingen anledning att tro att
frågan är utagerad. Det påminner inte minst de senaste avslöjandena kring
Swedbank oss om!

Browder
i både Trumps och Putins skottglugg!



Vad händer egentligen?

Test Posted on Sun, October 20, 2013 11:59:06

Senaste tiden har både svenska och internationella media dominerats av olika spekulationer och anklagelserna har svingats vilt i skuldfrågan. Jag tänker naturligtvis på den, i dagarna, åtminstone tillfälligt avvärjda budgetkrisen i USA. Vi har fått många frågor om varför, hur, hur länge, när och om de här skeendena påverkar eller lär komma att påverka utvecklingen här hemma i Sverige och på andra ställen. För att alls förstå varför och hur problemet alls uppstått kan det vara på plats med en liten historisk exposé. Detta för att problemet i allt väsentligt är ett politiskt problem snarare än ett finansiellt och för att problemet inom sig skulle kunna bära fröet till betydligt större förändringar på den världspolitiska arenan än lite slagiga börser under en period.

Vi kan börja med att backa bandet ända till mitten av september i nådens år 1787, närmare bestämt den 17e. Efter att ha haft någon form av pågående konvent ända sedan i slutet av maj hade man nu på det så kallade Philadelphia Convention jobbat med att ta fram en ny uppsättning grundlagar för att styra landet efter självständigheten ifrån Storbritannien. Egentligen hade uppdraget varit att bygga på de Atricles of Confederation som de 13 grundande staterna tagit fram redan tio år tidigare, men många delegater ville utveckla något helt nytt. Ledande bland dem var James Madison, sedermera USA:s president #4, och Alexander Hamilton, snart på tur att bli den unga republikens förste finansminister. Tillsammans valde delegaterna att välja George Washington, inom kort unionens förste president, att presidera förhandlingarna.


Den konstitution som mödosamt manglades fram byggdes initialt på sju paragrafer. De tre första är de som är intressanta för oss i dagens aktuella sammanhang och rör maktdelningen. Inte oväntat var det här en central fråga för ett folk som just avslutat ett frihetskrig mot en kolonialmakt. I grunden fanns en mycket stark vilja att inte ge förutsättningar för någon ny despot att växa fram liksom att skapa en grundläggande rättslikhet inför lagen. Dessutom kan vi misstänka att man inte var helt vänligt sinnade till allehanda styren som den monarki man just kastat av sig oket ifrån. Fjärde och sjätte paragrafen behandlar federala relationer medan de båda kvarvarande är av mer juridisk karaktär. Den femte behandlar hur tillägg till konstitutionen skall göras medan den sjunde behandlar ratificeringen av densamma.

Med ovanstående bakgrund var alltså det centrala i den första delen av konstitutionen att säkerställa en tydlig uppdelning av makten. I USA:s fall valde man att dela upp maktutövningen i tre delar. Den exekutiva i form av presidenten, den dömande i högsta domstolen med sina underdomstolar och två lagstiftande kamrar: senaten och representanthuset. Hela arrangemanget är uppbyggt på en serie av sekventiella direkta och indirekta val. Allt för att skapa en inneboende tröghet i maskineriet och också stimulera till breda och stabila lösningar.

Över tiden har det funnits fler än dagens två dominerande partier, republikaner och demokrater. Det har funnits ett liberalt parti, ett grönt parti och några andra partiorganisationer genom åren. Majoritetsvalkretsar och indirekta valprocedurer har dock bidragit till att ett, i allt väsentligt, tvåpartisystem har växt fram. Över tid har skärningspunkterna för någon sorts konfliktyta varierat. Länge dominerade en, huvudsakligen, nord-sydlig motsättning där moderata republikaner i norr hade mer gemensamt med demokrater i norr än sina partivänner i söder och vice versa. Som i alla länder har det naturligtvis också funnits olika falanger inom respektive parti som velat driva utvecklingen åt det ena eller det andra hållet.

Allehanda, mer eller mindre personligt riktad, kritik mot den ene eller andre sittande presidenten har genom åren drivits av typiskt en senat och/eller ett representanthus med en avvikande majoritet, men det har just varit personligt orienterat och, rimligen, inte direkt obefogat såsom mot Nixon som tvingades avgå i spåren av Watergateskandalen och hotet om riksrätt mot Clinton som hade lite väl olämpliga kvinnoaffärer så sent som 1996. Det var för övrigt när Clintonskandalen briserade som värst under 1996 som senaste hotet om amerikansk betalningsinställelse var aktuellt. Världens börser reagerade då med att först falla i två dagar och därefter med att stiga i två år fram tills dess att Asienkrisen drog in på allvar.

Det är, egentligen, först under Bush den andre som motsättningarna skärps på allvar. Diverse skattesänkningar, främst för riktigt välbeställda, mötte kraftigt motstånd från demokratisk sida. Vidare skedde, i spåren på Global War on Terrorism efter attentaten i september 2001 en kraftig ökning av de militära utgifterna. Detta bidrog till en tilltagande underfinansiering av den federala budgeten och därmed allt större underskott i densamma. Man hade klippt i intäkterna och ökat på utgifterna. Klart som korvspad att den ekvationen inte riktigt går ihop. Lyxfällan har verkligen ett paradobjekt att hantera i Uncle Sam.

Efter maktskiftet sjösattes sedermera under 2010 den breda sjukvårdsförsäkring som fått namnet Obamacare. Detta, i sin tur, skedde då demokraterna hade majoritet i båda kamrarna. Förslaget trumfades då igenom utan att få stöd av en enda republikan. Inte en enda, noll!. De mest aktiva motståndarna kokade av illa återhållen vrede. Ur samma vrede kom den så kallade Tea Party rörelsen att finna näring. En rörelse som lyckades få in dryga fyrtiotalet anhängare i kongressen i mellanårsvalet senare 2010. Representanthuset väljs om i sin helhet vartannat år medan senatorerna sitter i sex år där en tredjedel av platserna är uppe för omval vartannat år.

Mycket konservativa, mycket religiösa, mycket motståndare till all form av överstatlighet och med en övertygelse om att ha högre makter på sin sida blåste dessa damer och herrar upp till ett bittert motstånd mot allt det den demokratstyrda federala statsapparaten kunde tänkas ta sig för.

Demokraterna, å sin sida, hade sett till att sjösätta en reform som hade stora brister och måste sägas vara ofullständigt förberedd. Detta för att hinna trumfa igenom den medan man hade maktmedlen att göra det. Utan att gräva ner sig i detaljerna kunde man tidigt konstatera att den hade alla förutsättningar att bli väsentligt dyrare än man först tänkt. I förlängningen innebär det oundvikligen att valet står mellan att höja skatterna, dra in på försvaret eller skära i reformen. Det finns inte så många andra alternativ. Här hittar vi verkliga grunden till det senaste bråket. Från ett Europeiskt perspektiv kan hela gruffandet framstå som oförståeligt, men man måste komma ihåg att oberoendet och självständighetsfundamentet i den amerikanska själen är stark. Det är de som hade mest av den genen som valde att flytta dit under tidigare århundraden och vi andra utan den som blev kvar.

Balanseringen av budgeten har, i USA, skett via ett egentligen för oss i Europa konstigt sätt, men i praktiken via att både representanthuset och senaten godkänner en höjning av sin egen checkkredit. Detta sker inte vid något särskilt tillfälle eller med nån särskild intensitet. Det görs helt enkelt när det behövs. Behövts har det också gjort. Dryga 75 gånger har man behövt höja sin checkkredit sedan andra världskriget. Normalt sett helt odramatiskt i sig, även om det löpande höjts röster mot det lämpliga i att hela tiden och utan egentlig granskning höja krediten. Någonstans skulle det ju kunna vara som så att omvärlden inte längre godtar den ensidigt höjda krediten av den som redan är skyldig stora summor till många.

När nu frågan aktualiserades igen valde Tea Party falangen att koppla ihop ytterligare resurser till Obamacare med det normalt enkla beslutet att höja budgettaket. Även om man inte sympatiserar med det skall man ju vara medveten om att för de som obstruerar är det naturligt. Budgettaket behöver höjas, inte minst för att finansiera en mycket dyrare sjukvårdsreform än tänkt. Det höjda budgetutrymmet är tänkt att användas för att ta upp nya lån för denna finansiering. Det, i sin tur, ökar på skuldbördan för landet och naturligen även räntebetalningarna framöver. Detta för ett land som i alla avseenden redan är skuldsatt uppöver öronen.

För någon som, i grunden, är motståndare till det mesta av överstatlighet är låneberoendet mycket förhatligt i sig. Att det ökas på genom att bygga ytterligare på själva överstatligheten skapar närmast blodstockning hos många. Bortom nästa krök anas naturligtvis även ofrånkomliga skattehöjningar och antagligen även en bantning av krigsmakten vilket, i förlängningen, minskar möjligheterna för USA att ha den ledande roll i världen som det naturligen tillkommer landet att ha enligt samma personer.

Polariseringen är stor och tilltagande. Det finns allt mer ökande och tydliga gränser mellan de båda stora partierna. På åttiotalet delade ca en fjärdedel av de röstande sin röst mellan en republikansk president, Reagan, och en demokratisk kongressman. När Clinton valdes 1992 var vi nere på ca 18% och nu senast 2012 är vi nere på ynka 4%. Till det kan vi lägga polariseringen mellan centrum och periferi. I USA finns 3153 counties. President Obama vann senast enbart 705 av dessa eller ca 22% men nådde ändå en stabil majoritet. Romney stöddes senast av dryga 90% vita väljare medan Obama fick dryga 44% av de icke vita väljarna. Det innebär att i allt väsentligt så är de väljare som röstat in de republikanska kongressmännen och den sittande presidenten icke överlappande. Agendorna är inte i närheten av varandra.

En som funderat kring frågorna om den tilltagande polariseringen är den nyligen avlidne spanskfödde professorn Juan Linz. Linz ägnade en stor del av sitt långa liv åt att studera och jämföra hur olika typer av regeringsmakter och politiska institutioner är uppbyggda. Det är kanske inte alltid lätt för enkla medborgare att tänka sig in i detta ämne med full entusiasm vilket dock inte hindrat professor Luiz från att komma fram till en del remarkabla slutsatser.

Det kan vara värt att kort referera till hans dubbla tegelstenar, betitlade The Failure of Presidential Democracy. Som titeln diskret antyder är Luiz inne på att presidentstyrda demokratier har ett inneboende problem. Han menar att långsiktigt lyckosamma demokratier istället är uppbyggda kring en premiärminister som normalt stöds av en majoritet i parlamentet. Statsöverhuvudets roll är antingen som en representativ demokrati till exempel här i norden eller typiskt med en ceremoniell president som till exempel i Tyskland, Irland eller Israel.

Om och när en sådan premiärminister förlorar sin parlamentariska majoritet måste en ny sådan förhandlas fram och en majoritetsstödd ny premiärminister utses. Förvisso är inte den här metodiken helt idiotsäker och kan absolut skapa visst kaos. Det är bara att tänka på Italiens eviga regimskiften eller Belgien som stod utan regering i över ett år.

I en presidentstyrd demokrati måste det samregeras med ett likaledes folkvalt parlament. I ett sådant system finns inget självklart sätt att lösa en konflikt. Som tidigare nämnts är istället grunden att verksamheten bygger på alla fall ett mått av kompromissvilja och moderation. När denna, av någon anledning, saknas står samhället utan medel att hantera situationen. I värsta fall skulle militären kunna sättas in på den ena eller andra sidan för att tilltvinga sig ett visst utfall, ett förfarande mer vanligt i mer bräckliga demokratier som t.ex. Egypten och Turkiet.

Länge såg USA ut att vara landet som utgjorde ett undantag från regeln om att ett presidentstyre var dömt till undergång eller övergång till diktatur som i mellanöstern eller i Sydamerika. Luiz förklarade själv länge detta faktum något svävande med att ”ansvarstagande och ideologiskt disciplinerade politiska partier spelade en viktig roll”. Det är svårt att hävda att vi har en sådan situation idag. Snarare visar USA upp likartade tendenser som i de ekonomier där det, rent ut, barkat åt skogen.

Självklart ska man inte dra för stora växlar heller. Det är inte så att det lär bli en statskupp i USA i den närmaste framtiden. Vi kan också se att när man nu senast stirrade monstret i vitögat så backade tillräckligt många för att ändå nå någon form av resultat som gör att samhället kan fortsätta fungera. Det är istället den långsiktiga utvecklingen som går mot ett olycksbådande håll. Vad händer om ett år eller om ett decennie om dagens motsättningar skärps ytterligare?

Nåväl, fem i tolv, strax innan klockan slog, den 16e oktober på kvällen, lyckades man mangla igenom ett förslag som avslutade det aktuella dödläget. Tittar vi dock lite närmare på detaljerna så kan vi se att 18 av 45 republikanska senatorer röstade nej liksom 144 av 231 republikanska kongressmän. Det innebär att en majoritet av de folkvalda republikanerna faktiskt röstade för att låta landet formellt gå i konkurs. Det låter ju inte så lovande inför kommande förhandlingar.

Nu har man alla fall köpt sig ytterligare tid, lite tid. De stora frågorna återstår. Det går inte att ta miste på att många av de republikaner som nu i medierna framställs som förlorare är mycket stridslystna och talar i termer av att avgörandet kommer i andra halvlek. I bakgrunden lurar också ett nästan lika dysfunktionellt jordbruksstöd som vi ser inom EU och en utökad finansiering av sjukvårdsreformerna. I all oändlighet lär man heller inte kunna undgå att reformera ett skattesystem med minst lika många konstiga osthål som vi har i Sverige.
Tre datum finns att lägga på minnet för kalenderbitarna.

-13e december: Budgetkommittén som är en parlamentariskt sammansatt grupp avlägger rapport om hur längsiktig balans i federala budgeten skall kunna uppnås.
-5e januari: Nuvarande uppgörelsen finansierar statsapparaten så här länge.
-7e februari: Skuldtaket, dvs så här länge tillåts finansdepartementet att låna upp nya pengar.

Möjligen får vi söka tröst för tillfället i vad en utländsk bank kommenterade det faktum att man i alla fall nått en grundläggande överenskommelse med ett bevingat citat av Winston Churchill. “You can always count on the Americans to do the right thing, once all other possibilities are exhausted.”



Hermanns test!

Test Posted on Mon, May 27, 2013 09:58:21

Lille Hermann kom till världen en novemberdag i nådens år 1884 och tillbringade sin ungdom i den lilla staden Schaffenhausen i nordligaste delen av Schweiz, precis invid gränsen till Kejsarriket Tyskland som vid den här tiden stod på sin allra högsta topp. Som ung kom han att bli kallad Klecks, eller ”bläckplumpen”, lite fritt översatt, utifrån sitt stora intresse för Klecksografi. Det är, i sig, en numera tämligen utdöd konstart som, grovt, gick ut på att droppa bläckdroppar på ett papper och sedan vika ihop detta papper för att se vilka spännande mönster som kunde skapas. Målet var att, på detta sätt, skapa figurer som tex fåglar eller andra djur. Då det i Schweiz på artonhundratalet varken fanns datorer eller smarta telefoner fick ungdomarna vackert hålla tillgodo med, bland annat, denna stillsamma förnöjsamhet. Hermann var en särdeles god utövare av den ädla konsten Klecksografi.

Trots, eller möjligen tack vare, detta djupa intresse gick det mycket väl för unge Hermann här i världen. Givet sin artistiska ådra övervägde han länge att bli konstnär såsom sin far, men fick rådet av den kände biologen Ernst Haeckel att istället välja en vetenskaplig karriär. Haeckel är, i sig, värd en lång berättelse. Det var en sjusärdeles fantastisk man som, likt en renässansmästare, hade massor av strängar på sin lyra, för övrigt även det sådant som dagens genomstressade människor inte har den minsta tid med. Han var målare, upptäcktsresande, läkare, filosof, professor och var, bland annat, den som förkunnade Darwins idéer i Tyskland. Han låg bakom mängder av viktiga upptäckter vilka vi har stor glädje av ännu idag, tex existensen av stamceller. Hans oerhört detaljerade planscher av djur och fiskar väcker berättigad beundran ännu i vår tid. Vi som var med redan för länge sedan kommer ihåg den här sortens planscher från tidiga skolår då fröken högtidligt hämtade dem från det i källaren belägna ”kartrummet” och medelst pekpinne gick igenom alla delar på en storslagen och in i minsta detalj handmålad bild av en dissekerad groda. Sådana saker har vi, naturligtvis, inte någon alls tid att ägna oss åt med tanke på allt annat viktigt vi har för oss.

Nåväl, tillbaka till Hermann. Tjugo år gammal började han studera medicin 1904. Som lärare fick han tidens främsta som Eugen Beuler och Carl Jung, även de stora män värda sin egen berättelse. Han tog en examen i klinisk psykiatri som mönsterelev 1909 och fick tjänst på ett mentalsjukhus i Munsterlingen. Där träffade han även sin framtida hustru i den ryska flickan Olga Stempelin. Efter giftermål 1910 begåvades paret med såväl en liten son som en dotter. Familjen hade för avsikt att flytta till Ryssland, men för det behövdes pengar. Hermann fick vackert jobba vidare i Munsterlingen ett tag till.

Han var en noggrann doktor och förde detaljerad bok över sina patienter, oftast kompletterat med fotografier, något synnerligen modernt vi det tillfället. Han var en, i grunden, positiv människa och trodde mycket på rekreativ terapi, dvs att ha skoj, vilket ju, även för en lekman, låter som ett bra angreppssätt. Han anordnade allehanda föreställningar för sina patienter och ska även ha skaffat en apa för att förlusta desamma. Hur roligt apan kände att det var att bli inspärrad på ett mentalsjukhus förtäljer dock inte historieböckerna något om. Utifrån sin konstnärliga ådra kom han att intressera sig för att använda konst på olika sätt i terapin. Särskilt var han fascinerad över den konst som mentalt handikappade kunde skapa och hur man kunde tolka denna konst. Vi ska här betänka att psykiatrins store härförare Siegmund Freuds idéer cirkulerade som allra mest i början av nittonhundratalet och unge Hermann var mycket intresserad av att försöka tillämpa dessa i sin egen verksamhet om han kunde.

Det var här han kom på den smarta idén att damma av sitt gamla intresse för bläckdroppar igen. Särskilt var han intresserad av att studera hur små barn och mentalpatienter tolkade och tyckte om de bilder han visade dem. Efter att ha flyttat runt en del, bland annat en kortis till Ryssland, återvände han sommaren 1914 till Schweiz igen och fick jobb som biträdande chef för psykiatrikliniken i Herisau helt nära Österrikegränsen. Valet av den platsen var helt styrt av att han där skulle få utveckla sin forskning utifrån eget huvud. Självklart valde han att forska i just bläckplumpar. I övrigt var det ju lite rörigt i världen under just 1914 så valet att bosätta sig i Schweiz, långt utanför världens sökarljus, kändes riktigt även för familjefadern Hermann.

Här kom han att utveckla ett system för tolkningar baserat på en serie av tio stycken, huvudsakligen svartvita, bilder som patienterna skulle fälla omdömen om för att därigenom kunna bedöma vilka diagnoser som skulle komma ifråga. Patientens svar och reaktioner på bilderna analyserades noggrant bland annat utifrån vilka associationer som görs, vilka detaljer på bilden som fokuseras på, tiden det tar att avge ett svar och så vidare. Detta test kom att få bära Hermanns efternamn: Rorschach, ett Rorschachtest.

Hermann & Olga ca 1915

Som i all vetenskap gäller det att bevisa på rimligt sätt att de metoder man utvecklat är relevanta. Efter lång tids letande och övertalande fick han slutligen en förläggare att ta sig an hans forskningsresultat och publicera desamma 1921. Den då publicerade Psychologidiagnostics: A Diagnostic test based on perception innehöll detaljerad data från flera hundra patienter som var både friska och sådana som uppvisade en fallande skala av mental tillräknelighet. Studien mottogs, milt sagt, ljummet. Personligen kan jag, på något sätt, känna att de jag skulle ha svårt att framkalla det ultimata engagemanget för att plöja en tegelsten som detaljerat gick igenom hur mentalpatienter tolkade bläckfläckar, men så är jag också barn av en annan tid. Dåtidens kritik gick, grovt, ut på att det inte lät sig kvantifiera saker som introvert, extrovert, logiskt resonemang och psykisk stabilitet.

Rorschach var besviken över mottagandet, men lät sig inte nedslås. Han avsåg omgående att finna på sätt att standardisera, kvantifiera och tolka sina tester. Parallellt med publiceringen av sin forskning kom han att bli en välrenommerad och väl respekterad psykiatriker i Schweiz. Tyvärr kom Hermann Rorschach aldrig i mål med den övningen eftersom han hastigt dog i sviterna av en brusten blindtarm den förste april 1922 vid en ringa ålder av 37 år.

Han fick därmed inte uppleva sig själv propelleras in i psykiatrins odödlighet och andra fick ägna sig åt att vidareutveckla och förfina både testet i sig men även de delar som Rorschach själv fått kritik för vid publiceringen av sin bok 1921. Över tiden kom Rorschachtestandet att nå en peak under femtiotalet då man, möjligen, var lite väl entusiastisk inför att tolka resultaten mycket bokstavligt och långtgående. I våra dagar används testet fortfarande till del inom psykiatrin för att identifiera vissa diagnoser och problem även om man, vad jag förstår, huvudsakligen använder andra kliniska tester idag.

Frågan ”Vad ser Du här?” kan appliceras på många ting i vår värld. Det är ju rätt uppenbart att vi alla inte ser samma sak i bläckplumpen. I vår ekonomiska värld bombarderas vi med mycket motstridig information. I ena ringhörnan har vi de positiva tecknen och i den andra de negativa. Vi har, å ena sidan haft en lång period av goda företagsrapporter, låga räntor, närmast total avsaknad av inflation och stigande börskurser. Även sysselsättningen har hållit upp förhållandevis väl, både i Sverige och i många andra delar av världen, södra Europa oräknat. Å andra sidan är världsekonomin uppumpad maximalt på stereoider genom de artificiellt låga räntorna som hålls nere globalt. Självklart har detta gett effekter, långtgående effekter. Många av de signalsystem vi kunnat se i det ekonomiska Rorschachbläcket har genom den exempellösa stimulansen satts ur spel. Till exempel brukar man kunna läsa in förväntningar om förändrade framtida korträntor, och därmed följande åtstramning eller uppmjukning av de ekonomiska förhållandena. I en värld där centralbankerna gått ut och sagt att räntorna ska ligga på noll under lång tid, mycket lång tid så är naturligtvis det momentana signalvärdet i dessa förväntningar nära noll.

Det vi verkligen kunnat se och kvantifiera är dock ett antal saker. För det första ser det, kortsiktigt, ut som att de exempellösa stimulanserna lyckats dämpa den akuta krisen i Euroland. På köpet har man gett all världens banker en gratisskjuts då dessa, mer eller mindre, ”tvingats” köpa stats och hypotekspapper utgivna i södra Europa vid tillfällen då, i princip, ingen annan velat ha dem. Priset har varit därefter… Lågt… Mycket lågt… När situationen ändrats genom att det utfärdats både explicita och implicita garantier för dessa värdepapper har priset, naturligtvis, stigit. Inte så konstig.. Det är lite som att priset på mark och affärslokaler på väg mot Arlanda över natten steg ordentligt i värde när det en gång bestämdes att flygplatsen skulle byggas. Det finns en likartad väg förbi Mariefred… Ingen flygplats, inga affärslokaler… Det säger sig självt.

Frågan är självklart vad som händer härifrån… Det är tiotusenmiljardersfrågan. I längden kan ju inte Europeiska centralbanken sitta på närmast alla obligationer från många länder, men vad ska de göra med dem?

I USA antydde häromdagen centralbankschef Bernanke att det, kanske, möjligen, sen skulle kunna komma att bli en liten mindre justering neråt av de just nu pågående kontinuerliga stimulanser om närmare 85 MDR USD som man injicerar i ekonomin varje månad genom att köpa obligationer. Att karln ens kunde tänka tanken skickade chockvågor genom det finansiella systemet och visade, igen, att man inte är minsta nära att kunna leva utan den finansiella respiratorn.

Situationerna är lite olika mellan USA och Europa och det är viktigt att tänka på. Oaktat hur uselt det ena eller andra landet i Europa utvecklas och oaktat hur många ytterligare miljarder som kan tänkas behövas så föregås en eventuell räddningsaktion av en process där man ansöker om hjälp, så kallade Trojkan kommer på visit, det förhandlas, det jämkas och sen blir det ett paket av nåt slag med en alldeles ny och fin bokstavsförkortning. I USA är kranen öppen och pengarna bara rinner ut, hela tiden. Den metoden var nog bättre för ett år sedan eller så när det gick konvulsioner genom systemet när allt fler ville ha alltmer pengar av allt färre. Då var det lättare att köra på automatväxeln. Nu är det nog svårare. Så länge ingen skriker högt i Europa kostar det inte några ytterligare pengar. Det är när så sker som eventuellt förnyad oro tar vid. I USA är det tvärt om. Det är när man försöker stänga kranen som problemet uppstår. Signalvärdet av kranstängning är stort, väldigt stort, och jag tillåter mig faktiskt tvivla på att man egentligen har någon egentlig plan på hur det slutligt ska lösas.

I väntan på slutspelet kan vi konstatera att alla möjligheter till att just putta frågan framför sig, att köpa sig tid, tas tillvara. Just nu ser vi inga tydliga indikationer i bläcket på att en slutstrid skulle vara nära förestående, men det känns uppenbart att alltmer av den finansiella entusiasmen just beror på stimulanser och inget annat. Efter en lång period av positiv utveckling pekar inte längre företagens resultat uppåt på samma sätt längre. Sysselsättningen går inte längre klart åt rätt håll.

Den slutsats som för stunden kan dras ur bläcket får fortsatt sammanfattas med att ”så länge priset på pengar går ner så går allt annat upp”. Å andra sidan kan inte priset på pengar sjunka så mycket mer och vad som kan tänkas hända med övriga tillgångspriser när priset på pengar går upp är antagligen inte okänt för flertalet. Det är därför alla vill skjuta på nästa beslut så länge som möjligt. Hur länge det går står möjligen skrivet i bläcket.



Det fria valet!

Test Posted on Thu, March 21, 2013 11:32:00

Det är inte lätt just nu. Inte för att det, egentligen, finns anledning att beklaga sig men jag tycker det är tungt. Vintern har varit lång och mörk. Trots att vi har vårdagjämning i dagarna känns sommaren mycket avlägsen. Något att begrunda i dessa dagar, då våren alldeles ser ut att ha stannat upp, är att oavsett hur mycket eller lite snö som ligger idag så brukar alltid trädens blad slå ut ungefär vid samma tidpunkt varje år. På våra breddgrader är det normalt 10e till 12e maj. Först av allt brukar körsbärsblommorna slå ut. Mitt alldeles egna körsbärsträd brukar slå ut just den åttonde maj, på Åkedagen. När jag var liten tog jag just det personligt eftersom jag själv heter Åke i andranamn. Det är blommorna som är finast. Några bär blir det aldrig. Det ser trastarna till.

Väderläget till trots är det som varit lite extra jobbig att jag, efter 35 år, slutligen bestämde mig för att sluta snusa. Man kan, med rätta, fråga sig varför. Det gör jag varje dag fortfarande, även om det närmar sig en månad sedan jag la av helt. Många konstiga tankar har dykt upp sedan dess. Ytterst ämnade för att ursäkta att jag skulle börja om igen. Hittills har jag stått emot. Vi får väl se hur det utvecklas framöver.

I abstinensens dimmor har jag dock funderat lite kring det faktum att det, åtminstone hittills, funkar att vara utan nervgift ganska bra, just för att jag bestämt det själv. Det var inte så att jag hade fått några konstiga sjukdomar eller besvär utan snarare att jag kom till en punkt där jag kände att hjärnan behövde ta någon sorts krafttag över kroppen. Det är mycket här i världen som kan genomföras om bara man vill, har lust eller känner en personlig motivation. Omvänt så är det mycket jobbigare och besvärligare om någon annan säger till Dig vad Du ska göra än om Du kommer på det alldeles själv.

När någon sätter ramar för vad man ska tycka, ska göra, vad som är möjligt, vad som är sant och vad man får eller inte får tycka eller tänka skapas omedelbart ett ramverk inom vilket vissa saker inte tillåts existera. Det kan vara utifrån någon sorts diffus rättvisa, någon självutnämnd högre moral eller som självutnämnd uttolkare av högre makters yttersta vilja.

Det mesta som vi tar för givet i vårt samhälle är frukterna av att någon, någon gång gett sig i kast med att lösa ett verkligt eller påhittat problem och, i förlängningen av det skapat en efterfrågan på kunskap, information, saker och upplevelser vilka, i sin tur, öppnat för nya och nya igen idéer, uppfinningar och lösningar. I efterhand kan många listiga saker framstå som uppenbara som hjulet, bensinmotorn, flygplan, fönsterglas, tändstickan och t.ex. möbler nermonterade i låda med insexnyckel men samtliga var från början en tanke, en idé, som inte alla tyckte var något relevant att satsa sin tid och pengar på att förfina och vidareutveckla.

Nyckeln i sammanhanget är att komma på det hela, att helt enkelt vara först. ”First mover advantage!” Det samhälle, den grupp eller person som kommer på något listigt ges, typiskt, en fördel i den fortsatta utvecklingen av innovationen. Till exempel så är det ingen slump att man, just i USA, är det enda landet som inte har någon landändelse på sina internetadresser. Inte konstigt! Det var de som kom på´t. Det är de som sätter standarden i den frågan som sedan alla andra har att följa. Vad som än händer på internet och hur det än kommer att utvecklas i framtiden är det rimligt att tro att Amerikanarna kommer att ha ett försteg framför alla andra på detta område. Engelska frimärken var en annan innovation på sin tid. Varför skulle man på dessa märken bemöda sig om att skriva varifrån de kommer? Frimärket är ju uppfunnet i Storbritannien. Alla andra frimärken däremot är plagiat och behöver därför ha en avsändare. Problemet med att komma på saker är ju uppenbara i samhällen och situationer där det redan är bestämt vad man får tycka, tänka och göra. Eftersom ramarna då är givna och, typiskt, det finns sanktioner för den eller de som inte följer dessa regler och påbud blir följden ett alltmer inskränkt samhälle utan framsteg.

Det är inte sannolikt eller realistiskt att tro att de goda samhällen som är satta under ”demokratisk kontroll” eller vägledda ”utifrån skriften”, trots sin äkthet och avsaknad av materialism, kan producera så många innovationer eftersom själva ”tänkandet utanför boxen” inte är en naturlig del av ett auktoritärt styre. Själva anakronismen i resonemanget tycker jag finns i det faktum att någon annan än jag själv ska avgöra vad för något som är onödigt eller inte. Enligt min, högst personliga, uppfattning är bland det mest kafkaartade jag kan tänka mig just samhällen där kollektivet avgör hur mitt liv ska levas och vilka preferenser jag skall ha.

Tänk till exempel på Amish-folket som bor i små byar på Amerikanska landsbygden till stor del i avskildhet från samhället utanför. Efter förföljelse i Europa flydde de till USA på 1700 talet. I allt väsentligt lever de som förr i världen med ett minimum av dagens bekvämligheter. Ganska få månpromenader som kommit till om resten av världen levt på samma sätt. Inte bara är det tekniska framsteg som bilar, TV apparater mm som uppfunnits i relativ närtid. Vi har fått mediciner, penicillin och hjälpmedel som möjliggör ett bättre och längre liv för allt fler. Vi kan äta oss mätta på olika saker och har, rent generellt en standard som är hög.

Måttet på fritänkande är svårkvantifierat och varierar mycket över tid och mellan kulturer. En enkel reflektion att göra som någon sorts måttstock på nytänkande och innovation är att filosofera över vem som fått nobelpris genom åren. Sedan starten 1901 har ca 800 personer fått mottaga Nobelpriset ur den svenske konungens hand. Ungefär 20 % av dessa pristagare är judar. Fullständigt befängt egentligen. Denna utsatta folkspillra på i underkant av 15 miljoner människor eller knappt 0,2 % av jordens befolkning har, på något sätt, lyckats frambringa en fullständigt absurd proportion av de upptäckter som vi, som mänsklighet, hållit som högst under det senaste århundradet.

I andra änden kan vi notera alla muslimska pristagare. Det är betydligt enklare eftersom de är exakt 4 stycken (exklusive 6 stycken i fred vilket är mer av ett politiskt pris än en belöning för någon avgörande upptäck)t. Totalt är ca 21 % av världens befolkning muslimer. Ganska stor skillnad egentligen. Man kan fråga sig vad som ligger bakom omständigheter som dessa?

Själv är jag av den bestämda åsikten att det inte är tal om att någon folkgrupp är förmer än någon annan. I det avseendet kan vi backa bandet till tidsperioden ca 800-1100 e Kr. Vid den tiden stod Islam på sin höjdpunkt. Bagdad var världens centrum och allvärldens innovatörer lockades till denna smältdegel. Islam var, till skillnad från den autokratiska och efterblivna kristendomen, en tolerant och välvillig religion. Med alla duktiga på ett ställe och utan pekpinnar för hur de skulle interagera blev också resultatet därefter. Under denna period kom uppåt två tredjedelar av himlavalvets stjärnor att få sina arabiska namn. Algebra och algoritmer växte fram som matematiska discipliner. De siffror vi, än idag, använder kallas Arabiska eftersom de uppfanns där och då. Nollan är en liten, men ack så viktig, upptäckt. Navigering i närmast nuvarande form såg, även den, dagens ljus vid samma tillfälle.

Man kan fråga sig varför det tog så abrupt slut. Varför försvann relativt plötsligt den civilisation som frammanat alla dessa underverk?

Svaret heter Muhammed Ghazali, eller Abu Hamed. Han dog det apokryfiska året 1111 vid en ålder av 53 år, men hann ändå lämna mycket bestående avtryck till eftervärlden. Lite förenklat predikade han att matematiken var Djävulens irrläror och förespråkade istället fullt fokus på att via meditation närma sig Gud. Så gick det också som det gjorde. Predikan och inre tjänst kom att ersätta utforskandet av nya mönster, samband och lösningar.

Det är fantasieggande att tillåta sig att spekulera kring vilka genier världen aldrig fick se och vilka upptäckter vi aldrig fick uppleva. Överlag var det relativt få positiva saker som kom att ske under de omedelbart följande århundradena som lämnat bestående avtryck fram till vår tid. Istället kom korståg och krig att dominera historieskrivningen från den tiden. Det är tungt att inse att efter det kväsande av innovationslusta och vidareutveckling som skedde i början av elvahundratalet så ha den Islamiska kulturen egentligen inte återhämtat sig, även om, som jag varit inne på i tidigare skrifter, det Ottomanska rikets framväxt från 1300 talets början.

Det är, ännu idag, mycket viktigt att vara på sin vakt mot de som anser sig ha klara svar på all världens svåra frågor och ställa sig helt avvisande mot all form av tankekontroll och begränsning av innovation. Det finns fortfarande totalitära regimer i många av världens stater och många människor som lever i samhällen där uttolkare av högre makters vilja hämmar och begränsar alla steg mot ett öppet och tolerant samhälle med innovationskraft. Historien har visat att i 100 % av fallen har den som hävdat att han har den enda sanningen på sin sida eller i sin bok utifrån en högre rättvisa eller moral drivit sitt samhälle mot försvagning och intellektuell utarmning. Själv lever jag tryggt i förvissningen om att många av de underbaraste, bästa och mest värdefulla sakerna återstår att finna och uppfinna.

Efter att ha filosoferat kring frågor som dessa är det med viss oro jag observerar utvecklingen på vår egen kontinent. Jag tycker att det utgår väldigt mycket av bullor om vad och hur man, i gemen, ska och bör förhålla sig till det faktum att vi inte riktigt får ihop kalkylerna. Det var nu ett tag sedan det presenterades några nya bokstavsförkortningar som skulle bidra till att lösa de ekonomiska obalanser vi har i Europa. I sanning har ju börsernas vidare framfart och marknadernas breda riskvilja alla fall överraskat en tvivlare som mig, utifrån att jag inte kunnat riktigt se vilken ny information som kommit marknaden tillgodo. De politiskt valda verkar, uppenbart, ha en agenda som går ut på att, till varje pris, kommunicera till allmogen att all eventuell oro är överdriven och att en permanent lösning på problemet är inom armlängds avstånd. För den händelse den uppmärksamme observatören skulle skönja något annat föreligger närmast tankeförbud á la den svenska kärnkraftsindustrin.

Under februari månad darrade marknaderna till när amerikanska centralbanken FED löst antydde att den obegränsade stimulans man för stunden injicerar ekonomin med antagligen skulle komma till ett slut någon gång, sen, typ, kanske. Den sortens lövdaller är, för mig, en påminnelse om att vi går på starka finansiella droger. Det är också uppenbart att ekonomin har lika svårt att vänja sig av med desamma så som jag haft svårt att vänja mig av med snusandet. Trösten i sammanhanget kan dock sökas i att jag, faktiskt, så här långt, har lyckats med vad jag trodde var en fullständig omöjlighet så sent som i julas.

Man har länge kunnat sparka burken ytterligare en bit framåt. Det är dock uppenbart att inte några alls av de problem som vi upplevde under förra årets orosperiod idag är närmare en lösning än de var då. Hur länge man kan hålla på är oskrivet. Den senaste utvecklingen i samband med att även Cypern tvingats till nödlån och man, i samband med det tvångsbeskattar sparkonton tillhörande enskilda privatpersoner har brutit ett tidigare tabu att röra den lille mannens pengar. I och med det riskerar förtroendet, en gång för alla att brytas vad gäller att tro på löften att Du som enskild fysisk person inte har något att frukta med att ha Dina pengar på banken. Vidare bryter man ju den europeiska bankgarantin som ska garantera belopp upp till 100 000 EUR. Om man kan göra det på ett ställe så kan man fråga sig varför man inte skulle kunna göra det på ett annat. Hela de senaste årens räddningsaktioner och alla bokstavskombinationer har haft det yttersta målet att vidmakthålla det grundläggande förtroendet för världens banker i allmänhet och bankerna i de skuldanfrätta medelhavsländerna i synnerhet. Det gäller att försöka hålla sig kvar på den inslagna vägen. En gång nikotinist, alltid nikotinist. Vi kan bara hoppas att både jag och ECB lyckas balansera vidare på knivseggen.



På utflykt i verkligheten

Test Posted on Wed, November 14, 2012 16:43:06

Det börjar bita lite i kinderna när man är utomhus och det börjar bli mörkt både när man ska till jobbet och när man går hem. Alla löv verkar ha fallit av och en snabb titt i almanackan indikerar att ”än så är det långt till vår”. Sedan ett antal år är det lov på hösten. Någon sorts nymodighet är det. På min tid i skolan kan jag inte erinra mig om att jag fick uppleva något liknande.

Jag har en son som, så sent som när skolan började i höstas, började läsa tyska. Det något jag har förstått inte är helt vanligt längre. De flesta ungar i hans klass vill läsa spanska. Någon enstaka läser franska och så då ett gäng som ska ge sig på tyska. Egentligen ville han läsa spanska med, men föll, efter viss övertalning, till föga för det faktum att både mamma och pappa hade ägnat ett antal år åt studier av oregelbundna tyska verb och allehanda prepositioner som styr både det ena och det andra. Förutsättningarna för honom att, åtminstone initialt, kunna få någon form av hjälp kunde därmed anses större än i spanska där familjens samlade ordförråd kan räknas på handens fingrar.

För att, som en god förälder, visa barnet att det faktiskt finns folk som pratar annat än engelska, även om det kan framstå som obegripligt för dataspelande ungdomar, spenderade far och son delar av höstens ledighet i Berlin, med avsikten att öka motivationen inför de fortsatta studierna, men också, för egen del, att komma till en stad som jag själv aldrig varit i. Fortfarande kan jag, ännu mer än tjugo år efter murens fall, banna mig själv för att jag aldrig, i min relativa ungdom, tog mig för att åka till östra Europa, bakom järnridån. På den tiden vill jag minnas att jag inte kunde se någon egentlig anledning att åka till trista genompolitiserade ställen med dålig mat istället för att åka till medelhavet och dricka billigt vin och fraternisera med lättklädda och brunbrända flickor. Hmmm, preferenserna ändras över tid.

Nåväl, Berlin visade sig vara något annat än jag hade föreställt mig. Jag hade inbillat mig att det förvisso var en modern storstad men att, i allt väsentligt, historien i form av både andra världskriget och DDR var något som närmast totalt sopats bort. Jag har varit i andra tyska städer och där är det, numera inte mycket mer än något monument i en park som minner om de tider som varit om man inte tittar så noga.

Med Berlin är det tvärt om. Hela staden känns som ett levande historiskt monument. Jag skäms nästan för att ha varit så ignorant att jag inte tagit till mig det tidigare, fastän många vittnat för mig om att så var fallet. Det är först när jag med egna ögon ser att, i princip, alla gamla hus som finns kvar från förkrigstiden är fulla med kulhål och när jag går några meter bort från Unter den Linden på östsidan och ser plaketter med ”Wir bauen die sozialistische Zukunft zusammen“ nertryckta längs gatkanten tillsammans med citat från Marx, Lenin och Engels som jag inser att den tunna fernissan bara är en yta. Det är inte mycket man behöver skrapa på den för att komma in under.

Jag inser att det bara finns fragment kvar av den stad som fanns före kriget. Efter att ha bombats till oigenkännlighet under sista krigsåret sattes slutligen dödsstöten in i vad man brukar referera till som ”slaget om Berlin” de sista två veckorna av kriget från 20 april till 2 maj 1945 då Röda Armén slutligt intog den Tyska huvudstaden.

På morgonen den 20 april beordrade Amiral Zjukov massiv bombning av Berlins centrala delar från öster medan Marskalk Konev från söder skar genom de uselt utrustade resterna av de en gång så stolta Armegruppe Central ”förstärkta” med desillusionerade tonåringar och skäggiga gubbar. Under de följande dagarna marscherade man snabbt in mot centrum följt av en slutstrid av närmast total gerillakaraktär och de stridande på båda sidor kämpade för varje meter och för varje byggnad med, om än mycket förutsägbart, men ändå fasansfullt slutresultat. Inte helt förvånande, men kanske inte så strategiskt, stred de sista kvarvarande tyskarna hela tiden ”mot väster” för att kunna ge sig inför västmakterna hellre än att bli tagna av ryssarna.

Västmakterna spelade en ganska liten del i slutstriden om Berlin eftersom General Eisenhower bestämde sig för att det inte fanns någon egentlig anledning att offra män på att inta en stad som man redan var klar över skulle komma att ingå i den sovjetiska zonen när allt var över.

XXX

När staden slutligt föll och den sovjetiska flaggan hissades på riksdagshuset (som aldrig blivit uppbyggt sedan branden 1934) hade Hitler, Göbbels m.fl. tagit livet av sig i sin bunker och lämnat till de kvarvarande preussiska generalerna Jodl, Dönitz och Ribbentrop att på, så värdigt sätt som möjligt avsluta kapitlet om det Tredje riket.

De mänskliga förlusterna var enorma. I det sovjetiska lägret omkom drygt 80 000 och ca 280 000 skadades. För tyskarnas del var det värre än så. Cirka 100 000 döda och 220 000 sårade plus att ca en halv miljon människor plötsligt blev krigsfångar i sin egen stad. De materiella skadorna var oerhörda. När huvudstriderna var över och enstaka byggnader hölls av tyskar här och var löstes problemet typiskt genom att totalt utplåna aktuella byggnader helt istället för att fortsätta striderna man mot man. Jag vet inte den exakta siffran, men större delen av staden fick antingen rivas eller var redan sönderbombad när allt var över.

XXX

Efter kriget följde en riktigt kall vinter 1945-46. Det kan inte ha varit lätt att leva där och då. I centrala Berlin ligger den, en gång kejserliga trädgården på 210 hektar, Tiergarten där folk, för att överleva, högg ner, i princip, alla kvarvarande träd för att få ved och senare odlade grönsaker i marken för att ha något alls att äta.

XXX

Ockupation följde, kalla kriget följde, luftbro följde för att försörja Västberlins medborgare. Slutligen följde 1961 murbygget där västra Berlins innevånare murades in bakom höga murar och omöjliggjorde helt mänskligt utbyte mellan de olika delarna av den gamla staden. Det är, möjligen lite överraskande för mig, inte svårt att frammana bilderna av en kluven stad när man står på dagens markeringar av där muren tidigare löpte, bara några meter från riksdagshuset som kom att hamna i väst och vid Brandenburger Tor, som kom att hamna i öst. Jag har samtidigt svårt att inse det totala kuvandet av ett folk som till exempel skulle uppstå om man uppförde en mur mitt igenom Kungsträdgården.

I spåren av kommunismen kom, bland annat, det gamla kejserliga slottet i Berlin att rivas 1950 för att senare ge plats åt det storstilade Palast der Republik (vilket i sin tur revs så sent som 2007 och som man fortfarande filosoferar om, och i så fall hur, det gamla slottet ska återuppbyggas). Nedan ser vi det gamla Berliner Schloss på foto från 1905 och även Palast der Republik, i nystalinistisk arkitektur, från 1977.

XXX

Det blev en rejäl utläggning om vad som varit. Som många pojkar i min generation har jag haft, och har fortfarande, någon sorts morbid fascination för vad som hände under Andra Världskriget. Det jag, till stor del, inser att jag missat är vad som, egentligen hände därefter.

Om vi nu snabbspolar fram till idag ägnade jag delar av vår Berlinvistelse till att prata lite med folk och servitriser på de tyska Bierstuben som jag släpade med sonen in på för att pappa skulle få smaka lite riktig tysk öl och samtidigt försöka imponera på honom genom att damma av de fragmentariska resterna av skoltyskan. Det är uppenbart att folket i Berlin är väl medvetna om sin historia och mitt intryck är att man, inte alls, försöker glömma den. Däremot försöker man att bygga nytt, bygga större och att restaurera hela tiden. Det måste kosta enorma pengar. Mycket är idag återställt och, på många sätt finare än det en gång var. Mycket är dock kvar att fixa. Vilka ärr det senaste århundradets händelser lämnat inom folk kan jag bara föreställa mig. XXX

Potzdamer Platz 2011

För att bara plocka ett exempel i högen, och de är många om man så vill, kan nämnas Brommybrycke, en bro mellan Kreuzberg och Friedrichshein i östra delarna av centrala Berlin. Det var, på sin tid, en vackert utsmyckad bro över Spree och förband bostads och kommersiella kvarter. Denna bro sprängdes under krigets sista dagar av de retirerande tyskarna själva för att förhindra Röda Arméns framryckning. Efter kriget kom de båda ändarna av den 95 meter långa bron att hamna i var sin del av väst och öst och muren kom att ha sin sträckning precis längs flodens strand som en ful påminnelse om sakernas tillstånd.

XXX

Efter tyska återföreningen har det, flera gånger varit aktuellt att återuppbygga denna lilla bro. En kostnad som, jämfört med mycket annat, framstår som relativt blygsam. Först skulle den byggas under nittiotalet, men då kom mycket annat att prioriteras. Senare under 2001 var det aktuellt igen och igen så sent som 2007. Det har dock inte blivit av på grund av allmänna nerdragningar. Ett bygge som skulle börja 2009 bestod av en bantad version. En gångbro som skulle gå lös på 2,5 miljoner EUR, men även den har, alla fall för stunden, fått läggas på is.

I detta sammanhang är det värt att erinra sig att den tyska författningsdomstolen, så sent som i september godkände att landet skulle bidra med 190 miljarder EUR till den europeiska räddningsfonden. Det är väldigt mycket pengar att ge bort samtidigt som Brommybrycke, och mycket annat, fortfarande står som öppna sår i den egna huvudstaden. Jag tycker att Berlinresan gav perspektiv på sådana här saker. Efter att ha pratat lite med lokalfolket inser jag att de är villiga att försaka mycket för att få lugn och ro, för att få fred på sin egen bakgata. Alternativen är man synnerligen medvetna om och de förskräcker.

Jag tror att man, från tysk sida, är villiga att ställa upp med oerhörda mängder hjälp för att hålla ihop Europa i sin nuvarande form. I det perspektivet är jag, faktiskt, mer positiv än jag varit tidigare efter att ha känt på murresterna med mina egna händer. Det jag dock inser samtidigt är att det finns en gräns. Det finns, helt enkelt, inte hur mycket pengar som helst att stoppa i andras hål. Det är också uppenbart att man har väldigt, väldigt många egna hål att stoppa pengarna i.

Min därmed uppdaterade hållning gällande den aktuella skuldkrisen är att man ska, bokstavligen, lyssna på vad de rödklädda domarna säger i Karlsruhe. Min personliga tolkning av deras budskap är ”Vi betalar för att vi kan och för att det fortsatta samarbetet är av mycket stor betydelse för oss. Vi sätter dock en gräns för vår givmildhet över vilken vi inte har möjlighet att gå utan att äventyra vår egen utveckling. Om det skulle visa sig att nämnda bidrag till ett fortsatt enat Europa inte är tillräckligt så har vi inte mer att ge. Antingen måste ytterligare bistånd komma från andra eller så måste något eller några länder gå sin egen väg. Vi kommer dock inte att tillåta att enskilda länders finansiella ovarsamhet raserar grunden i det europeiska samarbetet och kommer därför att vara hårda i vår fortsatta utvärdering av den aktuella utvecklingen. Vidare vill vi, tydligt, se att de länder som vill komma i fråga för vår hjälp själva utsätter sig för den typ av tagel och tjära som vi själva har behövt göra för att vara där vi är idag.”

XXX

Sammanfattningsvis känner jag att bara några dagar i Berlin var för lite. Jag tror att vi måste åka dit igen om något år för att se att skoltyskan fungerar som den ska. Det finns många bakgator kvar att gå in på och många servitriser att stämma av världsläget med. Dessutom måste jag ju följa upp på nära håll hur det går med den eventuella återuppbyggnaden av Brommybrycke. Det återsår att se om det är lika många stjärnor kvar på Europaflaggan då som det är idag. De flesta länders medborgare ska vara oändligt tacksamma för att de sluppit gå igenom vad tyskarna måst göra. De uppoffringar man, på olika håll, måste göra idag är bleka kopior av de umbäranden många tyskar fått gå igenom, och då tänker jag inte bara på dagens åldringar.

Med ödmjukhet inför den fortsatta utvecklingen instämmer jag med John F Kennedy. Ich bin ein Berliner!



Verklighetens Bond.

Test Posted on Tue, October 02, 2012 09:14:55

James Bond finns i verkligheten! Ja, det är faktiskt sant. Verklighetens Bond har, dessutom, vissa likheter med Ian Flemings romanfigur. Ska man vara petnoga heter han egentligen James Bond Stockdale och är en figur som nog de flesta svenska betraktare har missat totalt. I själva verket överträffar den verklige Bond dock den fiktive på många plan.

Ska vi ta det från början så föddes han 1923 och dog vid en ålder av 82 år 2005 som en av de mest dekorerade amerikanska krigsveteraner som funnits. Var ”proven in battle” under Vietnamkrigets första del i mitten av sextiotalet. Han var i Vietnam två gånger. I första vändan ledde han luftattacker från det enorma hangarfartyget USS Ticonderoga under det, så kallade, ”Slaget om Tonkinbukten”, längst norrut utanför Vietnam nära den Kinesiska gränsen. Denna incident mellan Nordvietnamesiska torpedbåtar och Amerikanska F-8 flygplan var, i sammanhanget, en liten händelse i det stora krigandet 1964 och slutade närmast i oavgjort. Några båtar sänktes i första läget på Nordvietnamesiska sidan och en Amerikansk jagare skadades. Inga Amerikaner stupade.

Hur som helst var kanske den stora effekten av det hela att dåvarande President Johnson kunde få igenom den så kallade Tonkinresolutionen i kongressen. Denna gav USA rätt att assistera alla Sydostasiatiska länder som hotades av ”kommunistisk aggression” och innebar, i förlängningen, ett carte blanc för, att landsätta konventionella styrkor och påbörja det totala markkriget i Vietnam.

Under Stockdales andra vända i Vietnam tjänstgjorde han på hangarskeppet USS Oriskany och sköts ner av egen eld över fientligt territorie den 9e september 1965. Han sköt ur sig ur sitt plan, landade i en liten by och tillfångatogs. Med den händelsen blev han den högste sjöofficer som blev POW under hela kriget. Han hölls fånge i dryga sju år från den dagen under mycket svåra förhållanden. Bla ska han ha skurit sig själv i ansiktet med rakblad för att inte användas i propagandasyften. När hans ansikte täcktes med en hatt slog han sig själv intill oigenkännlighet med en påk. När han ansågs sitta inne med viktig information skar han sig själv i handlederna för att inte kunna utsättas för mer tortyr.

Tillsammans med tio andra fångar utgjorde han Alcatrazgänget som ledde det passiva motståndet genom åren i fånglägren. Som straff sattes han i isolering i en cell på 1x3m där han blev kvar i fyra år med ljuset tänt dygnet runt och fötterna i kedjor. I sanning en remarkabel man att uthärda dessa omständigheter och fortfarande vara vid sina sinnens fulla bruk.

I februari 1973 släpptes han i bedrövligt skick. Hans axelleder var vridna ur led, hans ben hade slåtts i spillror av arga bybor vid tillfångatagandet och inte fått någon egentlig vård på sju år och hans rygg var bruten. För att rulla på bandet kom han, som ovan nämnt, att sedermera bli en av de mest dekorerade krigshjältarna i USA. Han erhöll totalt 26 dekorationer, bland annat Medal of Honour, USA:s främsta krigsutmärkelse för enastående agerande i strid och hela fyra stycken Silver Stars för enastående mod och hjälteinsatser.

Väl hemma blev han inte bara dekorerad utan också befordrad, slutligt till Viceamiral och tjänade sina sista år som chef för militärakademin Naval War College mellan 1977 och 1979. Efter sin pensionering övergick han till att ha liknande civila befattningar. Den civila höjdpunkten kom dock 1992 så han, tillsammans med Ross Perot, kandiderade som vicepresident i USA som oberoende. De vann aldrig några stater men fick totalt närmare 20 % av rösterna och anses brett vara en av huvudorsakerna till att Bush den äldre fick gå efter en period och ersättas av den unge Bill Clinton som president vid detta val.

En författare, James C Collins, tog sedermera kontakt med Stockdate i samband med sitt research för en managementbok, From Good to Great, och för ändamålet intervjuades Stockdale kring hur i all världen han kunde uthärda under sina år i fångenskap. I samband med dessa intervjuer kom Stockdale att få ge namn till något som Collins kallar Stockdaleparadoxen.

XXX

James Bond Stockdale i Viceamiraluniform

Collins bok är intressant och han försöker bland annat identifiera vad som skiljer fantastiska företag från de som ”bara” är bra, och det tog honom fem år av intervjuer att göra färdigt boken 2001, men det är en annan historia. Vad gäller Stockdaleparadoxen ställdes frågan om han mitt i allt elände aldrig tappade hoppet.? Som svar sa Stockdale “I never doubted not only that I would get out, but also that I would prevail in the end and turn the experience into the defining event of my life, which, in retrospect, I would not trade.” Ur det här kommer paradoxen. Samtidigt som han hade en orubblig tro på att överkomma det okända så noterade han att de som klarade sig sämst var de som var obefogat optimistiska. “They were the ones who said, ‘We’re going to be out by Christmas.’ And Christmas would come, and Christmas would go. Then they’d say, ‘We’re going to be out by Easter.’ And Easter would come, and Easter would go. And then Thanksgiving, and then it would be Christmas again. And they died of a broken heart.”

Dessa optimister missade helt att konfrontera sig själv med realiteten i sin situation De stoppade huvudena i sanden och hoppades att det onda skulle försvinna. Denna självdestruktiva hållning gjorde det iofs lättare för dom på kort sikt men när de slutligen blev överbevisade om motsatsen bröts de snabbt ner. Stockdale hade ett helt annat förhållningssätt. Han accepterade situationen. Han visste att han var fast i helvetet på jorden på obestämd tid men istället för att resignera inför detta faktum gjorde han vad han kunde för att höja sin egen och andra medfångars moral att uthärda ännu en dag. Han utvecklade metoder för att uthärda isolering och tortyr och han lyckades kommunicera med sin fru därhemma.

Stockdaleparadoxen sammanfattas av Collins på följande sätt:

Du måste behålla Din övertygelse om att Du kommer att gå igenom dagens omständigheter oavsett vilka svårigheter det innebär.

och

Du måste konfrontera de mest brutala fakta om Din dagsaktuella verklighet, oavsett vilka de än må vara.

Den första devisen är antagligen betydligt lättare att leva upp till än den andra. Det finns säkert massor av människor och organisationer som är övertygade om att det man gör är rätt och arbetar hårt för det. Problemet är att den blinda fläcken finns i att det måste sättas i relation till den verklighet man verkar i. Översatt till mindre beklämmande förhållanden än de Stockdale hade att möta så hjälper det kanske inte att vara helt övertygad om förträffligheten i den konserverade gröt Du vill sälja. Om Du inte har den självinsikten att just konserverad gröt nog aldrig kommer att bli Sveriges främsta exportprodukt så är hela Ditt engagemang förgäves. Det hjälper inte att Du själv tror på saken.

Ett dagsaktuellt exempel i min egen närhet är en nyöppnad restaurang som, utan egentlig marknadsföring, försöker sälja helt ok mat. Problemet är att man har en självuppfattning om att man absolut är lite mer än alla de andra i kvarteret, trots att man kanske har sämsta läget. Att då envisas med att ta en tia extra och varje dag tvingas räkna in kanske tio luncher och erbjuda något de flesta inte verkar efterfråga känns inte som det bästa av överlevnadskoncept. Det hjälper inte med tron allena!

I ett större perspektiv kan vi naturligtvis, även där, se Stockdales paradox gå igen. Runt om i världen kan vi, å ena sidan, se en verklighet med konstgjord andning, subsidier och allehanda intravenösa dropp på patienterna i ekonomin och, å andra sidan, en kommunikation som, huvudsakligen, går ut på att ”vi har läget under kontroll och patienten mår bra”. Det blir lite av Lasse Åberg i Sällskapsresan ”Jag kan flyga, Jag är inte rädd!”.

Det är uppenbart att man, alla fall i kommunikationen, försöker hålla uppe den orubbliga tron att det verkligen är bra och att om man bara får ha några nya toppmöten så kommer alla att verkligen se ljuset, snart! Därmed har man, i någon mån, uppfyllt första delen av paradoxen. Det är rimligt att anta att ambitionen är helt seriös och allvarligt menad. Alternativen med t.ex. ett havererat Europrojekt eller ett fall utför den amerikanska ”finansiella ättestupan” är inget man gärna vill uppleva. Frågan är bara om man lever upp till den andra delen av paradoxen. Är det verkligen så att man tar tag i problemen i grunden och åtgärdar dom där. Jag brukar likna det vid att hämta mer handukar för att torka när badkaret rinner över istället för att stänga av kranarna.

Den filosofiskt lagde kan också tänka sig att allt är en fråga om tid. I Stockdales fall visade det sig att han kunde hålla näsan över vattenytan i över sju år medan många försvann in i dimman långt tidigare. Man skulle kunna anta att även Stockdale, trots sin heroism, någonstans har en gräns där även han dras ner till botten. Grundbudskapet i paradoxen skulle, i det perspektivet, kunna innehålla en janteliknande dimension. Det finns så mycket Du inte kan påverka men om Du verkligen har något Du kämpar mot så håll ut även om det går Dig emot om Din idé verkligen är bra.

Frågan är, på ett ekonomiskt plan därmed: Är det verkligen bra det som händer här och nu? Är det rimligt att hela västvärlden ska vara totalt neddrogad under många år? Är det sannolikt att kraftiga åtstramningar på den Europeiska välfärden för att betala dryga räntor på en överväldigande statsskuld kommer att leda till en återhämtning? Är det troligt att världens tillgångspriser och sysselsättning kommer att hållas uppe när konsumtionen, såväl privat som offentlig, går ner? Är det med öppna ögon de som har tycker det är rimligt att återhämtningens kostnader skall bäras av de som inte längre har? Är det rimligt att tro att Europa kan nå en bred återhämtning utan att driva mot en betydligt fastare monetär och fiskal union med harmoniserad finanspolitik och sanktionsmöjligheter? Kan vi svara ja på den typen av frågor så är rimligen den ljusnande framtid vår. Om inte löper vi risken att vara bland de som inte riktigt förmår uthärda de sju svåra åren lika bra som James Bond!



Dr Draghi och Mr Bernanke

Test Posted on Sat, September 15, 2012 11:59:01

Den
äldste guden i den Romerska mytologin hette Janus och var ljuset
och solens
gud. Hans arbetsuppgift var att öppna och stänga himlavalvets
portar och eftersom
han dels blickade bakåt och dels blickade framåt brukar han
avbildas med två
ansikten vända åt var sitt håll. I bokstavlig bemärkelse blickar
han å ena
sidan framåt mot den ljusa dagen och å andra sidan bakåt mot den
mörka natten.
Denna dualism, i att både vara ljus och värmande och samtidigt
mörk och kall
har väckt fantasierna hos många genom åren. Det finns en
inneboende fascination
i att vara både och på olika sätt. Världens varulvar och annat
oknytt bygger
delvis på en liknande ombytlighet i att ena stunden vara god för
att, gärna
under fullmånens inverkan, förvandlas till något fasansfullt.Han
lever vidare i
våra tider och årets första månad är uppkallad efter honom
liksom många
gossebarn runt om i världen som fått namnen Jan, Ian, Jean och
Juan.

Verkliga
förebilder saknas inte heller. På sjuttonhundratalet levde den
respektable
snickaren, stadsfullmäktige och åldermannen William Brodie i
Skottland vilken
ägnade nätterna åt att på ett hänsynslöst sätt råna banker och
andra
inrättningar. Via diverse turer tillfångatogs han och slutade
sina dagar i änden
på en snara i galgen. En författare, Robert Louis Stevenson, tog
till sig av
detta kittlande öde och författade sedermera, ett drygt
århundrade efter
Brodies plötsliga frånfälle, romanen om den vänlige Dr Jekyll
som via något
egenhändigt hopblandat elixir förvandlades till Mr Hyde som var
en ganska ond
och elak person. Den sedelärande dimensionen är i romanen att Dr
Jekyll, över
tiden, allt mer förvandlas till Mr Hyde, även utan att pimpla i
sig någon
specialdryck och övergår från att var en snäll man till att inte
vara särskilt
trevlig alls. Den filosofiskt lagde kan säkert även finna något
resonemang i
detta kring människans inneboende förmåga både till gott och
ont.


här i mitten av september månad i nådens år 2012 kan vi notera
att världens
riskvilja är på topp efter att den amerikanska centralbanken
meddelat att man
avser att köpa upp ca 40 miljarder USD av hypoteksobligationer i
månaden under
den närmaste tiden. Detta utöver de redan pågående programmen
där man köper upp
ungefär lika mycket till. Detta förfarande avses fortsätta ”så
länge det
behövs” vilket kan bli ganska länge. Målfunktionen är att
sysselsättningen i
USA ska tydligt förbättras vilket ger gott svängrum för interna
tolkningar
kring hur en eventuell framgång ska kunna kvantifieras.
Marknader i gemen har
tagit emot beskedet med förtjusning och världens börser har gått
upp en hel del
samtidigt som, framför allt, korta räntor gått ner. Man öser ju
ut pengar i
marknaden på redan diminutiva nivåer.

Parallellt
med detta har den europeiska motsvarigheten, ledda av Dr Draghi,
gjort vad de
kunnat genom att också annonsera uppköp av statsobligationer
från krisande
länder i södra Europa. Detta har sedan, i efterskott, fött
godkännas av
författningsdomstolen i Karlsruhe. Den instans i dagens Tyskland
som åtnjuter
ett orubbat förtroende när misstron mot politikerna tilltar allt
mer. Denna
domstol, i sig, kom till efter andra världskriget för att
förhindra vad
nazisterna gjorde på trettiotalet. Efter att man vunnit i
demokratiskt val
satte man demokratin ur spel och hur det sedan gick är en
förskräckande
historia. För att undvika likartade händelser är denna
författningsdomstol
insatt som en garant för att fattade beslut står i enlighet med
existerande
lagstiftning. Det återstår att se om detta förtroende förblir
intakt framöver.

Sagda
domstol konkluderade, som förväntat, att det var ok med gjorda
utfästelser, men
att Tyskland också satte ett tak på de 190 miljarder Euro som
Tyskland
förutsätts bidra med till den europeiska räddningsfonden ESM,
European Stability
Mechanism. Det är väldigt många nollor, men förslår ungefär för
att kunna
hjälpa ett land av Spaniens storlek i händelse av behov. Skulle
en spelare som
Italien, dessutom, behöva hjälp kommer Tyskland inte att bidra
med mera, noll,
zip, nada! Redan nu är, inte oväntat, de tyska skattebetalarna
inte helt nöjda
med utvecklingen och det bådar inte gott för de tyska
politikerna att
ytterligare inteckna framtida tyskt konsumtions- och
reformutrymme.

Jag
fick nyligen en kommentar från en företagare som ondgjorde sig
en del över
händelsernas utveckling. ”Jag tror att de flesta i vår
situation skulle vara
bekväma med att betala 10% ränta om framtidsutsikterna var
goda och i någon mån
förutsägbara. Jag har aldrig hört någon företagsledare säga
att vi ska
investera si eller så mycket eftersom det är så billigt. Jag
har bara hört att
vi ska investera för att det är så stor efterfrågan på våra
produkter etc. Om
efterfrågan är osäker så satsar de flesta på den lågt hängande
frukten…
Kostnadsnedskärningar!
”. Med det sagt så är det, milt
sagt, osäkert om de
senaste händelserna i världens centralbanker kommer att
långsiktigt kunna lösa
de knutar och obalanser vi ser.

Det
finns också en, rent moralisk, dimension som förs fram kring
allt mer påtaglig
oro för framtida inflation. Den går ut på att det, helt enkelt
finns ett
implicit åtagande från världens myndigheter att inte tillåta
inflation,
överhuvudtaget, i någon större utsträckning eftersom den
omallokering den
innebär mellan de som har tillgångar och de som har skulder,
helt enkelt, inte
är acceptabel. Huruvida detta är en oomkullrunkelig sanning
eller ej är det
uppenbart att det inte ser så ljust ut i den verkliga världen.
På ryggen av en
tilltagande osäkerhet minskar mycket investeringar, konsumtionen
går ner
globalt och sparandet ökar. Bortsett från att en ny iPhone lär
locka många till
elektronikaffärerna ser investeringsviljan skral ut. Nyligen
skrev Sveriges
husfabrikanter ner siffran för förväntat antal nybyggda hus i år
mer … igen.
Totalt 4 700 nya småhus förväntas bli byggda i år. För fem år
sedan var siffran
nära 30 000 om året.

Det
går fort. Strukturomvandlingen i sin mest extrema form har man
kunnat läsa om,
bland annat, i Dagens Nyheter den senaste tiden. Det har varit
flera fördömliga
reportage om Detroit som förvandlats från en blomstrande
framtidsbygd till, i
mycket, en förslummad spökstad på ett knappt årtionde. För den
intresserade
finns lite bilder att bläddra igenom tex på siten http://www.forgottendetroit.com/

Det
är uppenbart att världen, just nu, har ett Janusansikte. Det
finns en mörk sida
som varnar för framtida problem i spåren av oförmågan att
hantera de enorma
obalanser vi har i världen idag. I förlängningen av den sidan
finns ytterligare
sjunkande resursanvändningar som inte påverkas av om räntorna är
0,2% eller
0,3%. Där finns sjunkande global konsumtion och med det följande
globala
vinster, sjunkande globala vinster och aktiekurser. Där finns
kraftigt ökande
kostnader för räntekostnader och skenande matpriser vilket
drabbar de som har
minst. Där finns också social oro och desperation i den vanmakt
som föds ur att
inte kunna ta sig ur dagens ekonomiska skruvstäd. Var en sådan
väg kan sluta
leder till många obehagliga associationer.

Parallellt
med den mörka bilden finns en ljus som bottnar i att
stimulansen, här och nu,
ger utrymme för att räkna in ökade vinster utifrån givna
antaganden, nu med en
lägre diskonteringsränta. Det kan argumenteras att, inte minst,
investeringar i
Europa varit eftersatta i många år och att till exempel de
europeiska börserna
bara står runt hälften av vad de sist stod i när de amerikanska
var på
nuvarande nivåer. Vi ser just nu dessa amerikanska börser närma
sig nivåerna
kring topparna år 2000. Om detta är hållbart står skrivet i
stjärnorna, men
varningstecknen är många. Budgetunderskotten globalt är något
helt annat än de
var år 2000 då, i mångt och mycket uppgångarna drevs på av
teknikeufori.
Räntorna på helt andra nivåer.

Vilket
av Janus ansikten vi kommer att få se mest av framöver är höljt
i dunkel.
Mycket talar dock för att en hög grad av försiktighet anbefalles
på den gropiga
vägen framöver. Jag tror att min salig mormor som var en hejare
på förnuftigheter
hade kunnat sammanfatta det hela med “Snus är snus, om än i
gyllene
dosor och rosor i ett sprucket krus är ändock rosor.



Should I stay or should I go?

Test Posted on Tue, August 14, 2012 11:19:31

Dagens titel parafraserar den gamla Clashhiten från början av åttiotalet, 1982 närmare bestämt. Det är nu ganska precis trettio år sedan den var som mest i ropet men många av oss som hunnit bli lite mer åldersstigna och inte riktigt hänger med i det moderna musikbruset kommer fortfarande väl ihåg den och mycket annat samtida. I sin trivialitet anknyter den till mer moderna företeelser. Mycket i världen kan kokas ner till den ena av två absoluta händelser. Antingen stannar jag kvar, eller så går jag iväg. Det är ju ganska uppenbart att jag inte riktigt kan göra både och. Med åren måste jag dock erkänna att det, för egen del, blivit allt mer av att gå hem innan den delen av kalaset jag brukade se mest fram emot i yngre år tar vid.

Något som inte riktigt vill låta sig fjättras vid ett rent antingen eller scenario är den aktuella skuldkrisen i Europa. Jag har själv många gånger trivialiserat alternativen som att antingen går vi mot en mer finansiell integration av kontinenten på ett likartat sätt som man, i ett mikroperspektiv, kan se Mälardalen som ett nationellt draglok och stora delar av inlandet norr om Gävle som ett vidsträckt Grekland. Alternativet till detta är att vi går mot ett successivt sönderfall där vi, under senaste året fått se både hotelser och klagan från både den givande sidan som Tyskland, Holland, Österrike och Finland som från den erhållande i form av Irland, Portugal och, inte minst, Grekland. Spanien har ju inte riktigt fått så mycket ännu, men är på gång. Inte Italienarna heller.

Man kan filosofera närmast hur länge som helst kring vad som har gjorts, vem som ska göra vad härnäst och vem som ska hjälpa vem med vad, när då och på vilka villkor. Politik är att vilja! var Olof Palme inne på redan på sextiotalet. I det här fallet är det väldigt många som vill väldigt mycket, samtidigt, men inte nödvändigtvis ungefär samma sak. Det ”vills” väldigt massa olika saker utan att unionen riktigt har utvecklat några formalia för hur villandet ska kanaliseras och formaliseras. Inte heller har man riktigt koll på hur man ska följa upp det man efter ändlösa manglingar kommer fram till och vem som, egentligen, ska betala för kalaset och när räkningen egentligen förfaller.

Vi är många som utifrån olika bevekelsegrunder försöker tyda kaffesumpen och lista ut vartåt det barkar på olika sätt. Det är uppenbart svårt att stå emot den kompakta kommunikationen från inblandade politiker och myndighetspersoner som från alla håll dagligen försäkrar att ”det inte är den minsta fara” och att ”vi ska göra allt i vår makt ” för att allt ska bli bra igen. Problemet är lite grann att vi är många som har hört det nu så väldigt många gånger att man börjar bli lite luttrad. Vad är det för något man nu kommit fram till som är så väsensskilt från det man kom fram till förra veckan men som inte lyckades få båten på rätt köl då? Lite krasst börjar man konstatera att det knappt finns så mycket pengar som behövs för att täppa till de värsta hålen. De besparingar som erfordras från de som ska få hjälp är så omfattande att man riskerar att patienten ska dö på operationsbordet. Lite svårt att få ihop pusslet ere. Påminner onekligen om det flygvärdinnorna drar varje gång man flyger: ”i händelse av nödsituation, ta den nedfallande masken och andas lugnt”. Visst, inga problem.

I brist på tydliga tecken i kaffesumpen och med den stora oklarheten kring om man verkligen ska gå hem från kalaset nu eller bara stanna lite, lite till har jag noterat att någon form av mellanväg börjat diskuteras på flera håll. Mellanväg är kanske ett ambitiöst betecknande, men alla fall ett ickeval. Det vi talar om är någon form av ”mer av samma”. Med det menar jag att den process vi är inne i nu möjligen kommer att bli så utdragen att de andra alternativen, helt enkelt inte blir av. Det blir inte något närliggande uppbrott av något slag i Europa, men det blir inte heller några klara steg mot den finansiella integration som jag var inne på ovan.

Det vi kommer att få se är nya toppmöten, nya utfästelser, nya kriser och nya gyllene överenskommelser som ganska snart kommer att visa sig otillräckliga. Det här utdragna drivandet mot den dimhöljda horisonten kan, ur ett politikerperspektiv, vara tilltalande. Det är lite som att begrava en klurig fråga i en parlamentarisk utredning och skjuta ut den i hyperrymden, gärna så länge att man själv hunnit byta stol tills den dimper ner från skyn igen. I de flesta fall kan man rent av hoppas på att frågan inte längre utgör det sprängstoff som den en gång gjorde… Tänk Centern och kärnkraft, LO och löntagarfonder, moderater och skattesänkningar etc.

Nåväl… Om vi tillåter oss att filosofera lite kring effekterna av en ”ickeutveckling” i europakrisandet så kan man fråga sig om det är bra eller dåligt om vi får en sådan utveckling. Första konstaterandet är iofs att vi just nu har en sådan utveckling. Kontinenten står, idag, inte närmare en integration än för tio år sedan. Nackdelarna med och formerna för att det ena eller andra landet, av olika skäl, ska söka sig nya jaktmarker känns mer aktuella idag än tidigare, men det är uppenbart att man väldigt ogärna vill att något sådant ska ske, annars hade man redan kastat ut Grekland med huvudet före.

Mellan verklighetens Skylla och Karybdis flyter dock det djupa sundet av ytterligare kostnader. Det paradoxala är att ändlösningarna fiskal union och uppbrott förvisso är kostsamma för alla inblandade, men att medelvägen antagligen är den dyraste för de flesta. Fler får betala mer under längre tid. Tafatta individuella försök att i handlingskraftens namn ”göra något åt” problemen med nationella underskott är närmast dömda att misslyckas eftersom det i de grundläggande europeiska friheterna ingår att fritt flytta kapital, varor och människor inom unionen. Effekter har redan noterats när massor av unga flyr från Spanien och Grekland som inte kan erbjuda sina unga en anständig framtid. Förment rika flyttar sig själva och sina tillgångar från de länder som nu avser att skärpa sin skatteuppbörd för att komma tillrätta med sina underskott. Frankrike är närmast i tur där man avser att höja högsta marginalskatten till 75 %. I praktiken riskerar sådana insatser att bli direkt kontraproduktiva. Det är väldigt sannolikt att med de unga och de rika utflyttade antingen finansiellt och/eller lekamligen så torde skatteintäkterna snarare minska än öka. Arbetslösheten stiger för varje månad och utgifterna för bla hjälp till de mest utsatta skenar. Skolor och apotek måste läggas ner i bla Grekland samtidigt som allehanda förmåner brutalt plockas bort och löner sänks med si så där 30 % och skatterna höjs. Ser inte så bra ut.

Effekterna på ett större plan i ett medelvägens alternativ är tyvärr en utdragen recession och antagligen en depression såväl mentalt som rent finansiellt. Det är rimligt att de tendenserna till nationalism vi redan sett kommer att växa sig starkare och att kraven på att ställa sig utanför redan ingångna samarbeten kommer att tillta i styrka. För varje ytterligare steg som tas på obeslutsamhetens väg lär det bli svårare att komma ut i någon av de idag aktuella ändlösningarna. Eftersom man inte redan nu implementerat lösningar på dagsaktuella problem lär det inte bli lättare när allt större ekonomier knackar på dörren för att få hjälp.

Problemet i dagsläget skulle alltså kunna kokas ner till konstaterandet att de ändlösningar som, förvisso, skulle vara väldigt smärtsamma inte går att nå av såväl finansiella som politiska skäl. Under tiden hålls grytan kokande av någon sorts ”ickelösningar” som levereras på löpande band och kan komma att fortsätta så ganska länge framöver. Dessa ickelösningar tvingar fram allt mer innovativa utkast för varje varv. De går alla ut på att delar av den totala skulden ute i ekonomin ”lyfts av” genom nya lån och subsidier utan att ha klart för sig riktigt vem som ska betala i slutändan. Den store rikshushållaren sa på sin tid att ”den som är satt i skuld är icke fri”. Det gäller ännu idag, särskilt i ett läge där vi inte ens vet hur mycket dem oss skyldiga äro. Vi får nog vänta lite till innan vi bestämmer oss för att stanna eller gå!

Clash gav oss heller inte mycket till tröst på sin tid. If I go there will be trouble, an if I stay it will be double



Förhastade Slutsatser!

Test Posted on Tue, June 26, 2012 15:16:08

Alltför många saker här i världen bygger på så kallade ”sanningar” som slagit rot utan att någon, egentligen, reflekterar över varför och hur de kommit till. De som rör sig med dessa ”sanningar” förhåller sig till dom som om de vore faktiska förhållanden och drar lämpliga slutsatser av och baserat på desamma. Följderna kan vara triviala, ovidkommande, ointressanta eller, ibland, med förfärande konsekvenser.

Många ”sanningar” har sin rot i verklig okunskap och eller brist på vad vi, idag, kallar upplysning. Det var inte alltför längesedan en majoritet av världens befolkning ansåg det självklart att jorden var alltets mitt och platt som en pannkaka. Skogarna var befolkade med allehanda oknytt som det gällde att hålla sig väl med.

Utifrån vad vi, numera, betecknar som fria fantasier brände de olika inkvisitionerna i Europa upp många tiotusentals oliktänkande och, på olika sätt, förtappade människor fram till en bra bit in på 1800 talet. Fruktansvärda folkmord och många krig har under det senaste århundradet begåtts på många håll utifrån föreställningar om ”hur det egentligen ligger till”.

I ett mindre perspektiv finns, i vår närmaste omvärld, många ”småsanningar” som faktiskt är fullständigt felaktiga. De brukar, i dagligt tal, kallas för faktoider. Rent praktiskt är det alltså en föreställning som hålls för att vara sanning, men inte är det. Jag har tex vänner som är fullt övertygade om att humlor bränns, hur nu det skulle gå till. Humlor är dock gaddsteklar och har, liksom getingar och bin, en gadd och sticks om det kniper, aldrig något annat. Man ska inte bada efter att ha ätit, taget ur luften! Musslor som inte öppnar sig när de kokas kan inte ätas, helt fel! Det sker fler olyckor i Bermudatriangeln än annorstädes, nix! Badkarsvirvelns riktning beror på vilken sida om ekvatorn man befinner sig, inte alls! För den hugade finns bla på Wikipedia en lång lista på allehanda saker som faktiskt inte alls stämmer inom många olika områden.

Många sådana här missuppfattningar är tämligen harmlösa men det kan, i ett finansiellt perspektiv, straffa sig att inte har riktigt koll på varför något skeende är som det är eller i tron på att saker och ting ska återgå till någon form av ”normalt” tillstånd eftersom det skett ett antal gånger tidigare. Enkelt uttryckt handlar det om att kunna identifiera tillfällen som är ”strukturellt annorlunda” och därför inte självklart bör följas av någon sorts normalisering. Internetbolag som föll mer än 99% från toppen för ett drygt decennie sedan står idag, i den mån de alls fortfarande existerar, i många fall på nivåer väl understigande ett fall på över 90%, även om kurserna flerdubblats från bottnen.

De flesta uppenbara felaktigheter brukar, enligt min högst personliga övertygelse, bero på bristande kunskaper om bakomliggande fakta som ofta kan vara ganska lätta att ta till sig. Låt oss tex notera att det bor ca sju miljarder människor på jorden. Av dessa bor ca 2,5mdr i Kina och Indien. Vidare bor ca en mdr i Afrika. Lite grovt 20% är över 60 år och lika många, eller lite fler under 14 års ålder. Räknas de nu uppräknade bort återstår ca två miljarder människor. Antag, med detta i bakhuvudet, att det skulle påstås att något företag hade en miljard kunder och gör sedan en liten snabb reflektion om det sannolika i detta påstående. Nja, låter lite väl mycket, eller? Köpläge? Nja… inte så självklart…

Tisdagen den 19 maj 1453 föll det kristna drygt tusenåriga riket Bysans, eller Östrom, för den Ottomanske sultanen Mehmet II. Bysans hade redan varit på fallrepet i ett par hundra år sedan det fjärde korståget ställt till det där redan 1204. Vid det slutliga fallet återstod inte stort mer än själva staden Konstantinopel med dess närmaste omgivningar. Sedan tidigare fanns ett Moriskt inflytande i södra Spanien som, iofs, gick mot sitt slut på 1400 talet. Det Ottomanska riket fortsatte dock sin expansion fram till slutet på 1600 talet och nådde då i Europa från Bosnien i väster, norr om Budapest till Svarta havet i öst och Kreta i syd.

Det Ottomanska riket var, förvisso, oerhört mäktigt på sin tid, men det var, i grunden, ett feodalt samhälle och de europeiska folk som kuvats utvecklade över tiden en sorts stillsam partisanrörelse där man, på olika sätt, obstruerade mot sina herrar. Det kan gälla såväl militärplikt som skatteuppbörd och upprätthållande av egna traditioner. Väster om Ottomanska rikets gränser började, ungefär vid den här tiden, närmare bestämt 1506 Peterskatedralen byggas i Rom, Leonardo da Vinci stod i begrepp att börja måla och Gallileo Gallilei redo med sin stjärnkikare. Reformationer och motreformationer återstod att uppleva liksom oräkneliga krig mellan uppväxande och förtvinande makter, Sverige en av dem. Newton hade ännu inte satt sig under äppleträdet (förresten en faktoid i sig), industrialismen och parlamentarismen hade ännu inte fått fäste och Christopher Columbus skepp Santa Maria hade ännu inte lämnat hemmahamnen i Palos de la Frontera.

Allt som allt innebar ödets nycker att de närmaste fem århundradena skulle utvecklas på olika sätt inom olika delar av Europa, väldigt olika. I Grekland är fortfarande tisdagar betecknade som otursdagar, något som vi svenskar inte riktigt förstår, kanske inte så konstigt om man betänker orsakerna lite djupare. Ovanstående resonemang och infallsvinklar på de dagsaktuella skeendena sätter allt i ett annorlunda ljus. Det är, uppenbart, så att de historiska omständigheterna spelar en mycket stor roll ännu idag. Det är också uppenbart att många antingen inte har en aning om dessa eller väljer att, aktivt, bortse från dessa och, av den anledningen, förleds att dra slutsatser om den fortsatta utvecklingen på vad som möjligen kan komma att visa sig vara fullständigt felaktiga grunder.

När vi i nutid, efter att de flesta av Europas murar har fallit, under de senaste årtiondena utvecklat, utvidgat och integrerat Europas länder har vi möjligen missat att det finns en avgrundsdjup klyfta mellan den del av Europa som tillhört den nordvästra hemisfären respektive den sydöstra. De flesta av våra associationer går i öst-västligt led och baserar sig på de konflikter och regionindelningar som kalla kriget förde med sig och enorma insatser för att hantera dessa. I det glömmer vi att de 40 års söndring vi därmed är ute efter att lappa över är intet mot de dryga 500 år av kulturskillnader vi har att överbrygga gentemot andra delar av Europa. Genom Tyskland går det, fortfarande, en osynlig gräns genom stora delar av landet. Tjugo års integration efter fyrtio års söndring mellan delar av samma folk bär fortfarande tydliga spår.

Oviljan att böja sig för överheten och den lätt konspiratoriska synen på omvärlden är lätt att etikettera Balkans länder med. När man reflekterar något över historien är det dock kanske inte så konstigt att man har en sådan dragning. Moderna politiker i dessa länder har heller inte gjort mycket för att styra åt något annat håll. Modern nutidshistoria innehåller, även den, inslag av diktatur, militarism, polarisering, övergrepp och motsättningar i många av länderna på Balkan. Lägg till det de historiska oförrätter sedan sekler som inte slutgiltigt hanterats och det är inte så konstigt att det är en orolig del av vår kontinent på många sätt.

Den mest uppenbara krisen i vår närtid är när större delen av övriga Europa välkomnade ett självständigt Kosovo, en del av Serbien sedan långliga tider och platsen för många av de helgedomar och heroiskt vunna slag det Serbiska folket håller högt. Utifrån en, för dom, självklar logik motsätter man sig med kraft en sådan självständighet för resterna av, vad man ser som, ottomanernas ättlingar, en till stor del muslimsk befolkning i det Serbiska hjärtlandet. I det här fallet ”löstes” det hela genom att NATO bombade ut serberna från Kosovo mellan mars och juni 1999. Någon som tror att det generellt minskat Serbernas misstänksamhet mot övriga delar av Europa?

Med ovanstående reflektioner i färskt minne är det kanske inte så konstigt att delar av dagens problem uppstått. Det har varit mycket politisk prestige vad gäller fortsatt utvidgning av såväl EMU och EU i stort. Man har valt att bortse från diverse olikheter och därmed förknippade omständigheter och problem, till förmån för en snabb och politiskt säljbar process. Att man därmed skapat en oomkullrunkelig monetär union mellan dels den genominstitutionaliserade nordvästra delen av Europa med många världsledande internationella industrier och dels den, jämförelsevis outvecklade sydöstra delen av Europa, till stor del utan både motsvarande finansiella institutioner och traditioner.

Jag tror att begreppet Occam’s Razor nämnts någon gång tidigare. Enkelt uttryckt är det, helt enkelt, ”Det uppenbara är det mest sannolika”, en enkel devis att hålla sig till i de flesta sammanhang. Man bör alltså fråga sig om det är mest sannolikt att man kan få människor med ett Osmanskt ok av underkastelse och subversivitet gentemot myndigheter i allmänhet och utländska sådana i synnerhet, att underordna sig en medicinering ordinerad av utrikes folk vilken innebär svåra umbäranden under lång tid vilka, inhemskt, uppfattas som orättfärdiga…… eller ej… Vid en ytlig anblick är naturligtvis svaret Nej!, men det finns all anledning att tro att den politiska eliten liksom marknaden i stort, vilken redan till stor del är europeiskt integrerad, är av annan åsikt. Det är därför rimligt att tro att sista kapitlet i historien återstår att bli skrivet. Hur det än slutar så finns all anledning att navigera försiktigt mellan Europas Skylla och Karybdis. Framför allt gäller det att inte dra några förhastade slutsatser på alltför bristfälliga grunder. Att det alls finns någon normalitet att återgå till är mycket oklart, för att inte säga osannolikt, i sig



När träden växer till himmelen!

Test Posted on Sat, May 12, 2012 09:17:55

Det är alltid lätt att vara
efterklok! Det är däremot alltid lite svårare att ligga steget före i såväl
tanke som handling i de flesta sammanhang. Egentligen så vet jag ju att jag
inte ska dricka den där sista ölen på krogen, som jag dessutom vet inte smakar
särskilt bra. Jag vet att det är förmätet att tro att frun och jag vill se
samma film på bio. Det är dumdristigt att ens fundera på att svärmor ska dyka
upp på semestern. Jag vet att det, förr eller senare, straffar sig att inte
serva bilen, måla huset, ignorera tandvärken, försova mig och en förfärligt
massa andra varianter på saker som känns lite lätta att skjuta på när våren
står för dörren och så mycket annat lockar.

Vad jag gör är ju att, mot
bättre vetande, undvika att göra rätt för att istället göra kul eller
kompromissar fram en lösning för ”husfridens skull”. Efter välförrättat värv är
det lätt att luta sig mentalt och fysiskt frustrerad och utmattad tillbaka och
konstatera… Nä!.. Det gick inte så bra… Inte den här gången heller.

Minnet är dock kort och likt
vilken Pavlovsk hund som helst så gör man, om och om igen, samma fel, samma
misstag och med samma fromma förhoppning om att ”den här gången är det
annorlunda”. Nu ska det funka. Jag kan det här…. Tjena mors! No cigar!

Dessa mänskliga svagheter, som
inte minst undertecknad haft anledning att kontemplera över, både en och flera
gånger, går igen i alla lager av vårt samhälle och, som jag uppfattar det,
tvärs igenom olika kulturer och hierarkier. En lite filosofisk betraktelse är
att se på dessa tillkortakommanden och överdrivna förväntningar mot bättre
vetande som ett övermod av nyttomaximering på kort sikt till fördel för
detsamma på längre sikt. Problemet är att nuvärdet av framtida negativ energi
vida överstiger den momentana frid som möjligen infinner sig när man just
bestämt sig för att den där sista ölen strax före stängning nog är den bästa av
alla. Det där med sova sängen är något vi kan ta sen.

Om ovanstående antagande skulle
stämma så är slutsatsen att det finns en mänsklig svaghet i dragningen mot att
kortsiktig låg nytta dominerar hög onytta längre bort. Det är ju, åtminstone
för mig, bara att hålla med. Distinktionen som naturligtvis bör göras är att vi
nu talar om saker som inbegriper rimliga valsituationer. Det finns, för de
flesta, en nivå på framtida onytta som är så hög att man, faktiskt, gör motsatt
prioritering. De flesta av världens räkningar blir betalda. De flesta barn
kommer till skolan i tid och de flesta människor kommet till jobbet som de ska.
Onyttan skulle, helt enkelt, bli för stor om inte det fungerade.

Ute i stora världen går dessa
betraktelser igen. Gång efter gång söker företag, regioner, länder och hela
kontinenter efter tillfällig nytta mot bättre vetande och förhoppningen om att
kunna sparka den tomma burken ytterligare lite längre fram på den knaggliga
vägen. En del saker är mer uppenbara än andra. Det är lätt att förnumstigt säga
att man borde veta bättre, men läget på slagfältet ändras snabbt och inbegriper
en samlad nyttofunktion som måste jämkas mellan många parter med det uppenbara
resultatet att lösningen blir urvattnad.

Största problemet ute i världen
idag är att stora delar av västvärlden har kunnat leva på kredit från tex Kina,
andra delar av Asien och tillväxtländer under lång tid. Detta har genererat
enorma obalanser och skuldberg som varit möjliga att skjuta framför sig i en
miljö där det varit möjligt att göra punktinsatser av rationaliseringar,
räntesänkningar, subventioner och stöd när läget blivit akut. På det sättet har
man, globalt, köpt sig ytterligare lite tid att försöka lösa de underliggande
problemen tills nästa gång läget blir akut igen.

Vi vet alla att vi kan komma
undan många gånger i rad med att köra för fort eller vänta med att gå till
tandläkaren och parkera fel. Tillsynes finns det de som klarar sig närmast i
all evighet. Problemet är bara att till sist så blir det så akut att det inte
fungerar med snabba lösningar. Om kranarna är öppna och badkaret rinner över
kan vi inte ha en långsiktig lösning som består av att hämta fler handdukar och
lägga på golvet. Förr eller senare måste vi rikta in oss på att lösa det
underliggande problemet och stänga av kranarna där vattnet rinner ifrån.

Under de senaste åren har vi
fått se två större omgångar av kriser. Den första kom från fastighetsmarknaden
i USA 2007-2009. Nästa kom från ett knakande europasamarbete under 2011. Utöver
det har vi fått se arabvärlden krackelera, tsunamis härja i Asien, och
allehanda krisinsatser avlösa varandra. Världens börser har gått upp på
stimulanser och ner igen på att man, faktiskt, inte löste de underliggande
problemen nu heller. Världens räntor har, i stabila länder gått från låga till
dimunitiva samtidigt som de exploderat i de länder som ligger närmast krisernas
epicentrum. Hittills har burken kunnat sparkas framåt med ytterligare fagra
löften om återhållsamhet och en eskalering av en praktisk nationalisering av de
skulder som funnits längre ner i systemet.

För varje vända töms kalken
allt mer. De, tillsynes, oändliga åtaganden som finns för världens
centralmakter att svälja har, hittills, kunnat lösas via vad vi skulle kunna
kalla, en blandning av syndikering där flera givare gått samman och gemensamt
kunnat borga för de skuldsatta som varit i störst behov. Vi har fått se
konstiga saker hända redan nu. Ett exempel är att man lyckats skriva ner Greklands
statsskuld ordentligt utan att kalla det ”en kredithändelse”. I dagarna ploppar
det första offret på det altaret upp till ytan när JP Morgan måste vinstvarna
pga. omvärderade försäkringar mot default. Andra exempel är den faktiska
nertryckning av räntor vi fått se där myndigheterna idag verkar tävla om vem
som längst kan hålla kvar sina styrräntor så nära noll som möjligt.

I min enkla värld finns det
snart inte så mycket väg kvar att sparka burken. Hittills, i den här vändan,
har vi haft turen att kunna fokusera på ett problem i taget där vi nu ganska
länge haft siktet inriktat på den fortsatta utvecklingen av skuldkrisen i södra
Europa. Händelseutvecklingen i tex. USA har varit underordnad och
företagsvinsterna ihålligt höga på ryggen av noll i finansieringskostnader. Det
är ju inte så konstigt att ett godtyckligt företag visar vinst om lönetrycket är
lågt, konsumtionen relativt ok och kreditkostnaderna noll. I bakgrunden skenar
dock budgetunderskottet i USA och egentliga insatser för att minska detsamma
lär vi inte få se under ett valår. Kina har varit en växande drake under många
år men visar, den senaste tiden, tecken på att ha en avmattande tillväxttakt. Läget
i mellanöstern är, minst sagt oklart där islamister stärkt sitt inflytande i
det vakuum avsatta diktatorer lämnat efter sig. Regelrätta strider pågår
dagligen i länder som Syrien som gränsar till ett Israel som, redan innan den
senaste utvecklingen, upplevde ett reellt hot att bli ”puttade i sjön”. Iran
skramlar med potentiella atomvapen liksom den nye Kim i Nordkorea. Vare sig
Israel eller Japan torde stillatigande åse ett växande hot från en nyckfull och
paranoid och sluten granne som ser fiender överallt. De potentiella svarta
svanarna är många och tillsammans med en närmast akut situation i Grekland och
Spanien idag, parat med en nyvald president i Frankrike som vunnit lagrar på
löfte om en väsentligt mer expansiv politik än föregångaren, är det inte svårt
att se scenarier där utvecklingen skulle gå fel, riktigt fel.

Det är, tyvärr, svårare att se
motsatsen. En lugn värld där alla strävsamt arbetar tillsammans för att långsiktigt
minska de globala obalanser vi lever med idag och där de svarta svanarna i form
av orosmoln på den globala himlen är avlägsna.

Trots den dunkla nära framtid
vi, med stor sannolikhet, har att hantera är det, naturligtvis, fel att lägga
sig ner och dö. Ingen är befrämjad av ett jantemässigt förhållningssätt där
problem ses som oundvikliga. I ett finansiellt perspektiv torde den helt
avgörande parametern vara Likviditet med stort L. Det kommer att vara rörigt
under lång tid framöver. Eufori över de senaste överenskommelserna kommer att
avlösas av missmod då de visar sig ohållbara av olika anledningar.
Möjligheterna för världens myndigheter att plocka på sig väldigt mycket mer av
skulder blir allt mer begränsad. Ytterligare åtstramningar skapar redan nu
social oro och ger luft åt enkla ytterlighetslösningar. Polariseringen i
samhället blir allt större när en knappare kaka måste delas mellan allt fler
och syndabockar pekas ut bland ”dom andra”.

Tecken på eventuellt ljus i
tunneln skulle jag vilja påstå ser vi först när de svarta svanarna blir färre,
stabila överenskommelser om nermontering av monumentala skuldberg sluts, den
sociala situationen stabiliseras och vi ser avstannande nergångar på
sysselsättning, realtillgångar och budgetbalanser i de länder där krisen härjat
som värst. Det kommer, utan tvekan, att ta tid, men det är inte omöjligt. Det
tog bara några år för ett land som Island att vända från en nattsvart
utveckling till ett internationellt föredöme. Möjligen får det betecknas som
lättare att hantera en homogen ekonomi av samma storlek som Göteborgs kommun än
ett vidsträckt och kulturellt olikt Europa, men skam den som ger sig. Baltikum
ser ju numera rätt bra ut med. Bara att sparka burken lite längre ner på vägen…
Den här gången kanske det är annorlunda.



Det gör ont…..

Test Posted on Tue, February 21, 2012 12:29:16

Det gör ont när knoppar brista. Varför skulle våren annars tveka… skrev Karin Boye redan 1935 i diktsamlingen För Trädets skull. Just den strofen och några andra är exempel på sådant som, av någon anledning, slagit sig på minnet. Andra saker är tyska prepositioner som styr dativ och genitiv samt diverse osammanhängande upprabblingar av periodiska systemet och svenska kungalängderna. Alltid något blev kvar i knoppen från det man nu måste beteckna som ”den gamla skolan”.

För att travestera Karin Boye så vet man att det gör ont när knopparna brister. På marknaderna har det, i breda ordalag, knoppats rätt ordentligt sedan riskaversionen var som värst i slutet av september. Förvisso kom det en, jämförelsevis, mindre, nedgång i november och ytterligare ett daller i december, men den totala riktningen har visat sig vara upp på världens börser och riskutsatta tillgångar.

Det torde inte vara någon nyhet för någon att det finansiella sentimentet vänder blixtsnabbt ibland. I slutet på november var oron närmast total kring såväl Portugals som Italien och Spaniens möjligheter att undvika statsbankrutt i omedelbar närtid. Sedan dess har, på dryga tre månader, kortare räntor på två år kommit ner från dryga 7,5% till strax över 3% i dagsläget och likartat för övriga inblandade. Den övergripande anledningen till detta är en av senaste årets, mer eller mindre innovativa, bokstavsförkortningar, LTRO, eller Long Term Refinancing Operation.

Enkelt uttryckt är det en apparat främst avsedd att avlasta skuldtyngda banker med, bland annat, stora innehav av statsobligationer utgivna av just de länder som stod vid ravinens kant. In i ena änden av apparaten stoppas de obligationer, vars värde sjunkit kraftigt in, och därmed även belastar aktuell banks balansräkning, och ut i andra änden kommer sedan ett lån som löper på tre år till en ränta på 1%. Det är mumma för de behövande. I den bästa av världar sker sedan vad som, alla fall kortsiktigt, nu hänt. Bankernas balansräkning ser genast mycket bättre ut och man använder, åtminstone hyggliga delar, av pengarna för att köpa mer obligationer som därmed pressas upp i pris och gör att säkerhetsmassan för lånet ser bättre ut och, i sin tur, till och med kan belånas ytterligare. Vissa skärvor av gratispengarna faller rimligen även vid sidan av LTRO-skålen och träffar istället aktiemarknaderna som reagerar med att stiga ordentligt, även de. Med den, närmast oändliga, likviditeten pressas även kreditspreadar i övrigt ihop och man kan lätt få intrycket att saker och ting om de inte redan har, så åtminstone är de på väg att reda ut sig. Det knoppas ordentligt på många håll och flera marknader handlar idag på nivåer i paritet med vad vi såg innan fjolårets skuldkris bröt ut.

Det är här det är upplagt för att göra ont, nästan oavsett hur man väljer att agera. Världens aktiemarknader är upp, i många fall flera tiotals procent, i spåren på den överväldigande likviditeten. Att ställa sig i vägen för det framrusande tåget gör ont, riktigt ont. Samtidigt kan man invända att den tillförda likviditeten ingalunda är ovillkorad. Du som lånar måste, trots allt, betala tillbaka vad Du är skyldig, även om lånen löper till en låg ränta idag.

För mig kommer, osökt, tv-programmet Lyxfällan för ögonen. Ni vet det där programmet där några käcka farbröder åker ut till någon eller några som kraftigt misskött sin ekonomi under längre tid och ruskar om vederbörande och, mer eller mindre handgripligt, tvingar offret att lägga om sina vanor och omsätta eventuella värdeföremål till kontanta medel för att amortera på alla skulder. Jag är förvånad varje gång över den naivitet som uppvisas där. Värst är det när de som är inblandade, egentligen, har god ekonomi och inte borde ha några problem alls försatt sig i helt bisarra skuldsituationer för att barnen tar SMS lån, frun gärna vill ha en hästgård eller att fiske är så kul att jag måste åka till världens mest otillgängliga platser för att dra upp gammelgäddan.

Precis på samma sätt ser jag idag på den statsfinansiella situationen. Vi har massiva exempel på överkonsumtion under årtionden till räntenivåer som inte varit representativa och en säkerhetsmassa som krympt alltmer. Statsapparaten har svällt enormt i många medelhavsländer som så sent som på sextio och sjuttiotalet var diktaturer. Den demokratiska traditionen och överbyggnaden är svag och förtroendet från befolkningen för statens förträfflighet minimal. Kontrollapparaten är bristfällig och skatteuppbörden, milt sagt, stokastisk.

Till dessa patienter, eller lyxfälledeltagare, ordineras inte en totalsanering och tillfälligt överförmyndarskap utan nedskrivning av räntan på ytterligare lån som tas för att betala av dagens skulder. Det är som att hämta mer handdukar för att stoppa flödet när badkaret rinner över istället för att stänga av kranarna.

Värsta exemplet på statsfinansiella fronten idag är, naturligtvis, Grekland där politiker, på olika sätt, vrider sig som maskar under Troikans krav på verkliga besparingar. Troikan är samlingsnamnet på EU, ECB & IMF som gemensamt ställer upp krav som Grekland måste leva upp till för att kunna få ytterligare utbetalningar som, tillfälligtvis, täcker räntebetalningarna på de dagsaktuella skulderna. Jag kan förstå de lokala politikerna på många sätt. Det gör inte underverk för sannolikheten att vinna nästa val att vara med och rösta igenom drastiskt sänkta levnadsvillkor för de breda befolkningslagren. Vi talar i Greklands fall om höjda skatter i storleksordningen 15 %, sänkta löner på ca 20 %, försenad pensionsålder ca 5 år, minskade pensioner ca 20 %, ökade matpriser ca 10 %. Detta samtidigt som nästan en tiondel av landets skolor och sjukhus redan har lagts ned under senaste året. Lokaltrafiken har begränsats, böter för enkla förseelser höjts, ungdomsarbetslösheten närmar sig 50 % och skatteuppbörden skärpts. Pust! Det gör ont!

En, i sammanhanget, naturlig effekt är medborgarnas ökande frustration och ilska som tar sig allt mer handgripliga former. Vad jag förstår, ser idag, till exempel inte stensättningen på Syntagmatorget i centrala Aten ut som den gjorde för några veckor sedan. Under senaste veckornas upplopp har gatstenen flitigt använts bland annat för att krossa de flesta fönster i närliggande bilar och affärslokaler. Det gör inte slutnotan mindre än den var innan. Extrempolitiker på både vänster och högerkanten liksom allehanda nationalister når nya höjder i sympatiavseende. Enkla populistiska lösningar vinner gehör och yttre fiender söks. Så sent som för någon dag sedan var självaste presidenten, Herr Papoulias, ute och frågade sig ”Vem är Tyskland, Holland och Finland att ifrågasätta oss?”. Det är yttre fiender som ställer orimliga krav på fäderneslandet och som skapar situationer som rent av riskerar att socialt gå över styr.

Just nu förs avancerade förhandlingar mellan den teknokratledda, ej folkvalda, grekiska samlingsregeringen dels om hur man ska kunna uppfylla allt hårdare krav för ytterligare utbetalningar från räddningsfonden EFSF, det vill säga ytterligare en bokstavskombination. Just den här lådan, European Financial Stability Facility, har förresten expanderat hysteriskt under de senaste månaderna och det är idag oklart varifrån alla potentiella utbetalningar från den skall komma. Parallellt förhandlas om nästa förkortning, PSI, Public Sector Initiative, det vill säga hur stora nedskrivningar som skall göras ”frivilligt” på den utestående grekska obligationsstocken. På den kanten har procenttalen ökats från initiala 25 % till 50 %, 70 % och nu hela 80 % av nominella värdet.

Man behöver inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att misstänka att allt inte slutar helt positivt i den här soppan. Det florerar uppgifter idag om att både stora hedgefonder och banker staplar upp innehav i både grekiska obligationer och så kallade CDSer, dvs Credit Default Swaps. Då kan man, åtminstone i teorin, både äta upp kakan och ha den kvar. På grund av det oklara värdet på defaultswapar som var tänkta att lösa ut i händelse av kreditdefault, men av politiska skäl inte tillåtits att göra så, har dessa kunnat handlas billigare än annars varit fallet. Med en ränta på en tvåårsobligation på dagens nivåer runt 250% är de relaterade obligationerna mycket billiga. Det är inte orimligt att tro att antingen klassas allt, i slutändan, som riktig default och CDSerna löser ut eller så lyckas men med reptricket av bokstavskombinationer och obligationernas värde stiger ordentligt. Voila… Ganska nära en fri lunch om det inte vore för att politikerna av allehanda slag vore inblandade.

Det är i ljuset av ovanstående vi, envetet, biter oss fast, i en avvaktande hållning till de dagsaktuella skeendena. Lösningarna med oändliga kapitalinjektioner är, i bästa fall, tillfälliga. Parallellt har större delen av EMU-länderna nedgraderats liksom även räddningsfonden EFSF. På marginalen innebär detta ökade upplåningskostnader. Man vinnlägger sig också alltmer, som ovan diskuterat, att från långivarnas håll säkra framtida återbetalningar. Inte bara i mottagande länder som Grekland har politiska konvulsioner. Även givarna har sina problem. Franske presidenten Sarkosys dagar verkar räknade och tyska regeringspartiet CDU/CSU har förlorat alla lokalval som hållits senaste dryga året. Nya nedgraderingar, nu även av länder som till exempel Storbritannien, hintas bakom kröken av världens ratinginstitut. USAs problem med monumentala underskott har, för stunden helt kommit ur skottgluggen. Det är väldigt klart att alla dessa problem måste hanteras på ena eller andra sättet i relativ närtid.

Medan maskinerna krånglar, befälet strejkar, bränslet börjar ta slut, pumparna stannat och bildäck redan fyllts går dansen vidare i allt vidare cirklar på övre däck. Det finns inga enkla lösningar. Den som är satt i skuld är icke fri som den store rikshushållaren sa för länge sedan. Att reda ut härvan kommer både att ta längre tid, kosta mer och drabba flera hårdare än man idag vill vidgå från politiskt håll.

Under tiden gäller att dansa nära utgången med rocken på och skorna väl snörda. Man vill inte stå i vägen för tåget, oavsett vilket håll det kommer ifrån. Det gör ont… när knoppar brista!



Alla vill till himmelen, men få vill ju dö!

Test Posted on Tue, November 01, 2011 10:02:43

Min salig mormor var född i nådens år 1890 och levde ett långt liv till att bli över nittio år utan några allför allvarliga krämpor. Vid den tiden var Oscar II Svea rikes kung och landet i union med Norge, något som skulle komma att fortgå ytterligare nästan två decennier. Under hennes livstid skedde enorma tekniska framsteg och världskartan ritades om många gånger. I hennes ungdom var sådana saker som elektricitet, rinnande vatten, WC, centralvärme, kylskåp, TV, radio, bilar och allmän sjukvård något utopiskt. Trots det födde hon tio välskapta barn som alla uppnådde vuxen ålder i en liten stuga och hade en karl som, med dagens mått, får anses ha en bit kvar till ett jämställt förhållande avseende arbetsfördelningen i hushållet.

Utöver de bristfälliga tekniska faciliteterna bakade hon allt bröd själv, lagade all mat, sydde de flesta kläderna, tvättade, städade, högg ved och diskade i vatten som fick hämtas på gården. I eftermälet om henne kan ingen påminna sig om att hon någon gång under sin livstid beklagade sig över någonting. Jag kan själv inte erinra mig att hon någonsin inte hade tid för just mig. Hon fanns alltid tillgänglig, hade alltid ett uppmuntrade ord till hands och hade alltid svar på alla frågor. Hur tanten kunde undgå att bli utbränd är en fråga vars svar hon tagit med sig till andra sidan.

Förutom att vara en allmänt fantastisk person hann hon med en massa andra saker med. Hon var, bland annat, duktig på att brodera. Utöver att lakan, kuddar och handdukar alla hade monogram sydde hon även mycket korsstygn. Hos sydde sådana här snusförnuftiga ordstäv i röd tråd på gulblek botten med gröna snirkliga girlanger runt om. Huvudbudskapet i de flesta sådana kan kokas ner till något av alternativen ”var nöjd med Ditt torftiga liv idag och hoppas på ett bättre i nästa” eller ”mitt enkla hem är något jag är stolt över”. För mig är ett av mormors förnuftiga ordspråk över kökssoffan något som man förväntade sig finna hos i de flesta av släktens hushåll när man fikade runt i barndomen.

Några exempel att ta till sig för den brodyrintresserade följer nedan:

“Ett godt humör på färden, friskt mod i skick och sätt, och ljus och glad blir världen, och livet bliver lätt”

”Lyckan slår rot där ärlighet bor”

“Mitt hem är vårsol i vintertid, Mitt hem är hvila i arbetstid”

“Var liten i lyckan, Men stor uti nöden, Var rädd uti lifvet, Men modig i döden”

“Arbete, kärlek, bön och tro de bygga på lifvets lycka, de så uti glädje, de bädda ro, åt alla sorger som trycka”

I all sin genialitet fångar många av dessa aforismer och visdomsord oförenligheten mellan att göra ”både och” även om de utlovar en bättre tillvaro senare. Man kan inte ha kvar den kaka man har ätit upp. Man kan inte både vara hemma och åka på semester och man kan inte vinna utan att ha en lott.

I den finansiella världen brukar avvägningen mellan att just ha kvar kakan och att äta upp den koka ner till vilken sort och hur mycket risk som tas i marknaden vid olika tillfällen

Den vanligaste frågan finansfolk antagligen får av personer som är belånade torde vara om boräntan bör bindas eller ej medan folk med den omvända balansräkningen tenderar att typiskt fråga efter ”vilken avkastning kommer jag att få” på det ena eller det andra. I efterhand brukar det, som alltid, vara väldigt lätt att uttala sig om hur man, egentligen, skulle ha gjort, men, ex ante, i förväg är det självklart inte en fråga som låter sig besvaras så där utan vidare.

Håller vi oss på placerarsidan brukar en stående uppfattning vara att börsen, antagligen därmed menat den svenska, brukar gå upp med si sådär tio procent. Tittar vi tillbaka något decennie kan vi konstatera att så inte är fallet. Över den senast tioårsperioden har aktier, så där som grupp sett, inte gett något alls och enstaka år gett såväl kraftiga fall som uppgångar. Uppfattningen lever dock kvar. Det skall dock tilläggas att under decenniet har enskilda aktiebaserade förmögenheter såväl mångdubblats som utplånats.

Vad som är uppenbart är dock att man knappast kan få kombinationen av hög avkastning och låg risk som ju egentligen är det många efterfrågar. ”- Vad kan jag få? Minst 7-8 procent över räntan ska väl inte vara några problem? men jag vill inte att mitt kapital ska minska i värde”. Nähä! Ja, men då är det klart! Inga problem!!?

Låt oss, direkt, säga att det inte låter sig göras. Jag har, genom åren, pratat mycket med hantverkarvänner som brukar se samma saker. Jag berörde det tidigare i år i ett resonemang kring ”fria luncher”. Du kan inte få ett totalrenoverat hus till priset av ett sovrum. Du kan, i analogi med det, inte få en avkastning väsentligen överskridande riskfri ränta utan att ta risk.

Risk är begreppet för att, faktiskt, förlora pengar här och nu. Vissa förvaltare kommunicerar likhetstecken mellan hög risk och hög avkastning. Det är inte särskilt ärligt. De flesta aktiefonder med svensk inriktning ligger på back under tvåtusentalet till exempel. Så kallat högriskfonder mot ny teknik ligger på kraftiga minus. Lågriskfonder som en vanlig likviditetsfond, något som brukar betecknas som det tristaste som finns, har under samma period, dvs. de senaste tio åren, generellt avkastat runt 30 %. Räknar vi, rent matematiskt, på riskutsatta investeringar i en portfölj kan vi konstatera att för att kunna långsiktigt, i teorin, nå en årsavkastning uppemot 10 % per år måste man vara beredd på att under enstaka år förlora minst 50 % av sitt investerade kapital.

Problemet är att det är svårt att sia, särskilt om framtiden. Där vi står idag nedgraderas staters kreditvärdighet på löpande band. De skulder som finns i det finansiella systemet har så många nollor att man inte vet ens hur det ska uttalas. I grunden har för många konsumerat för mycket under för lång tid utan att ha täckning för utgifterna.

Lösningen på den dagsaktuella skuldkrisen är att den som inte kan betala sin nota antingen får hjälp av pappa eller måste diska av kostnaden i köket. På finansiska kan vi kalla dessa alternativ för inflation eller skuldnedskrivning. Problemet med inflation där minskningen av den enes tillgångar matchas av någon annans skuldminskning tar tid som ingen har, oavsett vad man tycker om kuren i sig. Återstår då disken, dvs. nerskrivning på ena eller andra sättet.

Exakt hur det ska gå till tvistas i allt större utsträckning om. Att något måste ske verkar alla fall, numera, de flesta vara ganska överens om. Det är intressant att notera hur olika marknader reagerar på det vakuum som vi, just nu, upplever. Kreditmarknaden prisar allt högre risker i det mesta. Grekiska räntor av alla sorter slår nya highs. Tvåårsräntan handlas t.ex. idag på runt 95 % vilket implicerar en nedskrivning med ca 70 % av nominella värden. Aktiemarknaderna i Europa har gått upp mer än 20 % på några få veckor. Uppenbart kan inte alla ha rätt, samtidigt. Vi närmar oss, ganska raskt, en punkt där vi kommer att få svar. Dock inte nödvändigtvis de som vissa hoppas på.

Det är mycket möjligt att trösten och tillförsikten måste sökas i någon av mormors gamla bonader. Det kanske inte blir bättre än så här. Man får sätta tilltron till livet efter detta. Domedagsprofeten i Kalifornien hade alla fall fel. Jorden gick inte under i fredags. Se där! Alltid något att glädjas åt redan i detta livet.



Risken beror på! 111007

Test Posted on Tue, November 01, 2011 10:01:21

Du har cancer i buken och har någon eller ett par månader kvar att leva. Det beskedet fick en vän för en tid sen. Han hade varit sjuk en längre tid utan att han fått någon klar diagnos och han blev allt sämre och sämre. Han hade ägnat tid åt diverse förnekelse varvad med uppgivenhet, men nu när beskedet var definitivt återstod egentligen endast att göra bokslut och ta ett sista farväl av familj och vänner.

Ett avlägset hopp ställdes dock till en komplicerad levertransplantation som möjligen skulle kunna göra honom bättre, kanske rent av frisk, men han skulle inte ha alltför höga förhoppningar om någon sådan eftersom det fanns väldigt få organ tillgängliga och, om det väl fanns några, skulle de gå till både yngre och friskare patienter.

Dagarna går och en morgon fick han det något oväntade, men hett efterlängtade, telefonsamtalet. Det finns en lever som passar Dig! Under mellantiden hade hans tillstånd försämrats och det skulle vara tal om en mycket omfattande operation med uppenbar risk att han, i sitt försvagade tillstånd, skulle kunna dö på operationsbordet. Om han, å andrasidan, inte skulle välja operationen så var hans öde beseglat på några månaders sikt, även om han skulle kunna leva ett någotsånär anständigt liv, åtminstone under delar av, under denna tid.

Han befann sig alltså, vid tillfället, i ett val mellan att utsätta sig för något med en mycket hög risk, men med en oerhörd uppsida om det gick vägen. Då skulle han kunna få fortsätta att leva, men om det gick fel skulle han gå miste om sina sista månader i livet.

Häromdagen gick mina glasögon sönder. En skruv hade gängat ur sig så att ena skalmen ramlade av. Skruvuslingen var, naturligtvis, så liten att den omöjligtvis skulle gå att pilla tillbaka igen. Nåväl! Jag får väl köpa nya glasögon. Då kom jag att tänka på det här med såna här moderna ögonoperationer, Ni vet, där man gör nåt sorts laserjakt i hornhinnan, slipar lite på linsen, och vips!, så har man perfekt syn. Jag har under mer än ett decennie sneglat på att göra en sådan operation, men aldrig vågat. Jag var nära en gång, men råkade, i slutet av beslutsprocessen, få se ett inslag i Aktuellt där man rapporterade om sådana här operationer. Jag kommer inte ihåg exakt, men budskapet var ungefär att 97% får perfekt syn efter ingreppet och ytterligare 97% av de kvarvarande får perfekt syn efter att man gjort om övningen. …… men…… av de stackare som blev kvar….. fick flera bestående synproblem. Någon tappade mörkerseendet helt, en annan såg någon sorts halo runt allt och en tredje blev, mer eller mindre, blind.

Jag befann mig alltså, vid tillfället, i ett val mellan att utsätta mig för något med en mycket låg risk, men en oerhörd nersida om något skulle gå fel. I bästa fall skulle jag slippa glasögon, vilket ju vore skönt, men i värsta fall skulle jag få nersatt syn eller, i värsta fall, bli blind.

Exemplen ovan är, naturligtvis, inte helt rena, men jag tror att andemeningen går fram. Risk är något som ”beror på omständigheterna” och hur alternativen ser ut. Under vissa omständigheter är det frestande att utsätta sig för en enorm risk medan det i andra känns fruktansvärt att utsätta sig för något med minimal risk.

Man kan vidare resonera om olika ”mellanalternativ”. I mitt fall skulle jag, tex, kunna välja att operera ett öga i taget för att försäkra mig om ett gott resultat. Hursomhelst!. Vännen valde att operera sig. Det gick oväntat bra och redan efter någon dag var hans värden betydligt bättre och nu, en tid senare, har han fått komma hem till sin familj, kan börja planera för nästa sommar i trädgården och själv vara med och griljera årets skinka. Jag, för min del, väntar just på mina nybeställda glasögon.

Riskvilligheten beror alltså på omständigheterna. Vänder vi det till ett finansiellt perspektiv kan det konstateras att ”riskviljan” ofta uttrycks i termer av hur många procent aktier en portfölj innehåller eftersom aktier alltid generiskt leder till en positiv avkastning.. Den ”andra” delen tänks ofta på som såväl nollavkastande som riskfri. Genom lite alkemistisk handpåläggning kan man alltså backa ut en ”förväntad avkastning” för en kund genom lite antaganden om parametrarna aktieandel och placeringshorisont.

Inget kan vara mer fel enligt mitt sätt att se saken! Den alkemistiska ekvationen rymmer flera plumpa antaganden om framtiden som, helt enkelt, inte är sanna. På ett allmänt plan har aktier, under den senaste tioårsperioden, inte gett någon avkastning alls, men däremot, väldigt mycket volatilitet, eller rörelser. Räntedelen har bidragit positivt, inte minst under den senaste tiden, men är i dagsläget reflekterande en väldigt nertryckt räntemarknad generellt, på alla löptider, i alla länder. Nästa stora rörelse måste, rent logiskt, vara upp eftersom det är svårt att tänka sig negativa nominella räntor.

Risken i aktier varierar också väldigt över tiden. I bilden nedan kan vi se att det så VIX, eller volatilitetsindexet för amerikanska blue chip aktier legat på en nivå runt 15 när det är ”lugnt” för att kravla sig upp över 40, och när det var som värst under 2008 över 80.

Vid en ytlig anblick kan siffrorna vara svåra att sätta sig in i. Man kan kanske tycka att 45, det är tre gånger 15 och att det är lite knixigt att liksom tänka vad ”tre gånger så hög risk” skulle vara. Vad innebär det så där egentligen?

Volatilitet är, definitionsmässigt, kvadratroten av summan av de kvadrerade avvikelserna från ett medelvärde av marknadsrörelser uttryckt på årsbasis. Anledningen till att man kvadrerar dessa avvikelser från medelvärdet är att summan av avvikelserna från medelvärdet just blir noll. Dessa måste därför kvadreras. På statistikspråk kallas djuret varians och kvadratroten på variansen för standardavvikelse. Volatilitet är alltså annualiserad standardavvikelse.

Om vi utgår från att en riskpreferens är konstant över tid måste, tvärtom vad många anser, risken sänkas till en tredjedel när volatilitetsindex går från 15 till 45 genom att då ha en målvikt på riskutsatta tillgångar som bara är en tredjedel av vad den är i lugna tider. Att undvika att justera den riskutsatta andelen ger ju placeraren tre gånger så hög risk som han vill ha, och detta i en period av, typiskt, sjunkande aktiekurser. Ju mer det faller och ju rörigare marknaden är desto större risk exponeras man för. Rimligen är det verkliga förhållandet tvärt om. I röriga tider är riskvilligheten kanske lägre än annars.

Det är lite som att köra i 110 i öppna sportbilen på motorvägen, mitt i sommaren, i fullt dagsljus, i långa nerförsbacken med lätta kurvor och solen i nacken från Stockholmshållet ner mot Huskvarna/Jönköping. Det går ganska sakta. Man har full kontroll. Flytta sen samma hastighet och fordon till en sen novemberkväll, en krokig, blankpolerad och frostbruten skogsväg i Norrlands inland där snögloppet piskar i ansiktet. Inte lika kul… Inte lika säkert… Noll kontroll..!

Det är ju fullständigt självklart att man anpassar hastigheten efter omständigheterna. Det gör tom Björn Waldegård, även om han har en högre normalhastighet an vad jag har. Det är lika självklart att Du passar ungarna mer om Du är invid en stor trafikerad väg än inne i skogen. Man är försiktigare med en skarpslipad kniv än med en pinne. Man aktar sig mer för den snabbt snurrande sågklingan än man gör för fogsvansen. Man är instinktivt rädd för en orm men inte en kattunge. Allt detta är fullständigt självklart och uppenbart, för de flesta. Av någon anledning tas det inte för lika självklart inom all finansverksamhet.

I början av nittiotalet hade vi 1987 i någorlunda färskt minne och i Sverige var Nyckelnkraschen ännu färskare. Finansiella tillgångar hade fallit på bred front, flera gånger, i närtid. Det kändes rätt uppenbart att de då gällande riskdefinitionerna var förlegade, för snart 20 år sen. Typiskt definierades ”risk” som någon godtycklig fraktion av placerat kapital. Ju mer risk, desto högre fraktion. Problemet var bara att det ju flera gånger fallit så mycket mer.

På flera håll, jag var själv inblandad i sådant arbete på den tiden, utvecklades därför olika varianter av ”dynamiska risker”, dvs verktyg för att kunna bestämma de fraktioner man ditintills just godtyckligt satt. JP Morgan presenterade sin variant på temat under 1994 till allmänheten under namnet Value at Risk, VaR. Dynamisk riskhantering blev snabbt ett modeord oh något som minsta lilla finansiella aktör med självaktning måste implementera. Det kom också att blir startskottet för en helt ny yrkeskategori, Risk Managern, en verksamhet som diffust varit inbakad i administrationen klev nu fram och fick en central position i många verksamheter.

Med åren har riskhantering, på positionsnivå, på förvaltningsnivå och motsvarande kommit att bli något självklart. Metodiken har många brister. Huvudinvändningen brukar vara att fokus ligger på hur ofta man kan förlora mer än en viss summa. Problemet är ju istället att det inte är antalet utan storleken på förlusterna som är det som spelar roll. Diverse olika scenarieanalyser har därför kommit att komplettera VaR beräkningarna under åren och även gett möjligheter för matematiskt intresserade att få utlopp för sina innersta derivator.

Av någon anledning har detta, nu institutionaliserade, tänkande inte nått ner till slutinvesterare på alla håll. Fortfarande kommuniceras en ”riskvillighet” i termer av en procentsats i, typiskt, svenska aktier. Passivdelen antas ha noll risk och noll avkastning och är, typiskt, svenska räntor som kommenterat ovan. Det är inte, som vi diskuterat ovan, att utgå från ”konstant hastighet, oavsett väglag”

För egen del gäller som sagt att glasögonen är snart färdiga att hämta ut.



The Noble art of Back Trading 110914

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:59:54

Tänk om inte OM hade varit. Tänk alla vackra flickor jag skulle behagat, alla fantastiska affärer jag skulle ha gjort och alla fantastiskheter i övrigt jag skulle fått ha varit med om. Å andra sidan finns naturligtvis de där hemskheterna som aldrig hände. Jag ramlade aldrig ner för berget, sprang aldrig ut framför bilen och hann till BB innan barnen föddes.

Tänk OM världen skulle reagerat resolut mot Hitler och Lenin aldrig fått återvända från Paris på samma sätt som Ayatolla Khomeini och George W Bush hade avvaktat lite med att invadera Irak. Tänk OM Våren kommit tidigare och tänk OM jag pluggat lite mer tyska glosor i skolan när det begav sig i, den numera dimhöljda, historien.

Tänk OM jag förstod att det skulle ner i världen i oktober 1987, under rysslandskrisen i slutet på nittiotalet och när internetbubblan brast i mars 2000. Tänk hur bra det skulle ha gått OM jag bara hade varit med, alla fall lite granna.

Med lite filosofiskt perspektiv, a’la John Stuart Mill, kan just möjligheten till reflektion sägas vara en genuint mänsklig egenskap som få, om några, andra djur kan ägna sig åt. Denna egenskap kan, som snuddas vid ovan, ju både vara en välsignelse eller en förbannelse. Många, i efterhand sett, livsavgörande, val och omständigheter i både positiv och negativ riktning har varit banaliteter när de skedde. Många kan vittna om val av livspartner, sysselsättning, utbildning och många andra omständigheter som blivit vad dom är idag, just via ett banalt val att läsa en viss tidning en viss dag, gå till en viss krog en viss kväll eller bara råka träffa kompisens kompis, sådär just av en tillfällighet.

I de fall där man, idag, sitter med facit är det ganska lätt att se händelsernas sammanhang och, i efterhand, se den röda tråd utmed vilka dessa händelser löper. Jag har min lilla egna personliga teori att det är de där andra grejerna, de där som aldrig blev av, som folk funderar mer på. Hur jag har det idag och hur jag kom hit är ju en del av den jag är. Det kittlande är att filosofera i hängmattan, med en halvdrucken ljummen pilsner medan solen strilar ner igenom lövverket, kring hur det hade blivit om jag, istället, gått på den där festen eller varit hemma när telefonen ringde eller faktiskt vågat ta det där jobbet långt bort.

Lite beroende på den aktuella sinnesstämningen och individuella omständigheter så tror jag att folk i gemen ibland drömmer sig bort till en annan tillvaro. Så längt, allt väl.

Det är om min önskan att ha gjort på annat sätt i annan tid tar sig uttryck i objektivt obefogad kritik mot Dig för att, förment ha försatt mig i den situation jag nu befinner mig i som det blir ett problem. Jag kan ju klandra mig själv för att ha gått miste om saker här i livet, men om jag är en pestpotta i långa tider och beskyller tredje man för uteblivna härligheter på annat håll så har jag ett tungt liv framför mig. Livet är ju fullt av uteblivna härligheter. Rätt svar är givetvis att fokusera på de vinster man faktiskt uppnått på olika sätt här i livet.

I den finansiella världen är det här med back-trading lättare än på många andra håll och, dessutom, lätt kvantifierbart på alla sätt. Jag såg en bild en gång som jag letat efter nu utan framgång. Hur som helst föreställde den alla fall en tidsaxel från sjuttiotalets början till våra dagar. I den framgick att man skulle ha gjort någon enda affär per decennium och därigenom tjänat grova pengar. Köp olja på sjuttiotalet, aktier på åttiotalet som du säljer innan kraschen 87 för att köpa dollar som säljs 95 för att igen köpa aktier som säljs vid millennieskiftet och sätts i guld. Voila! Det är såååååååå lätt i backspegeln. Varför gör vi inte alla sådana affärer… Hela tiden?

Ute i den där stora världen, bortanför min gata i stan, är det nog ganska många som önskar att en del andra beslut hade tagits för ett bra tag sedan. Med de där riktigt breda penseldragen kan vi, åtminstone, vrida klockan tillbaka till kommunismens sammanbrott i slutet på åttiotalet.

Helmut Kohl fick, lite plötsligt brorsan i öst i knät. Vid sidan av rent pekuniära göranden och låtanden så hade det ju sedan slutet av andra världskriget varit ett öppet sår för den regionala stormakten Tyskland att vara satt under implicit förmynderi och se sin östra landshalva, den där all jordbruksmark fanns, i främmande händer. Rimligen kunde man nu tycka att den historiska skulden skulle vara betald, även om den var monumental, efter att under en livstid varit huvudorsak till två världsomspännande konflikter.

Vi svenskar har ju ett likartat trauma, men i vårt fall numera över tvåhundra år bort i tiden. Vår kollektiva hantering under dessa århundraden har, istället, varit att vända blickarna år väster, bort från den historia vi har gemensam med folket i österled. Som parentes och utanför ämnet kan nämnas att det just i sommar utkommit en bra bok i just det ämnet. John Chrispinsson, Den glömda historien. Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år.

I Tysklands fall var det uppenbart att man skulle gå igenom ganska rejäla umbäranden för att kunna ena det som fanns kvar av Deutsches Reich. Lika uppenbart var det att främst Fransoser, men också Britter, Italienare och andra inte var lika lockade av att, igen, få en stark regional supermakt i hjärtat ev Europa. Kompromisslösningen fick bli en påskyndad fiktiv ekonomisk union i Europa mot ett enat Tyskland. En union där Tyskland skulle knytas in i en monetär union med överstatlig kontroll och man, i övrigt, skulle kunna rida på det tyska välståndet bla för att modernisera södra Europa på olika sätt. Tysklands motkrav blev istället att bromsa en finanspolitisk integrering och man landade i något som, optiskt, såg tilltalande ut, men som, i allt väsentligt, var politiskt betingat snarare än grundat på några realekonomiska överväganden. Inte heller byggdes det in några egentliga sanktionssystem mot de suveräna stater som, av olika anledningar, inte levde upp till ingångna avtal.

Följderna blev som för lilla barnet utan blöja, först varmt och skönt, men sen kallt och obehagligt. Södra Europa fick ett ekonomiskt uppsving på ryggen av den starka Tyska Ekonomin. Breda motorvägar byggdes på avlägsna grekiska öar, Irländska och Spanska byggboomen tog fart och svenska bönder fick betalt för att lägga åkrar i träda. I grunden allt uppbyggt på förväntningar om framtida tillväxt och lånade pengar. Första verklighetskollen skedde under 2008 när den kreditkris som ursprungligen emanerat från USA slog igenom med full kraft i Europa. Banker visade sig sakna verklig solvens och via diverse innovativa lösningar skeppades skuldbördan över på stater och centralbanker från de lokala bankerna.

När vi nu når nästa hållplats på färden kan konstateras att många har levt över sina tillgångar, många har brustit i ingångna avtal, många har, i praktiken, inga pengar kvar….alls. Utan att föregå vad nästa hållplats skulle kunna innebära, det är en annan historia, kan konstateras att många, rimligen, har anledning att fundera på om inte OM hade varit. Var hade vi varit då? Vems fel är det att det blivit så här? Eftersom det ju absolut inte är mitt så måste det vara någon annans!

Det är lätt att, i efterhand, konstatera att det finns stora brister i uppbyggnaden av den europeiska integrationen. I dagsläget är det svårt att backa tillbaka bandet och göra om. Det som, ur ett finansiellt närliggande perspektiv, känns rimligt är att problemen inte är lösta alls och att det återstår ytterligare stålbad på många håll innan vi börjar se ljuset i tunneln. Det viktiga i sammanhanget är snarast att Den Slutliga Lösningen snarast bygger på politiska beslut än finansiella värderingar nått den ena eller andra nivån. I dagsläget skymtas knappast några sådana men oundvikligen måste de till. I väntan på dom så kan den pågående finansiella oron egentligen bara eskalera ytterligare.

Trösten får, tillsvidare, bli att vi är en dag närmare en lösning idag än igår.



Allt, Gratis, Nu! 110621

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:54:14

Det finns inget så gott som en riktigt rejäl fri lunch! Ibland inbillar jag mig att det rent av är lite ett svenskt karaktärsdrag att, i högre grad än många andra, förvänta sig olika typer av fria luncher. Egentligen finns det naturligtvis en sådan förhoppning överallt, bla manifesterat av ivrigt spelande på allehanda lotterier världen runt, men de riktigt fria, riktigt fina, luncherna, de där som egentligen bara en sån som jag är värd, har jag fått för mig är mer ivrigt efterfrågade här än på många andra ställen.

Innan vi fortsätter är det viktigt att göra en klar distinktion mellan begreppet i bemärkelsen ”ojsan, det där var en överraskning, men välkommet” och ”jag är värd att få” viktig. Den första varianten skulle jag se som någon typ av ”unexpected winful gain” i bemärkelsen en upphittad tjuga på gatan eller att nån bjuder på en oväntad pilsner i baren eller, för den delen, att jag råkar få ett oväntat arv eller just vinna på lotto. Den här typen av kittling tror jag finns hos alla och olika typer av illustra verksamheter gillar att slå mynt av, allt ifrån premieobligationer till postkodslotterier. I ärlighets namn kanske man ska dela upp den här lunchen på en beräknad och en oväntad del. Lottospelandet är en medveten handling från början, även om eventuell vinst är uppskattad. Det oväntade arvet eller pilsnern är något som dimper ner helt oväntat.

Nåväl… Det är egentligen den andra typen av fri lunch som intresserar mig mer. Det är den här ”jag är värd det” som är lite lustig egentligen. Den tenderar att finnas på många håll och i massa upptänkliga former, såväl i privatlivet som i offentligheten och utövas av såväl enskilda som företag, länder och grupper av människor. Jag har genom åren hört många historier från tex hantverkarvänner som berättar den ena efter den andra rövarhistorien om hur kunder beställer en tjänst, men faktiskt förväntar sig att få mer än det egentligen betalat för, till samma pris. Till råga på allt blir dessutom, typiskt, kunden upprörd och säger sig bli illa behandlad om och när denne upplyses om att Du faktiskt inte betalt för att plocka bort en vägg i samband med köksbytet, även om det visst skulle vara lämpligt att göra det jobbet samtidigt.

Ovanstående skall inte förväxlas med att ”wheela och deala” när jag tex ska köpa en begagnad bil eller båt. I det läget är jag liksom på bazaren i Marrakesh. Det hör till att skambuda på en tafflig gubbe av alabaster eller en begagnad Volvo 740 med bucklad skärm. Det är en del av spelet. Det är något annat när jag förväntar mig att motparten skall ge mig en vara eller tjänst utan att jag ska betala för den eller erbjuda någon form av motprestation. I den mycket lilla världen är det självklart att min familj subventioneras, i ärlighets namn översubventioneras och överkonsumtion stöds emellanåt även det. I det, i övrigt, mellanmänskliga blir det ibland absurt.

Det lite paradoxala är att man möter det i allehanda sammanhang, särskilt där tjänster är inblandade. Kan inte just jag få det här och det där också, fastän vi kom överens om något annat initialt.

Granne med Friätaren bor en annan, närliggande karaktär, men ack så vanlig även denne. I mångas ögon är grannen ännu mer irriterande. Det är ”jag vill vara med och kolla när Du byter rör så att jag ser till att jag verkligen får de där åtta muttrarna jag betalt för, dessutom vill jag gärna störa Dig hela tiden med detaljfrågor om hur stor skiftnyckel Du har”. Just en rörläggare, minns jag, hade ett patentknep på att hantera sådana små och stora pojkar, för, åtminstone i det sammanhanget, är den kvinnliga underrepresentationen monumental. Han gav Kalle den största rörtång han hade och placerade den bestämt runt någon större ledning i ett annat utrymme och gav order om att det var av yttersta vikt att han skulle hålla fast hårt, länge, så att det inte går sönder när jag jobbar i rummet bredvid. Funkade varje gång enligt honom.

Friätarna av alla de slag är legio inom politikens värld. Olof Palme sa redan 1964 att ”politik, det är att vilja”. Problemet när man vill mycket, men inte riktigt har ekonomi till’et så måste kostnaderna vältras över på någon annan, gärna ett grått kollektiv som inte behöver betala mer än en skärv var och en till just den här fantastiska viljeyttringen.

I Sverige har vi ett monumentalt problem framför oss med en åldrande befolkning, färre arbetande, medicinska framsteg som möjliggör behandling av tidigare obotliga åkommor. Enligt utredningar av SKL för nåt år sedan skulle kommunalskatterna komma att behöva höjas med 13 kr närmaste decennierna för att kunna möta efterfrågan i det här sammanhanget. Utöver det finns hela tiden nya förslag om bidrag för att åka till Legoland, mormor att hälsa på barnbarnen och att skolklasserna ska bli mindre, maten bättre och undervisningen av högre kvalité än idag. Ekvationen går, helt enkelt, inte ihop.

Samma problematik möter vi på internationell nivå. Idag är det ju hyggligt klart att ett stort antal länder, främst i södra Europa, varit väl generösa med sina beräkningar om det ena och det andra i samband med sjösättandet av den monetära unionen. De friserade siffrorna har nu på senare tid hoppat upp och bitit de skyldiga i baken. Man kan inte, ens på ett avlägset sätt och med svaga glasögon, passera för en fungerande budgetbalans. Det känns ganska uppenbart att man, milt uttryckt, spelat med för stora klubbor i matchen och hoppats på att ingen ska märka det.

Under de senaste decennierna har medlemskapet i den Europiska Unionen, och senare EMU, varit i allt väsentligt en välsignelse för flera länder. EU har bekostat fina flerfiliga vägar och flygplatser på avlägsna grekiska öar och på den portugisiska landsbygden. EU har, på olika sätt, upprätthållit ett stort och stabilt stöd, såväl som en yttre mur runt den inre marknaden vilket kraftigt gynnat, bla, jordbruksproduktionen främst i södra Europa. På ett rent politiskt plan har också EU kunnat hålla nere, åtminstone delar av, de totalitära undertoner som funnits i relativ närtid i många länder.

Som alltid är det någon som måste betala räkningen. Lite generaliserat är det länderna i norr, med Tyska skattebetalarna i spetsen. De tyska politikerna börjar, med viss rätta kan man kanske tycka, kasta av sig den kollektiva skulden för händelser i det förgångna och anta en mer nykter och mindre välvillig syn på de räkningar som man förväntas betala. Dessutom har man i Tyskland, såväl som i andra länder i norr sina egna problem att ta hand om. Senaste diskussionerna har ju gällt om privata borgenärer ska tvingas ta någon del av kakan i den grekiska restruktureringen. Den famösa kompromissen har nu visat sig bli att detta ska kunna ske ”på frivillig basis”. I de flesta andra fall jag kan komma på så är det, liksom, en del av själva affären att man får stå för eventuellt uppkomna förluster. I det här fallet är det nu frivilligt för pressade europeiska banker, främst, att avgöra hur mycket förluster man vill ta på det grekiska äventyret . Någon som tror att det kommer att bli stor uppslutning?

Att behoven är oändliga är uppenbara. Att de som sitter i klistret inte kan betala själva är lika uppenbart. Att allt som hittills sopats under mattan ännu inte kommit fram är uppenbart, även det. Att de som, förment förväntas betala börjar knorra och ställa allt större krav på motprestationer är inte heller det särskilt oväntat. Det som känns lite övermaga är dock de röster från den behövande skaran som anser det självklart att de ska ha allt mer, utan allt för krävande egna uppoffringar. Det är det som känns konstigt. Hur i hela fridens värld kan man tycka att det skulle vara höjden av rättvisa.

Del av problemet är att ekonomierna hunnit bli så sammanflätade att det kommer att bli kostsamt hur man än bär sig åt. Allra värst skulle det nog bli för det eller de länder som, i något skede, skulle kliva av den existerande valutaunionen. Det blir som att kissa i sängen, varmt och skönt först, men ganska snabbt kallt och otrevligt i takt med att man själv skulle få stå för decenniers misshushållning. Slutreflektionen är att det är väldigt konstigt att sängvätarna så uppenbart brister i ödmjukhet inför sitt eget ansvar. Den dag tvätteriet har stängt för gott kommer det inte att vara roligt att möta världen i blöta byxor!



Det svåra med rättvisa 110415

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:53:15

En gång för länge sedan, så där när bergen var dimhöljda och glassen hette puckstång, var jag nybakad student på Handelshögskolan I Göteborg. Bland alla nya intryck, kommer jag ihåg att en sak särskilt fastnade på den stora anslagstavlan. Det var den lokala Kulturgeografiska institutionen som avsåg att hålla en liten kuts på det, möjligen, något pretentiösa temat ”Världsproblemen samt lösningar på desamma”. Lite mer finstilt kunde konstateras att dessa problem avsågs avhandlas på fyra gånger två lektionspass på vardera 45 minuter. Varje lektionspass hade en rubrik, kommer jag ihåg. Första gången skulle ”Religiösa och territoriella motsättningar” avhandlas och under den andra ”Ekonomisk optimal allokering av produktionsenheter och kapital”. De sista kommer jag inte riktigt ihåg, men grovt skulle under kursens gång all världens stora motsättningar problem både bli identifierade såväl som lösta.

Som förväntat såg världen ungefär likadan ut efter att kursen hållets som innan. Inga skarpsinnigheter rapporterades vidare via CNN eller aktuellt. Inte ens kårtidningen fann något värt att vidarebefordra till allmogen.

Det centrala i sammanhanget är inte det befängda i att göra anspråk på att ha enkla lösningar på svåra frågor. Det är snarare vinklingen att det skulle finnas entydiga svar på frågor som, minst sagt, är komplexa och människor har radikalt olika syn på. Ett begrepp som, mer än många andra, bär med sig en fundamental motsättning är begreppet rättvisa. För ett litet barn är rättvisa att få minst lika många godisar som brorsan och att gärna få den största biten glass. På min tid minns jag att man delade just tex glassar emellan sig genom att om jag delade så fick kompisen välja del först, för att på så sätt få mig som delare att vinnlägga mig om att verkligen nå en millimeterrättvisa eftersom jag skulle få den del som blev över.

Millimeterrättvisan är en speciell form av rättvisa, som fungerar i små sammanhang med små människor. Så fort vi aggregerar upp i ett något större sammanhang blir det inte ett särskilt bra, eller effektivt sätt att fördela saker. Rättvisan, i sig, bygger, åtminstone etymologiskt, på att nå en fördelning som både är rätt och dessutom vis. Vist må vara en nog så svår sak, men det är i begreppet rätt som problemet får sin stora knorr. Är det rätt att göra det ena eller det andra. Är det rättvist om jag som är störst får fler bullar än lillasyster? Är det rättvist om jag får mer eller mindre?

I praktiken är det så att själva behovet av rättvisa först dyker upp när ändliga nyttigheter ska fördelas. Om det fanns oändlig tillgång på bullar och glass skulle inte dessa behövas delas upp på ena eller andra sättet. Då skulle inte någon process eller metod för detta behöva finnas. Alla får, helt enkelt, äta så mycket dom vill, i vilken takt de vill utan att det tar slut…. Tänk tex på julbord vad gäller mat.

Oundvikligen är rättvisa ett politiskt laddat begrepp. I plakatvänsterns form är det höjden av rättvisa att alla lever lika uselt utan drivkrafter. I nationalistiskt perspektiv är det väldigt rättvist om vi som bor på ett avgränsat område har det väldigt bra, men hur alla andra har det är inte så viktigt. I vilda västern, eller i ett, tillfälligt, oreglerat samhälle som Ryssland efter kommunismens fall var det höjden av rättvisa att den som kan tar det han förmår. Ingen av dessa ändlösningar har visat sig särskilt bra över tid.

Vidare innehåller rättvisebegreppet ett explosivt moment av ömsesidigt uteslutande. Det är ju faktiskt så illa att om den ändliga nyttigheten fördelas enligt Ditt sätt så utesluter det mitt sätt. Det är faktiskt så illa att vi här har ett centralt begrepp för mycket av världens nuvarande och historiska eländen här. Rättvisan och riktigheten vad gäller fördelningen av nyttigheter, godsaker, territorier och också tolkningsföreträden vad gäller den tro, moral och levnadsregler som ska gälla är, i mycket, roten till mycket elände.

Nåväl. Inte bara är rättvisa en filosofisk fråga. I skuggan av antagligen mer dramatiska händelser i världen den senaste tiden så hade Islänningarna en folkomröstning i helgen. Bakgrunden är den att när det isländska undret stötte på grund under 2008 så gjorde Brittiska och Nederländska sparare väldigt stora förluster i den Isländska banken Icesave som kollapsade. Lite grovt rörde det sig om si så 40 miljarder SEK som den isländska regeringen lovade kunder i Storbritannien och Nederländerna när det blåste som värst. Dessa fordringar har redan klarerats via Brittiska och Nederländska myndigheterna varför det nu är dessa myndigheter som driver frågan mot den isländska staten som övertagit Icesaves åtaganden i samband med konkursen.

Vid ytlig anblick är ju detta ytterligare en av de extraordinära händelser som utspelades när det var som värst och världen stod i brand för några år sedan. Problemet kom, istället i dagen då den isländska presidenten, oväntat, vägrade att godkänna ersättningarna efter att parlamentet, alltinget, gjort det. Dels skapade detta en stor spricka mellan president och statsministern som satt sitt huvud i pant på att återbetala sina skulder, men också, naturligtvis det onda ögat hos britter och holländare som givetvis utgick från att ett nationellt löfte är av gott värde och ämnat att hållas.

Nya draget blev att utlysa en folkomröstning som, utifrån, ter sig lätt bisarr. Ska vi betala våra skulder eller ej? JA eller NEJ? Nej sidan vann ganska övertygande i helgen, typ 60/40. Avsikten är nu istället att ”ta sitt ansvar och inleda förhandlingar om nytt avtal” eftersom man inte riktigt tycker att det är rättvist att betala hela 40 miljarder. Naturligtvis är utgångspunkten att mildra pålagorna genom att skriva ner skulden och eller förlänga amorteringstiden, något vi ju kan likna med allmän skuldsanering, a’la Lyxfällan på TV. I bakhuvudet ska man naturligtvis också ha att islänningarna inte är fler än ca 320 000 st vilka, i det aktuella fallet, får en pålaga, just i det här fallet med ca 125 000 per huvud, inkluderat små bebisar och gamla mormor.

Avtal brukar anses som legalt giltiga, utan aspekter på om det som avtalats anses vara rättvist eller skäligt i alla parters ögon. Att, i efterhand, hävda att de inte ska gälla är normalt inte något stater brukar råka ut för i sina mellanhavanden. Det är, idag, oklart hur historien slutar, men inte oväntat mullras det om att företeelsen kommer att påverka Islands pågående förhandlingar med EU. Vidare handlas också omedelbart Islandsrelaterade krediter upp ordentligt. Varför ska någon lita på Isländska staten vad gäller kommande utfästelser om man inte historiskt levt upp till ingångna avtal?

I ett läge där budgetunderskottet är monumentalt, linorna ansträngda, och EU avvaktande har Island försatt sig i ett otrevligt läge. Lusten att, eventuellt, igen rädda dom från ruinens brant är antagligen begränsad. Är det rättvist? Ingen aning, men det har alldeles uppenbart en prislapp.

Vad spelar då detta för roll för oss, här i Svedala? Vid en första anblick inte så mycket. Det var en kort notis i morgonpressen och Aktuellt nämnde saken, men inte mycket mer.

I ett större perspektiv är det en ytterligare pålaga runt en redan ansträngd Europeisk Union. Euroland är en av de regioner som ligger dåligt till vad gäller finansiell återhämtning. Dessutom finns stora inre spänningar i och med att den monetära unionen innefattar såväl draglok som Finland, Tyskland och Österrike, men också sorgebarn som Irland, Grekland och Portugal. I den heliga rättvisans namn är, lite raljant, de svagare aktörerna egentligen bankrutt och i behov av brorsans stöd.

Hur länge de tyska skattebetalarna däremot vill stå för barnotan är dock tveksamt. Sittande regeringen, CDU/CSU i Tyskland åkte på storsmisk härom veckan när man miste en majoritet man haft sedan nuvarande Tysklands grundande i Baden. Visst kan det ha inverkan att valet hölls i skuggan av kärnkraftsolyckan i Japan, men även tidigare kan vi notera att missnöjet börjat gro hos tysken att alltid hamna sist kvar med notan för andras förlustelser. Det är, helt enkelt, inte särskilt rättvist. Någon gång måste väl den kollektiva skulden från trettio och fyrtiotalet anses betald frågar man sig hyggligt rättmätigt, kan man tycka. Den Isländska situationen och oklara lösningen på densamma är blott ännu en av obskyra, oväntade och obehagliga händelser i närtid där det är svårt att skönja hur kostnaderna, som alla är överens om är stora, ska fördelas. Det enda klara är att det är svårt att se hur det ska göras rättvist.



Svarta Svanar: 110315

Test Posted on Tue, November 01, 2011 09:48:12

En del sagor som man hörde som barn är mer odödliga än andra. Rödluvan och vargen, Flickan med svavelstickorna och Tusen och en natt. En av dessa är HC Andersens Den fula ankungen om den lilla svanungen som terroriseras men som växer upp till att bli en vacker vit svan. Alla svanar är dock inte vita. Jag har aldrig sett någon själv, men det lär finnas svarta svanar. De är ovanliga, mycket ovanliga. I själva verket tror jag aldrig att jag hört någon förstahandsberättelse om någon sådan men de sägs alla fall finnas.

I den finansiella världen talas det också om svarta svanar. Det är, för att tala i termer av sannolikheter, någonting riktigt osannolikt, så där jätteosannolikt att ingen egentligen hade trott att det skulle kunna ske, alla fall inte här och nu. Till saken hör gärna att, utöver att det är ovanligt, också just överraskningsmomentet. För säkerhets skull är, i regel, också dessa svarta svanar av negativ karaktär. Det är sällan en särdeles positiv överraskning brukar kategoriseras som en ”svart svan”.

Eftersom vi nu bestämt oss för att den svarta svanen såväl är väldigt ovanlig som väldigt överraskande utöver att vara väldigt negativ är det inte så svårt att måla upp de allra mest drastiska följder då det, faktiskt, dyker upp någon sådan. Det, möjligen lustiga, eller snarare olyckliga, är att det i vår närtid varit mer frekvent med svarta svanar runt vårt klot än det faktiskt varit tidigare i historien. Vad detta beror på kan man tvista om, men i närtid kan vi antagligen räkna in såväl terrorattackerna 2001, Lehmannkraschen 2008, Internetbubblans spricka 2000 och statskollapserna i Ryssland och delar av Latinamerika i slutet av nittiotalet och kanske en del andra händelse med, tex tsunamin i Asien 2004 eller det just nu pågående generella upproret i arabvärlden. Alla dessa har inte haft lika stor eller långvarig påverkan på världsekonomin, men vi skall ha i bakhuvudet att världen inte vid något av dessa tillfällen havererat totalt heller.

Just när man står inför fullbordat faktum och med gapande mun konstaterar att ”det kunde jag aaaaaaldrig tro!!!” är följderna oöverskådliga och vid varje enskild händelse är de enskilda tragedierna oerhörda, men ….. varje gång har det, ofta överraskande snabbt, skett en återhämtning som för många, bla mig själv, varit väl så överraskande som själva svanen i sig.

För dagen har vi lite olika svanar att hålla ögonen på. Vi vet inte riktigt med klarhet vad som hänt eller är på väg att hända i Japan. Dom har haft en mycket kraftig jordbävning, efterföljande tsunami som utplånat hela städer och mycket infrastruktur och därefter, vad som verkar, ett totalt kärnkraftshaveri i flera reaktorer. Vi som var med på sjuttiotalet vet att ordet ”härdsmälta” användes som beskrivning på den yttersta dagen och att det var dags att låsa in sig i en grotta med mycket konserver för att, möjligen, möta en morgondag i ett moln av radioaktiv dimma.

Jag tror att det är viktigt att bena ut begreppen här. Utan att vara tekniskt kunnig har jag förstått att dagens reaktorer är uppbyggda på ett annat sätt än för 40 år sedan. Även i händelse av ”total härdsmälta” kommer vi, i det här fallet att få uppleva något i närheten av Tjernobyl 1986. Vad jag förstått är det, huvudsakligen, för att själva reaktorerna inte innehåller brännbara saker = explosion = spridning över stora områden. De explosioner vi sett hittills är vätgasexplosioner som, i jämförelse, är närmast ofarliga i ett större perspektiv. Något som de närboende iofs säkert inte håller med om.

Infrastrukturen är förstörd, i många fall, helt utplånad. Uppbyggnadsarbetet är monumentalt när det nu kan påbörjas. Stora produktionsenheter är helt utslagna. Bla biltillverkningen i Japan har skötts till stor del i de drabbade områdena. Om, jag säger om, det stoppar med ungefär vad vi fått uppleva hittills. Inga ytterligare kärnkraftshaverier, inga nya jordbävningar, inget socialt sammanbrott. Det finns ju fortfarande svarta svanar som är ute och flyger runt, men, som vi konstaterat, så är dom ju väldigt slumpmässigt och oväntat uppdykande när dom väl kommer. Det räcker gott med vad vi fått se hittills förden här gången.

Vad händer nu? Är en befogad följdfråga. Jag tror att vi kan utgå från att det högteknologiskt framstående Japan kommer att överraska i återuppbyggnaden av vad som förstörts. Dresden 1945 gick, efter omständigheterna, fort, Ground Zero 2001 gick oväntat fort, Asien efter tsunamin gick oväntat fort, Kobe gick fort, New Orleans efter Katrina gick fort. Det finns ingen anledning att tro något annat i det här fallet. Toyota har tex stängt sina fabriker i området i några dagar och planerar full produktion redan onsdag 15/3. Det är fort.

Dock….. Det kommer att bli dyrt, väldigt dyrt. De som kommer att betala i slutändan är rimligen inhemska aktörer. Japan har världens största sparande. Inte bara bär man sitt eget statsfiskala underskott på närmare 200%, man bär också stora delar av västvärldens underskott, inte minst USAs. Det är väldigt många pengar.

Rimligen kommer vi nu under en period att få se en användning av stora delar av dessa pengar för att återuppbygga sin egen närmiljö. Hur lång tid och i vilken utsträckning är svårt att sia om, men i ganska stor utsträckning under ganska lång tid är rimligt att tro. Denna process startar rimligen omgående. Under tiden kan pengarna inte användas någon annan stans. När de väl använts är de sedan borta. Japanska myndigheter kommer att göra vad man kan för att öppna alla kranar med förmånlig finansiering och likviditet. Det här kommer att lösa sig. Världen lär inte gå under den här gången…. heller.

Implikationerna i ett större perspektiv är lite svåröverblickbara. Svanen flyger förbi i ett skede då såväl Japan som världen i övrigt börjat visa tecken på verklig återhämtning. Räntehöjningar i spåren på den ökade ekonomiska aktiviteten har börjat räknas in i närtid. Likviditeten har börjat stramas åt. När Japan, troligtvis, plockar undan stora delar av klotets generösa likviditet är det en ganska kraftig åtstramning. Dessa pengar kan inte längre användas för att stimulera efterfrågan i andra delar av världen. Priset på pengar går upp eftersom utbudet blir mindre.

Med ett högre pris på pengar kommer de som behöver låna sådana att få betala mer. Mer kostnader för räntebetalningar innebär, rent budgettekniskt, mindre pengar över till annat som i vilket hushåll som helst. Så långt möjligt kommer, rimligen, de som producerar saker att försöka kompensera sig för detta genom att höja sina priser. Huruvida man kan och lyckas med detta är oklart och varierar säkert från fall till fall. Slutresultatet är dock, på marginalen, höjda priser.

Höjda priser är mindre antal varor för given mängd pengar är med andra ord inflation. Jag vågar tro att det inträffade just kommer att vara inflationsdrivande i relativ närtid och därmed dämpande på efterfrågan och därmed, i sin tur, avmattnade på den ekonomiska aktiviteten. Det är rimligt att därmed dra slutsatsen, utifrån ovanstående resonemang, att den ekonomiska aktiviteten kommer att avta globalt och att tillväxtsiffrorna kommer att få skrivas ner utifrån tidigare antaganden. Övriga effekter, tex på börskurser, är naturligtvis negativa på den akuta situationen, men kan även antas vara hämmande då företagsresultaten varit mycket stimulerade av de dimunitiva räntenivåerna. På lite sikt kommer, naturligtvis, återuppbyggnaden att generera intäkter i företag som deltar i denna. Omfattningen och tidpunkten för detta är dock i skrivande stund oklar.